Habemus abbatissa – vi har en abbedissa

Tredje Påsksöndagen

Habemus abbatissa – vi har en abbedissa

I går, den 21 april, var det 5-årsdagen för moder Tyra Antonias vigning till abbedissa i detta Jesu Moder Marias kloster. Samtidigt upphöjdes klostret till Abbedi Mariavall. Vi gratulerar både henne och hennes systrar.

Varje dag läses ett stycke ur Den Helige Benedictus regel i alla benediktinkloster världen runt. Igår ur kapitel 64., som handlar om hur en abbot bör vara. Det kan ju inte vara en slump. Det finns goda skäl att något dröja vid vad detta kapitel säger om klostrets abbot /abbedissa.

Först påminns den nytillsatte om ”den börda han tagit på sig”, och att han skall avge ”räkenskap för sin förvaltning”. Det är inte ett privilegium att bli abbot. Det är en tjänst, och en mödosam sådan. Därför, säger Benedictus, skall abboten ”befrämja snarare än befalla”, ”snarare föregå (med gott exempel) än förestå”. Han är inte härskare utan tjänare. I bakgrunden hör vi Jesu maning till sina apostlar att följa honom som själv tvättade deras fötter.

Munkfadern förväntar sig att abboten är väl bevandrad i den heliga Skrift. Tidigare i kapitlet står det att han skall äga ”vishet i läran”. Abboten skall kunna ”hämta fram” ur Skriften, som ur ett förråd, och delge bröderna vad de behöver. I ett tidigare kapitel har abbotens undervisning jämförts med en ”surdeg i lärjungarnas hjärtan”.

Benedictus bygger här på det som förväntas av biskopar och diakoner enligt de s.k. pastoralbreven i Nya Testamentet och nämner tre krav: kyskhet, nykterhet, barmhärtighet. Kyskhet handlar om det odelade hjärtat, nykterhet om att inte styras av sina begär.

Det sista ordet i denna trefald, barmhärtighet, blir sedan en kompass för de situationer som är svåra att bedöma. Sådant som livet är fyllt av. I sådana fall skall barmhärtigheten fälla utslaget. ”Han skall alltid låta nåd gå före rätt för att bli bemött på samma sätt.” Någon har kallat kapitel 64 ett av det mildaste i hela regeln.

Att det ändå inte handlar om flum hör vi i nästa maning: ”Abboten skall hata det onda, älska bröderna”. Det låter kärvt, men handlar om en människosyn som vet att det onda inte hör till människans egentliga väsen, hur plågsamt ”verklig” synden och lasterna än kan vara. Synd och laster är främmande element, ockupanter. Dygden, däremot, återställer människans ursprungliga natur. Munkfadern har en hoppfull tro på evangeliets kraft och förmåga att förvandla och återställa den skadade människan, att göra henne frisk. Därför måste både diagnosen och ordinationen genomsyras av barmhärtighet och kärlek.

Denna grundsyn får sin konkreta tillämpning i maningen att ”handla klokt och inte gå för långt” vid tillrättavisningen. Också förmaningar måste ges med det rätta måttet. Att ”gå för långt” i tillrättavisning kan vara lika förödande som att underlåta att tillrättavisa. Benedictus förstärker denna regel med en bild hämtad från Jesajas profetia, bilden av det knäckta strået, som inte får brytas av. Det hela har sin yttersta förebild i Herrens eget obegränsade tålamod med sina lärjungar. Ändå förblir munkfadern realistisk. Barmhärtigheten får inte leda till blindhet eller styras av rädsla för att ta itu med och ”utrota” felen. Det måste ske, säger Benedictus, men ”klokt och kärleksfullt”.

Abboten skall ”alltid påminna sig sin egen bräcklighet”, fortsätter texten. Här handlar det nog inte om ”svaga knän”, men om kännedom om den egna moraliska bräckligheten. Benedictus kräver inte fullkomlighet av sin abbot. Däremot bör han äga självkännedom. Endast den som känner sig själv kan göra stigen rak för andras fötter, ”så att det ben som haltar inte går ur led utan i stället blir friskt igen”. Och självkännedom är, som vi vet, en frukt av ödmjukheten.

Maningen till abboten att handla klokt och kärleksfullt avslutas med ett ord av Augustinus: ”Han skall sträva mera efter att bli älskad än fruktad.” Det var från början ett råd till biskopar och markerade skillnaden mellan kyrkans tjänare och världsliga härskare. De senare strävade ofta efter att bli fruktade för sin makt. Däremot är rådet inget alibi för att söka popularitet och bekräftelse. En tillrättavisning kan möta motstånd. Det ligger i sakens natur. Men drivkraften hos abboten får inte vara att utöva makt, utan omsorg om de anförtrodda fåren.

Kapitlets avslutande del inleds med en ”negativ” lastkatalog. ”Abboten skall inte ha lätt att bli upprörd och ängslig, inte vara böjd för överdrifter och envis, inte avundsjuk och alltför misstänksam – annars får han aldrig någon ro.” Genom kontrastverkan manar den fram bilden av Herrens tjänare hos profeten Jesaja, som inte ropar eller höjer rösten, utan med mildhet för rätten till seger. Samma ”pedagogik” använder aposteln Paulus för att beskriva kärleken, ”inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst”. Upprörda och ängsliga appeller bär sällan frukt, ännu mindre när de styrs av avundsjuka eller alltför(!) stor misstänksamhet. Lite ”misstänksam” får han tydligen vara. Framför allt: Abboten måste själv leva i den ro och frid som han vill förmedla till sina bröder.

Abboten ”skall ge sina befallningar med förutseende och efter moget övervägande.” Han är gemenskapens ”öga”, som i förväg ser vad konsekvenserna blir av de beslut som måste fattas. Det avgörande redskapet för att ”handla med omdöme och måtta” är omdömesförmåga, discretio, den dygd som kallas för ”dygdernas moder”. Den är som en kusk som styr de andra dygderna. Den visar på den gyllene medelvägen mellan ytterligheter och extrema lösningar, utan att ändå bli ett avslaget ”lagom”. Förutsättningen för att få del av denna discretio är att vederbörande själv ödmjukt har tagit emot vägledning.

Benedictus tillämpar det på skillnaden mellan vad han kallar ”de starka” och ”de svaga”. Ofta tas i regeln hänsyn till de svaga. Här nämns också ”de starka”, som ska få ”något att sträva efter”, medan ”de svaga” inte skall ”frestas att fly”. Vad ögat är för kroppens olika lemmar är abbotens discretio för hela gemenskapen.

I de avslutande verserna påminns abboten om den bibliska bilden av ”den gode tjänaren” i Jesu liknelse. Abboten blir till sist en tjänare, en broder bland bröder, en syster bland systrar. Han representerar den Herre som kommit ”för att tjäna”.

Med systrarna tackar vi Gud för att vi har en abbedissa, en påminnelse om den Uppståndne Herrens närvaro mitt ibland oss.

Amen.