Första söndagen i Advent

Jer 33:14-16 1 Thess 3:12-4:2 Luk 21:25-28,34-36

Rådlöshet eller hopp

Dagens evangelium skapar ingen mysig adventsstämning. Det talar om ångest och råd­löshet, om hotfulla tecken både i naturen och bland människor. Kyrkan slätar inte över med allmän optimism. Hon säger t.o.m. att svårigheterna skall bli större, ju närma­re tidens slut vi kommer.

Ändå slutar det inte i hopplöshet och katastrof. Jesus uppmanar sina lyssnare att räta på sig och att lyfta sina huvuden. Han säger att befrielsen närmar sig. När nöden är som störst är hjälpen som närmast. Det är inte tomma ord.

Jesus säger att Människosonen skall komma tillbaka. Därmed anknyter han till profe­ten Daniels ord om hur alla välden, riken och ideologier skall falla, men att en som kallas Människosonen till slut skall upprätta ett rike som inte skall falla, utan förbli i evighet. Jesus kallar sig själv för Människosonen. Därmed identifierar han sig med med den som profeten talat om. Jesus skall komma tillbaka, inte som ett barn i krubban, utan på himlens skyar, i makt och härlighet, för att kalla alla människor till dom, för att skilja mellan rättfär­diga och orättfärdiga, och upprätta sitt eviga rike. Det är vad vi bekänner i trosbekännelsen. Kristus ”skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda, och hans rike skall aldrig ta slut”.

Det är en svag punkt i vårt trosmedvetande idag. Och ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Bristande tro på någon punkt, påverkar och försvagar tron i övrigt. Tror vi inte på den framtid som Gud utlovar, försvagas hela tron, men särskilt hoppet. De troende blir lika rådlösa som hedningarna. Livets ekvation går inte ihop utan den tro som blivit oss given. Det är, med andra ord, hälsosamt för hela vår tro att förnya vår tro på Kristi åter­komst.

Hur förnyas tron på Kristi återkomst?

Ett första hjälpmedel är att påminna oss vad de kristna har trott i alla tider, att Kristus skall komma tillbaka. Vi vet inte när det skall ske. Ibland har man försökt räkna ut det, men Jesus avvisar alla sådana försök. Det hör till Guds plan att vi inte skall veta när, bara att.

Detta möter vi i Kyrkans adventsfirande, som är det andra hjälpmedlet. Också detta år får vi börja ett nytt år, ett nytt kyr­koår, fyllt av nåd. Herrens nåd har kraft att ”föryngra” oss och göra oss ”nya”.

I det lilla lär vi oss det stora. När syndaren tar emot förlåtelsens nåd blir han ung på nytt. Det är i miniatyr det som skall ske med hela tillvaron när Kristus kommer tillbaka. Men den som inte brytt sig om att öva det i sitt eget liv, kommer att stå handfallen inför det stora. Det är av samma skäl som människan mår bra av att förbereda sig för döden. Genom bot, bikt och eukaristi. Det är en förövning till den slutliga förvandlingen.

Kyrkan lär sina barn att tidens ”slut” samtidigt är dess fullbordan. Gud har själv stigit in i tiden för att förvandla den och leda den till fullbordan. I sin första ankomst kom han i ring­het. Hans andra an­komst skall ske i härlighet för att fullborda det som började med hans första ankomst.

Därför ligger det bästa framför oss. Det betyder inte någon allmän optimism eller fram­stegstro. Kyrkan förnekar inte de svårigheter som plågar våra liv och vår egen tid. Hon vå­gar se dem i vitögat. Men trots denna realism slutar det inte varken i fasa, utan i ett nästan ofattbart budskap: ”När allt det­ta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”

Hela adventstiden och dess liturgi är genomsyrad av hopp och förväntan. ”Fröjda dig storligen, dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se din Konung kommer till dig”. När tiden går mot sitt slut, förkunnar kyrkan Honom som kommer, för att fullborda tiden. Jesus Kristus skall komma tillbaka för att fullborda det vi läser om i evangelierna.

Och mellan hans ankomst i Betlehem och hans återkomst vid tidens slut firar vi hans ankomst idag, i våra personliga liv, i kyrkan, i Herrens ord och hans heliga sakrament.

