29 Söndagen under året

Jes 53:10-11 Hebr 4:14-16 Mark 10:35-45

Frimodighet

I andra läsningen uppmanades vi till frimodighet. Det finns skäl att lyssna till den uppma­ningen, ty det är lätt att tappa modet. Tiderna förändras, framtiden tycks osäker och räds­lan kommer krypande. När Israels folk skulle inta det utlovade landet uppmanas de gång på gång att vara modiga. Den räddhågade fick gå hem, ty rädsla smittar och gör också de andra modlösa.

Bon courage, säger fransmännen. Sei tapfer und mutig, säger tyskarna. Svenskarna försöker lagstifta om civilkurage. Varför behövs mod? Redan erfarenheten vet det bistra svaret. Utan mod samarbetar människan med ondskan, kollaboratör med fienden. Det finns ingen neutral plats i tillvaron. Kampen mellan ont och gott pågår hela tiden och över­allt, vilket hedonismen inte tycker om att höra. Den försöker ju inbilla oss att livet går ut på att ha trevligt och må bra. Kämpar inte människan för det goda, tas hon i det ondas tjänst. Den som tiger när någon mobbas, baktalas eller förrådes, sviker både den drabbade och sin egen värdighet.

Det betyder inte att den modige är utan rädsla. Rädsla är ingen synd. Men rädslan får inte styra. Då blir människan en svikare. Därför behöver hon mod, en av de mänskliga kar­dinaldygderna. Den fege låt sig uppmjukas. Hans sinne blir vekt och utlämnas till okända makter. Den fege blundar och ställer ljuset under skäppan. Sjä­len skall vara fast som dia­mant, omutlig och ståndaktig i det goda och det rätta. Det låter stålmannalikt, men är för­utsättning för den mildhet och ömhet, som vår påve Franciskus så ofta talar om. För att ömheten inte skall bli eftergiven och vek, behöver den klarsynt mod.

Igår läste jag om en syrisk präst som stått inför risken att dö. Han kidnappades av Is­lamiska staten (IS) i maj och räknade med att få dö för sin tro. ”Nästan varje dag var det någon som kom till mitt fängelse och frågade mig ’vad är du?’ och jag brukade svara: ’jag är en nazaren, med andra ord en kristen’. ’Så du är en otrogen’ ropade de. ’Eftersom du är kristen och inte vill konvertera så ska vi skära halsen av dig med en kniv’.” Men trots hoten vägrade prästen att ta avstånd från Kristus. Han levde i stor inre frid. Nu ger han Jungfru Ma­ria och hjälpen från en muslimsk vän äran för att han lyckades fly.

Igår firade vi Ignatius av Antiokia. Han kom från samma trakter som den syriske präs­ten. Han blev martyr ca 107. Också hans mod var fyllt av kärlek och mildhet. På väg till Rom och martyriet skrev han brev till olika församlingar och breven vittnar om hans läng­tan efter att få följa sin Herre genom att ge sitt liv. Det är varken svärmiskt eller fanatiskt. Han var inte bara modig, han var frimodig. Hur får vi del av en sådan frimodighet?

Andra läsningen ur Hebreerbrevet ger två råd. Det första lyder:

Låt oss hålla fast vid vår bekännelse! Brevet talar om bekännelsen till vår mäktige överstepräst, som har stigit upp genom Himlarna, Jesus Kristus. Det gamla förbundets överstepräster gick en gång om året in i templets innersta rum, det allraheligas­te, för att stänka blod på arkens lock, för egna och för fol­kets synder. Prästen sågs som en medlare mellan Gud och folket. Nu påminner brevet sina kristna läsare om hur detta har fullbordats av Je­sus, den slutlige medlaren mellan Gud och människor. Han har stigit upp genom him­larna, ända fram till Guds tron, med offret av sitt eget liv på kor­set. I evangeliet hörde vi att Människosonen har kommit för att ge sitt liv till ”lösen för många”. Även om vi bara delvis förstår detta stora, så är det vår tro att Kristi död och uppståndelse har förändrat maktba­lansen i tillvaron. Kristus har besegrat synd, död och djävul. Det är den bekännelsen vi håller fast vid, när ondskan tycks triumfe­ra. Det är grunden för vår frimodighet. Martyrerna vittnar om kraften i denna bekännelse.

Ändå kan det låta heroiskt och rentav öka rädslan. Författaren berättar då vidare. ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd.” Gud har empati med vår svaghet, därför blev han själv ett barn, helt utan kraft att klara sig själv. Också som vuxen kunde han gråta, bli trött eller upprörd. Han suckade över sina lärjungars barnsliga lust att sitta främst. Han frestades att svika sitt uppdrag, men han föll inte i synd. Han svek inte. Om han hade gjort det, hade han heller inte kunnat hjälpa oss. En läkare som själv blivit sjuk kan inte bota. En vägvisare som blivit blind kan inte visa vägen.

Författaren drar den riktiga slutsatsen. ”Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp”. Där, vid nådens tron, finner vi källan till frimodighet och kraft. Vi ber om nåd och frimodighet hos den som har medkänsla med vår svaghet och som är barmhärtig. Det är vad Ignatius och martyrerna gjorde för att övervinna sin rädsla. Ju svagare människan är desto mera behöver hon be. Inte för att vara from, utan för att inte svika. Vid den tronen sker miraklet. Nådens tron, det är Kristi offer på korset, där rinner källan till frimodighet upp. Där förvand­las den räddhåga­de till martyr, det betyder vittne, vittne om Kristi kraft och seger. Där rinner nådens kraft in i bedjarens svaghet och fienden har ingen chans.

Han får nåd ”i den stund då han behöver hjälp”. Den stunden bestämmer vi inte själva. Ibland kan det krävas lång tid och uthållig bön. Men vår Herre känner oss bättre än vi gör själva. Han vet när vi ”behöver” hjälp. Och han sviker inte. Inte heller hans moder Maria med sin förbön.

Då förstår vi att ödmjukhet inte är en lyx, utan en nödvändighet för att inte förtvivla. På den ödmjuke biter inga angrepp. Han vänder andra kinden till. Han härdar ut med sin be­svärliga nästa. Han gråter över sin egen själviskhet. Han längtar efter befrielse. Ignatius längtade efter att få följa sin Herre. Staretsen Siluan säger att ondskans andemakter inte har någon makt över den ödmjuke. Den ödmjuke har tillgång till nådens frid och glädje.

Låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Det är det första.

Det andra är att frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Det gör vi nu när vi bekänner tron, håller ut i bönen och firar den heliga eukaristin.

Amen