33 Söndagen under året

Dan 12:1-3 Hebr 10:11-14,18 Mark 13:24-32

Efterlängtad dom

Den politiska dramatiken intensfieras. Det borde inte förvåna den som läser sin bibel. Men till skillnad från tidningarna ser bibeln en plan i det som händer. Planen gör det inte mindre allvarligt, men den ger hopp. Tron vet att livets ekvation inte går ihop utan denna plan. Det gäller också vår tro på en yttersta dom. Utan tron på en slutlig dom går inte livets ek­va­tion ihop. Finns det till slut ingen skillnad mellan rätt och fel – varför skall man då alls bry sig?

För de flesta människor idag, också bland de kristna, är talet om en yttersta dom nå­got både främmande och skrämmande. Man vill helst inte höra talas om det, även om man instämmer i trosbekännelsens ord om att Kristus skall ”igenkomma i härlighet för att döma levande och döda”. I psaltaren hör vi en helt annan hållning till Guds dom, präglad av för­väntan och jubel. ”Höj jubel med basuners ljud inför Herren, ty han kommer för att döma jorden”. Hur kan tanken på domen väcka förväntan? Kan tron på domen vara hälso­sam och rentav bli efterlängtad?

Mycket i det mänskliga samlivet handlar om rätt och fel, om rättvisa och orättvisa. Många rättstvister följs med yttersta intresse av media. Låt vara att det ibland blir som en tävling mellan åklagare och advokat. Bakom ligger ändå frågan om rätt och fel. Visserligen för­söker många fi­losofer trolla bort tanken på en evigt gällande rätt (den s.k. naturliga la­gen). De säger att sådant bara är mänskliga konstruktioner och sedvänjor som människan kan ändra på efter egen bedömning. Men de lyckas aldrig riktigt. Frågan efter rättvisa kommer envist tillbaka, om inte annat när vi själva drabbas av orättvisor. Det berättas om en profes­sor som i kate­dern förnekade allt tal om den naturliga lagen, men som blev omåttligt upp­rörd när han efter föreläsningen upptäckte att någon hade stulit hans hatt.

En rad orättvisor och ogärningar ställs aldrig inför någon mänsklig dom­stol. Många av historiens största skurkar har undgått rannsakan och dom så länge de levde. Utan en slut­lig och rättvis dom tycks makten få sista ordet. Stora delar av människans historia blir ab­surd och meningslös. ”Om Gud inte finns är allt tillåtet”, säger författaren. Vad har vi då att säga till dem som förlorade sina liv i gaskamrar och fångläger, eller som aldrig blev rättvist bedöm­da i livet? Hade de bara otur? Psalta­ren är fylld av de betrycktas rop och böner. Skulle de ropen aldrig få något svar? Vår be­kän­nelse till en rättvis dom är, om inte annat, en solidaritetshandling med de förtryckta och orättvist döm­da. Vad en lem lider, lider alla de andra. Men det är som om något saknas. Utan en slutlig och rättvis dom går ekvationen inte ihop. Tillvaron blir successivt meningslös. Likgiltighetens svartgula gifter sipprar in i kul­turen, ända in i själen. Människan och den mänsklighet som inte står under Guds herra­väl­de och dom blir till slut sin egen största fiende.

Människan har inte gett sig själv livet. Det finns en enkel logik i att den Gud som är alla goda gåvors givare, en gång skall kom­ma tillbaka och ”säga sitt slutgiltiga ord om hela his­torien”. Sanning och rättfärdighet skall segra över lögn och orätt­färdighet. En gång skall vi ”få insikt i hela skapelseverket och förstå de underbara vägar på vilka Försynen har fört all­ting fram till sitt slutliga mål”, säger vår moder Kyrkan (Katekesen 1040).

När den tron försvagas eller förnekas utlämnas vi åt varandras domar och frestas att falla Gud i äm­be­tet. ”Ta inte rätten i egna händer” skriver aposteln. När Benedikt ger abbo­ten uppgiften att be­döma och fälla domar i klostret så påminns denne hela tiden om att han själv en gång skall dö­mas för de domar han fällt. Likaså de som får uppdraget att pre­dika och undervisa. De skall få en ”strängare dom”.

Det är hälsosamt att frukta den yttersta domen. Denna fruktan måste noga skiljas från den fruktan som för­lamar och lamslår. Den sunda tron på Guds slutliga dom lyfter män­niskan till hen­nes sanna värdighet. Människan är värdig att ställas till ansvar. Det är när vi förnekar vårt ansvar och glömmer Guds rättvisa domar som vi ham­nar i grådis och likgil­tig­het.

Martyrerna är, som vanligt, de bästa vittnena. En av de mackabeiska martyrerna, som dog för sin judiska tro några århundraden före Kristus, sade till sin grymme bödel: ”Vå­ra bröder som fick utstå en kort pina har nu upplevt förverkligandet av Guds löfte om evigt liv, men du skall få lida det rättvisa straffet för ditt övermod vid Guds dom” (2 Mack 7:36).

Det kristna evangeliet visar att tron på domen i grunden inte bara är efterlängtad utan också ett glatt bud­skap. Evangeliet avslöjar för oss vem domaren är. Han står alldeles utanför dörren av våra liv och på andra sidan historiens dörr. Do­maren är en bekant, Ma­rias son, Jesus Kristus, vår älskade Herre. Fadern har överläm­nat all dom åt honom.

Då låter det desto märkligare att inte ens Sonen kände tidpunkten för domen. Hur är det möjligt, han som är ett med Fadern? En modern mystiker (Adrienne von Spey­er) säger att det är Sonen själv som lämnat ifrån sig den insikten åt Fadern. Han ville själv dela vår lott att inte veta dagen och stunden. Av solidaritet med oss gick han in under våra villkor. Han ställde sig på ”vår sida”. Han som bar våra synder i sin egen kropp och lät domen drabba sig själv. Han som steg ner i helvetet för att ”predika för andarna i fängelset” och kalla de fördömda ut därifrån – utan att eliminera deras frihet eller ta ifrån dem deras an­svar.

Kyrkan lär högtidligt att ingen är förutbestämd till fördömelse. ”För att detta skall ske måste man frivilligt vända sig från Gud (i en dödssynd) och hålla fast vid denna inställ­ning ända till slu­tet” (Katekesen art. 1037). Vi ser de två alternativen på Golgota. Den obotfär­dige rövaren vid Jesus sida hånade Jesus och fällde därmed domen över sig själv. Den botfärdige bad om förbarmande och fick löfte om paradiset. På ett annat ställe lär oss ka­te­kesen: ”Kristus skall döma människan i enlighet med hennes ja eller nej till nåden” (art. 682).

Därför ger kyrkan inte upp hoppet om någon människa. Hon har förklarat många som helgon, men ingen enda som fördömd. Dock har hon avvisat läran om att alla en gång skall bli frälsta. Kyrkan tror som hon ber och i varje mässa ber hon för de av­lidna, i kraft av Kristi evigt gällande offer: ”Låt din frid råda över våra dagar och rädda oss undan den evi­ga fördömelsen, så att vi en gång får räknas bland dina utvalda”.

Amen.