Det skrämmande hotet förvandlas, om vi redan nu lär känna den Jesus av Nasaret. Och det gör vi genom att lyssna till och lyda hans ord. Sätta tro till honom och lära känna ho­nom som vår bäste vän. Erfara både hans obevek­liga makt och hans oändliga mildhet och godhet. Och så lära oss att älska honom. Längta efter honom. Han som ständigt kom till sina tröga lärjungar med ny undervisning och obegränsat tålamod. Han som tycktes över­ge dem när han gick i döden, men som kom tillba­ka till dem som den uppståndne och lev­ande. ”Jag går bort och kommer till er igen”. Därför lever Kyrkan i ett ständigt hopp. ”Så­som döende, men se vi lever”, säger aposteln. Hon vet hela tiden att Herren är den kom­mande. Att han står för det han lovat, att aldrig överge sina lärjungar, att vara med dem varje dag intill tidens slut.

Det tredje hjälpmedlet hör vi, när Jesus uppmanar oss att vara på vår vakt, så att våra sinnen inte fördunklas och tyngs ner av ”omåttlighet och dryckenskap och världsliga be­kymmer”. Ingenting får tynga ner oss eller få oss att sänka blicken så att vi fastnar i denna tiden. De gamla munkarna visste att man aldrig fick äta eller dricka så att man förlorade förmågan att be, också efter maten. Allra försåtligast är kanske ”bekymren”, de inre ma-lande och destruktiva tankarna, som behöver ersättas med Kristi tankar i hans ord. Ad­ventstiden är egentligen en fastetid, en förberedelsetid, en tid för att gå till bikt, en tid då vi frivilligt över oss att vänta och avstå, i barn­slig förväntan på det som är mera värt än all jordisk glädje.

Vi håller ut i vaka och bön. Bönen är hoppets språk. Så länge någon ber finns det hopp. När bönen dör, lever vi farligt, livsfarligt. Vi ber om det vi saknar och mest av allt behöver, men vi ber i tro och med hopp. Vi förnekar inte det som hotar eller i våra ögon ser hopplöst ut, men vi låter inte svårigheter och nöd få sista ordet, inte leda till knotande och klagan, utan till bön. Hela adventstiden är en enda bön om att Guds rike skall komma: ”Tillkomme ditt rike”, ber vi i Fader vår. Sju gånger om dagen inleds tidebönen i klostret med ropet: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp”. – Kom, Herre Jesus! – ”Fyll oss med längtan efter din stora dag…” (kollektbönen). Och när vi håller ut i bön i tro och med ett rent hjärta, gör vi på nytt samma erfarenhet. Herren kommer till den som ber. Han kom­mer till den sörjande. Han kommer till den som i den heliga kommunionen sträck­er fram sina händer eller sin tunga och säger sitt Amen. Han kommer idag på samma sätt som han kom till de fattiga och sjuka i evangeliet, till hungrande och flyktingar, till syndar­na och de ödmjuka. Vår bön är bara en liten gest. Knappast nämnvärd, när vi förstår att det är han som hela tiden kommer, att det är han som redan kommit till oss och givit oss lusten och viljan att be. Det är hans förekommande nåd, som ändå väntar på vår bön och vårt hopp. För att vidga våra hjärtan och göra dem mottagliga för den nåd och den frid han vill ge oss.

Bönen kan inte skiljas från kärlekens gärningar. Aposteln uppmande de kristna i Thes­sa­lonike att ”göra ännu mer”. Det kan handla om ett leende i stället för surhet, ett brev eller ett telefonsamtal. Dagens kollekt går till Caritas arbete för barn på flykt i Mellanöstern och centrala Afrika. Våra gärningar och vår bön är bara en li­ten gest, när vi förstår att det är han som hela tiden kommer. Det är han som ger oss lusten och viljan att bedja och tjäna vår nästa.

Så helgas och förvandlas vår tid på jorden. Från rädsla och panik, till hopp och förvän­tan. Vi föregriper Herrens ankomst. Så övar vi oss att också gå döden till mö­tes.

Vi rätar vi på oss och lyfter våra huvuden och våra hjärtan, nu i denna eukaristi och i denna advents­tid.

”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.”

Amen.