Femte söndagen i Fastan

Hes 37:12-14 Rom 8:8-11 Joh 11:1-45

Förövning

Två veckor före påsk låter kyrkan oss höra evangeliet om hur Lasaros uppväcks från de döda. Det är en förövning till påsken. Hos evangelisten Johannes är det en förberedelse till det som snart skall hända i Jerusalem.

Vår” Herres Jesu Kristi död och uppståndelse är stort. Människan behöver något mindre för att föras till det större. Men också uppväckandet av Lasaros är stort. Även det får vi ta emot i mindre bitar.

De tre syskonen i Betania, Marta, Maria och Lasaros, var Jesu vänner. Han hade ofta varit gäst i deras hus. Nu har Lasaros blivit sjuk och de två systrarna sänder bud till Jesus: Herre, din vän är sjuk”. De litar på att han har kraft och vilja att hjälpa. – Bara det är en maning. Att be om sina vänners förbön när sjukdomen slår till. Men också att sända bud efter prästen för att komma med de sjukas sakrament. – I evangeliet händer dock något mera. Jesus dröjer och Lasaros dör.

Många känner igen sig. I nöd och sjukdom sänder de bud till Jesus, genom bön eller genom vänner. Men han tycks dröja. Den bedjande tycks inte få svar. Det är inte svårt att förstå Martas fråga:

Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött”. Jesus säger att Lasaros skall uppstå och Marta instämmer, men hennes tro rör något i framtiden: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Det var gängse tro bland många judar på Jesu tid. Många kristna idag kan säga samma sak. De instämmer i den kristna tron, men står ändå handfallna när bönhörelsen tycks utebli. Jesu svar måste ha varit obegripligt för Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör.” Svaret är för stort. Berättelsen går vidare.

Jesus frågar var de har begravt Lasaros. Graven var förseglad med en sten och Jesus säger: ”Ta bort stenen.” Marta varnar honom: ”Han luktar redan, det har ju gått fyra dagar”. Fyra dagar var den tid, efter vilken man kunde utesluta varje tanke på skendöd. Döden var slutgiltig. Jesus påminner om vad han sagt: ”Om du tror, skall du få se Guds härlighet”. Så tar de bort stenen.

Men först måste vi gå tillbaka lite i händelseförloppet. Vi har inte berättat om Jesu reaktioner. När han såg syskonens sorg, och alla de som kommit för att trösta dem, faller han i gråt. De som ser det säger: ”Se, hur mycket han höll av honom.” Han gråter med dem som gråter. Vid ett annat tillfälle står det att Jesus gråter över Jerusalem. Här gråter han vid sin väns grav. Han, som snart skall uppväcka den döde ur graven, gråter. En föraning till hur den korsfästes sida skall genomborras av ett spjut. Ur hans hjärta rinner blod och vatten. Det är Johannes som berättar. Han som själv låg vid Jesu hjärta under den sista måltiden. Johannes berättar för oss om Jesu hjärta, som gråter av kärlek till sin vän. I ett av sina brev skriver samme Johannes: ”Sådan är den kärlek vi har kommit till tro på”. En gråtande Gud.

Det är mer än en känsla. Johannes berättar om Jesu kamp mot människans fiender, framför allt mot döden. ”Jesus blev upprörd och skakad i sitt innersta.” Denna kamp fullbordas när han ger sitt liv. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. I Getsemane ser vi samma kamp, när han topprids av ångest och svettas blod. ”Så älskade Gud världen”, säger samma evangelist, ”att han gav den sin ende son”. Hela påsken handlar om detta, Guds självutgivande kärlek för oss människor. Konkret och liksom i miniatyr ser vi det när Jesus gråter och skakas över vännen Lasaros död.

Så ändrar scenen karaktär. Den sörjande vännen är också Faderns Son, som ber och tackar för det som håller på att fullbordas. Kärleken visar sig ha makt. Med hög röst ropar han: ”Lasaros, kom ut!” Det är ett kraftigt ord, som bara denna enda gång läggs i Jesu mun. En gudomlig befallning, i konfrontation med döden. Den döde ”lyder” och kommer ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Ett förspel till Jesu egen uppståndelse från de döda. Och till den sista dagen, då ”alla döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv, de som gjort det goda skall uppstå till livet och de som gjort det onda skall uppstå till domen”.

Sådan är vår tro, sådan är kyrkans tro, den som vi bekänner. Påskens evangelium för alla människor tillämpas på en av Jesu vänner. Som ett tecken för alla som hör.

I den tidiga kyrkan ingick detta evangelium i dopförberedelsen. De som döptes blev kallade ut ur mörker, otro och död. Dopet gav dem del i den kärlekens makt som väckte Lasaros ur graven. Evangelisten Johannes vill inte skapa sensation för ett enstaka mirakel. Men han vet att människan är begränsad och har svårt att tro. Därför får hon detta tecken för att styrkas i sin tro. Uppväckandet av Lasaros är det sjunde tecknet i det fjärde evangeliet. Många av dem som kommit till Betania kom till tro. Medan Jesu fiender beslutar att röja honom ur vägen.

Den dramatik som Johannes beskriver har många rollinnehavare. Vem känner jag igen mig i? Är jag som Marta, som bär på en förebrående fråga varför Jesus dröjer med att besvara mina böner? Utesluter jag mig själv från ”det större”, det som går utöver de egna naturliga behoven? Är jag som Lasaros inlåst i mig själv och det dödsrike där lovsången har tystnat? Eller liknar jag Lasaros när han kommit ut ur graven, med bindlar om händer, fötter och ansikte? Jesus ger sin kyrka befallningen: ”Gör honom fri och låt honom gå”. Har jag tagit min frihet i besittning?

Händelsens teologiska höjdpunkt är inte uppväckandet av Lasaros, utan Jesu ord till Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Det ordet ljuder vid varje katolsk jordfästning. Men det rör inte bara en framtid på andra sidan den kroppsliga döden. Uppståndelsen och livet står inför den sörjande Marta. Johannes låter Jesus säga: ”Den som hör mitt ord och tror på honomn som har sänt mig, han har evigt liv.” Skulle det inte vara starkare än sjukdom, ångest, lidande och död?

Varje kommunion stärker oss i detta liv. Våra dödliga kroppar görs levande av honom som uppstått från de döda och låter sin Ande bo i oss.

Kära systrar och bröder, låt oss fira påsk så att våra ögon öppnas, våra hjärtan vidgas och vi kan säga som profeten: ”Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig”.

Amen.