29 Söndagen under året

Jes 53:10-11 Hebr 4:14-16 Mark 10:35-45

Frimodig tro

I går under vårt samtal om tron talade vi om människans mottaglighet för Gud. Människan har, till skillnad från andra levande varelser, en kapacitet att öppna sig för Gud, t.o.m. att ”känna igen” sanningen i den gudomliga rösten. Hon bär på en mottaglighet. Hon kan låta sig upplysas av ljuset från Gud. Tron ger henne något som är större än de egna åsikterna, inte minst de om Gud. Det är detta som gör att tron kan vara stark och viss. Hebreerbrevet (11:1) säger att tron ger oss ”visshet om det vi inte kan se”. Ändå har vi aldrig tron som i en ask. In i det sista kan människan förlora tron.

I dagens andra läsning uppmanar Hebreerbrevet oss att ”hålla fast vid vår bekännelse”, att hålla fast vid tron. Han vittnar om den gåva de har fått genom tron. Det sade vi också i går, tron är en gåva. Endast Gud själv kan ge oss kunskap om honom. I brevets inledning läser vi att Gud har talat genom profeter många gånger och på många sätt,. Men nu har han talat till oss genom sin Son, som är ”utstrålningen av Guds härlighet” (1:3). Denne Guds egen Son har inte bara talat. Han har renat sitt folk från deras synder och sitter på Majestätets högra sida i höjden.

I dagens avsnitt använder författaren en annan bild. Han kallar Jesus för en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna. Läsarna av Hebreerbrevet måste ha känt till Gamla Testamentet. De visste att översteprästen, och endast han, en gång om året fick gå in i templets innersta rum, det allraheligaste, för att frambära offer för folkets synder. Prästen var en medlare mellan Gud och folket. Å allas vägnar gick han in i det allraheligaste. Nu säger brevet sina kristna läsare om att denna förebild har fullbordats. Jesus är översteprästen som stigit upp genom himlarna, ända fram till Guds tron, hela tillvarons allraheligaste. Det offer han bär fram är hans eget liv, framburet på korset. I evangeliet hörde vi att Människosonen har kommit för att ge sitt liv till ”lösen för många”.

En medlare måste ha kontakt med båda parter. Det vet vi från sociala och politiska konflikter. Om medlaren inte representerar och känner båda sidorna kan han inte fullgöra sin uppgift. Jesus är inte bara Guds son. Då kunde han inte representera oss människor. Författaren säger att denna överstepräst har ”varit som vi”. Han ”har prövats på alla sätt men utan synd”. Det gör att han kan ”känna med oss i våra svagheter”. Samtidigt är han Guds Son, av samma väsen som Fadern. Aposteln Paulus säger: ”Gud är en och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.” (1 Tim 2:5)

Av detta följer två uppmaningar. Den första har vi hört: ”Låt oss hålla fast vid vår bekännelse”. I Hebreerbrevet är detta ett genomgående tema. Församlingen har fått den största tänkbara gåvan, trons gåva. Denna gåva är grunden för hoppet (11:1), hoppet om en öppnad väg in i det allraheligaste. Att ringakta denna gåva och avfalla från den levande Guden (3:12) blir därför lika stor som gåvan är stor. I den gamla kyrkan sågs avfall från tron som den kanske allvarligaste synden. I Hebreerbrevet ges entensiva varningar att förakta och avfalla från tron. ”Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga idag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig” (3:13). Det är dels en uppgift för kyrkans herdar och lärare att inte ryckas med av ”alla slags främmande läror” (13:9). Men det är också något för varje troende. Gång på gång uppmanar brevet till frimodighet och hopp. ”Styrk era matta händer och svaga knän. Gör stigen rak för era fötter, så att det ben som haltar inte går ur led utan i stället blir friskt igen” (12:12-13).

Men lika viktig är den andra maningen. ”Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron.” Egentligen är det en uppmaning att träda in i det allraheligaste, Den gäller alla troende, inte bara prästen. Templets allraheligaste hade ingen bild, vilket skilde det från andra religioners kultplatser. Det liksom väntade. Inte minst locket över arken sågs som ”väntande”. Det överskuggades av kerubernas vingar. Den kallades ”försoningsstället” (jfr Rom 3:25 med noter i Bibel 2000.) Hebreerbrevet säger att detta ”försoningsställe” är Kristi kors och hans offer. Dagens avsnitt kallar det en nådens tron. Den vi uppmanas att träda fram till är den korsfäste, som betalat all skuld och givit sitt liv till lösen för alla.

Därför uppmanas vi att ”frimodigt träda fram till nådens tron”. Det gör vi i den heliga mässan, i bikten, försoningens sakrament, eller när vi går in i det egna hjärtats allraheligaste rum. När hjärtat frestas av uppgivenhet och självförakt är det lätt att dras ner i djupen. Tron gör oss frimodiga. Den träder fram till nådens tron. Också när den har fallit i samma gamla synd igen. Det är inte för sent så länge det heter idag.

Brevet ger en särskild motivering för att vi ska våga träda fram. ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd.” Också Jesus frestades att avfalla från sin uppgift. Han vet vad det handlar om. Han suckade och grät, han led av hunger och trötthet, han svettades ångest och frågade varför Gud hade övergivit honom. Hans gudomlighet gör honom inte mindre mänsklig. Och den som bävar inför Jesus, kan gå vägen via hans mor Maria, som förmedlar sonens nåd. Samtidigt hade vi ingen hjälp att vänta om han fallit i synd. Då hade han bundits i samma nöd som människan behöver befrias från. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron.

Där ges inte bara förlåtelse, där ges också ”förbarmande och nåd i den stund vi behöver hjälp”. Författaren antyder att hjälpen kan dröja. Allt har sin tid. Ibland dröjer den för att vår bön är halvhjärtad och hjärtat är delat. Men Gud kan också medvetet dröja för att han vill föra oss till en större mognad. När vi behöver hjälpen då ges den. Och då blir också dröjsmålet ett medel i Guds hand.

Låt oss därför hålla fast vid vår bekännelse och frimodigt träda fram till nådens tron. Det gör vi nu när vi bekänner tron och firar den heliga eukaristin.

Amen