4 Påsksöndagen

Apg 4:8-12 1 Joh 3:1-2 Joh 10:11-18

Den gode herden – ett mänskligt behov

Trots all romantik finns det något lockande i herdebilden. Det är ingen tillfällighet att herdepsalmen 23 i psaltaren hör till de mest älskade. Den knyter an till ett äkta mänskligt behov, behovet av någon att lita på, av någon som inte sviker.

När Jesus säger, ”Jag är den gode herden”, är det först en jämförande och polemisk utsaga. Herdebilden var känd för Jesu åhörare. Gamla Testamentet talar ofta om folkets ledare som herdar. Det hade funnits goda ledare, men de flesta höll inte måttet. De förde folket vilse. Nu säger Jesus: ” Jag är den gode herden.” Betoningen ligger på ”Jag”. Det betyder: Den gode herden, det är jag. Till skillnad från alla dem som inte håller måttet, som svikit och sviker.

Typiskt för de falska herdarna är att de flyr när de ser vargen komma. De flyr för att rädda sitt eget skinn. Medan vargen river och skingrar fårhjorden. Där ledaren sviker går det ut över folket, särskilt de svagaste. En tyvärr träffande bild för otaliga ledare, som sörjt för sitt eget bästa, men svikit dem de var satta att leda. Nästan dagligen läser vi om dessa svikare i tidningen. Många har varit entusiaster och skickliga kommunikatörer, som det heter idag. De har dragit med sig många i nya rörelser, processer, företag eller ideologier, som ofta slutat i upprörande avslöjanden, i värsta fall i tragik och död. Förvisso finns det exempel på hängivna ledare, som gjort så gott de förmått, men vi har nästan vant oss vid att man ändå inte riktigt kan lita på dem. Historien avslöjar obarmhärtigt de brister som inte upptäcktes medan de levde.

Måste man vara helgon för att vara en god ledare? Kanske inte, men det minsta man kan begära är att de är sannfärdiga och redliga. – Men när en ny ledare skall utses, så är det ändå andra krav som dominerar, inspirerande, social, kommunikativ etc. Folkens glömska är stor. De får den ledare de förtjänar.

När Jesus talar om herden är kraven oerhörda. Han skall inte bara föra fåren på bete. Han skall också rå på människans värsta fiender. Här räcker det inte ens med att vara helgon. Människans svåraste fiender är ju de andliga: synden, djävulen och döden. Dessa är de egentliga vargarna, som river sönder det mänskliga livet och skingrar hjorden.

Det är mot denna bakgrund som Jesus säger: Jag är den gode herden. Vem utöver honom kunde säga något sådant? Han har gett sitt liv för fåren. Det är vad han gjorde på korset. Han gjorde det för att besegra döden och öppna väg för ett liv som inte längre står under dödens härjningar. Han dog en död som försonar människan och befriar henne från synd och skuld. Så att hon kan leva i förlåtelse, frid och glädje. Så kan bara den herde säga som uppstått från de döda och ger de sina sitt liv, sin Ande. Därför kan Petrus vittna inför de äldste och folkets ledare, som vi hörde i första läsningen: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss”.

Man kan tycka att bilden av en fårhjord och herde är opersonlig och kollektiv. Men herden kände sina får och ropade på dem med deras namn. Fåren, å sin sida, kände igen herdens röst. Jesus säger: ”Jag känner mina får och de känner mig”. Det bibliska ordet för ”känna” betyder att ha livsgemenskap med. Att känna någon var att dela livet med denne. Mannen känner sin hustru och hustrun känner sin man, inklusive den kroppsliga föreningen.

Jesus jämför gemenskapen mellan får och herde med sin gemenskap med Fadern. ”Jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern.” Den som känner Jesus har förts in i tillvarons innersta gemenskap. Genom Sonen har hon gjorts till Guds barn, med löfte om att en gång bli lik Gud och få se honom sådan som han är. Att känna Jesus är att aldrig behöva vara ensam.

Redan psalm 23 säger det: ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig”. Problemet ligger hos mig, att jag vänder mig i annan riktning. Att jag glömmer. Därför behöver vi hans ord och sakrament – och den ständiga bönen. Den ödmjuke upptäcker honom, när han vänder sig om, som Maria Magdalena vid graven.

Men Jesus för herdebilden ett steg vidare. ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan.” Han talade till sina judiska landsmän, men antyder sin universella kallelse. Genom sin upphöjelse på korset skall gränserna vidgas och han skall dra alla till sig, oavsett vilket folk de tillhör.

Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst.” De skall känna igen rösten. Oavsett om den är översatt till svenska eller kinesiska. De skall förstå att Jesus av Nasaret talar ord som alla begriper, sanningens ord. Till Pilatus säger han: ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst”. Till Nikodemos säger han: ”Den som handlar efter sanningen han kommer till ljuset, medan den som gör det onda avskyr ljuset”. Det är så mission går till. Sanningen förkunnas och människor känner igen den.

Jesus fortsätter: ”De skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde”. En hjord och en herde – mitt i den förvirrade mångfalden, genom historien och runtom i världen, en hjord och en herde. Inte bara ett antal individer som tror på samme Jesus. Det är mycket det, men ordet har också adress till ekumeniken. Inte bara en herde, utan också en hjord. Alla som lyssnade till Jesu liknelse visste att det var livsfarligt för fåret att skiljas från hjorden. Att gå vilse och irra bort sig. Fåren visste det också, även om de bara kunde bräka. En hjord, inte en förvirrande splittring, där var och en irrar omkring på egen hand och lätt fångas upp av självutnämnda herdar. Vad blir ekumenik utan detta mål?

När allt prövas och räknas ner finns det bara en herde som vi kan lita på, bara en medlare mellan Gud och människor, människan Jesus Kristus.

Den gode herden gav sitt liv och ger det ständigt på nytt i sitt ord och i den heliga eukaristin. Det är hans omsorg.

Den gode herden känner mig och låter mig känna honom. Det finns ingen gräns för denna ömsesidighet. Han i mig och jag i honom.

Den gode herden är den ende herden, eftersom det bara finns en Gud.

Honom vare ära och pris, i hans enda heliga Kyrka, nu och i all evighet.

Amen.