Femte Påsksöndagen

Apg 9:26-31 1 Joh 3:18-24 Joh 15:1-8

Fruktbärande

Människan vill gärna uträtta något i livet. Bidra med något och helst lämna något efter sig. För att livet skall ha mening. Det kan förvisso bli en jakt efter berömmelse och ära, men i grunden är det en sund och mänsklig önskan. Längtan efter barn är ett utslag av denna önskan. Med bibliskt språkbruk: människan vill att hennes liv skall bära frukt. Avarterna är väl kända, ambitioner som växer över den egna förmågan, dagens horribla jagande efter att bli känd. Om detta säger redan Predikaren i GT att all sådan möda är fåfäng och tom. Moderna rådgivarna varnar för stress och utbrändhet. Men det finns en sund vilja att göra något av sitt liv. Hedonismen, däremot, har sänkt ribban till marknivå, och gör trivsel och njutning till livets högsta goda. Hedonismen behöver inte argumentera så mycket. Det räcker med lockropen. Men varje förnuftig människa vet egentligen att livets mening är något mera än att ha trevligt.

Jesu liknelse av vinstocken och grenarna knyter an till den mänskliga önskan att livet skall bära frukt, som grenarna i vinstocken. Så långt förstår vi den utan större svårigheter. Ingen planterar en vinstock för nöjes skull, åtminstone inte bland dem som lyssnade till Jesu ord. En vinstock planteras för att den skall bära frukt. Helst skall grenarna digna av tunga, immiga druvor.

Bilden är känd från Gamla Testamentet. Israels folk liknas av profeterna ofta vid en vinstock eller en vingård, som Gud har planterat och vårdat sig om. Men oftast måste profeterna bittert klaga över att den bar sur eller dålig frukt. Jesus säger: Jag är den sanna vinstocken. Det betyder både ett unikt anspråk i förhållande till det gamla förbundet. Jesus är sanna vinstocken. Det är Fadern själv som har planterat denna vinstock bland människor. Vinstocken har gudomlig fullmakt. Vad säger liknelsen?

Varje gren som inte bär frukt skärs bort.” Det vet varje vinodlare. Frukten som efterfrågas är kärlekens gärningar. De största synderna är ofta det vi inte gör, underlåtelsen. Vi bekänner det i varje högmässa: ”tankar, ord, gärningar och underlåtelse”. Domaren skall en gång säga till dem som skickas bort till den eviga elden: ”Vad ni inte har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort för mig”.

”Varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt.” Vinodlarens förväntan är enorm. Varje synd måste rensas bort lika energiskt som trädgårdsmästaren beskär fruktträdens döda grenar. Det kan smärta, men alternativet är döda grenar som hindrar frukten. Benedictus säger: ”Om vi vill bo i hans rikes tält, måste vi löpa dit med goda gärningar; annars kommer vi aldrig fram”. I slutet av regeln finns det bara två alternativ: Den onda eller den goda ivern. Den största sabotören är medelmåttigheten, ljumheten. Cassianus säger att det finns mera hopp om en hedning än om den munk som förlorat sin första kärlek.

Men så fortsätter Jesus: ”Ni är redan ansade genom ordet som som jag förkunnat för er”. Vad har vi inte fått när vi förts till dop och tro? Vi är inte bara födda till livet. Vi är födda på nytt till ett evigt liv. Infogade som grenar i den vinstock som är Guds egen Son, och därmed delaktiga av gudomlig sav, näring och liv i överflöd. Från vinstocken rinner det gudomlig sav ut i alla grenarna. Från bilden av vinstocken är steget inte långt till den eukaristiska bägaren, den som flödar av gudomlig sötma.

Därmed är vi framme vid liknelsens centrum. ”Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt.” Bli kvar i mig – gång på gång upprepas detta enkla: bli kvar i mig. Med det förunderliga löftet om att detta enkla leder till frukt. Det är drivkraft för den tröge, men också ett motgift för den som hukar av rädsla att inte bära frukt. Det är vägledning för den villrådige. Det är därför benedktinen lovar stabilitas. Han lovar att förbli i Jesus. Det befriar honom från oro och bekymmer, också för att inte bära tillräcklig frukt. Den som förblir i Jesus bär frukt. Det är ett löfte. Det är den kungliga vägen mellan beskäftig aktivism och trög lättja.

När grenen tar emot saven från stocken så växer frukten fram. Så enkelt är det. Det svåra är att förbli i detta enkla, detta enda nödvändiga. Det är därför vi varje dag behöver lyssna, lyda, bedja och kämpa. Men något har tillkommit, nåden. Det är inte längre vår kamp som får frukten att växa. Frukten är alltid ett verk av nåden. Det är endast genom nåden som vi vinner seger och bär frukt. Jesus uttrycker det så: ”utan mig kan ni ingenting göra”. Det gömmer sig en högmodig farisé i varje människas hjärta, den som gärna vill kämpa, bara han får lön för sin möda och helst kan märka hur han växer steg för steg. Men Jesus säger inte att vi kan göra något lite på egen hand, men sedan behöver lite extra tillskott för de stora segrarna – ”utan mig kan ni ingenting göra”. Aposteln Paulus lider inte av falsk blygsamhet. Han säger: ”Jag har arbetat mer än någon av apostlarna”, men så tillägger han, och det är hemligheten: ”fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig”.

Det är denna nåd, saven som rinner från stammen ut i grenarna, det är den och bara den som får det att bära frukt. Aposteln kallar det Andens frukter: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning”.

Men måste man då inte anstränga sig också? åtminstone lite? Det stämmer, men också viljan är maktlös utan nåden. Sker det i Jesus, är det egentligen han som gör det.

Och den som kämpar och sliter, men ändå inte tycks bära frukt? – Varje lärjunge kommer till den här trånga passagen och måste lära sig den svåraste av läxor. I de bästa ambitioner finns åtskilligt med egenvilja och högmod. Människan sliter sig hellre fördärvad än hon går ödmjukhetens och lydnadens enkla väg.

Medan den ödmjuke, den som sörjer över sin vanmakt och ständigt ropar om Herrens hjälp – med henne är det inget problem. Frukten växer bakom ryggen på henne, medan hon sover. Själv märker hon det inte. Hon har annat för sig än att kontrollera om hon blivit heligare. Hon följer sin Herre och litar på honom. Aposteln säger: Kristus, är vår helighet och vår frihet.

Också den som sörjer över sin egen ombytlighet och sitt eget vacklande, sin svårighet att förbli och vara trogen, får samma svar: Så snart du märker trolösheten så återvänd till Kristus. Han är inte ombytlig. Han står fast vid sina löften. Aposteln säger: ”är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv”.

Den helige Benedikt beskriver det i slutet av ödmjukhetskapitlet, där kärleken har drivit ut fruktan, också rädslan att inte duga och inte bära tillräcklig frukt. Därför kan hela regeln samlas i ett enda verktyg: Ingenting föredra framför kärleken till Kristus. Vilket är en variant av vad Jesus säger i dagens liknelse: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”.

Han är trogen inte bara i ord, inte bara i det evangelium vi hör, utan i sin kyrkas eukaristi, där han låter vinstockens vin förvandlas till sitt eget blod, för att låta sin egen trofasthet, sitt eget liv, den gudomliga nåden, rinna in i våra ådror och bära frukt efter hans vilja och plan.

Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt”.

Amen.