Fjärde Söndagen i Fastan

1 Sam 16″:1b, 4-7, 10-13 Ef 5:8-14 Joh 9:1-41

Ljus och mörker

Livet på jorden är en växling mellan dag och natt, mellan ljus och mörker. Alla vet att ljuset är bättre” än mörkret. Utan ljus kan ingenting växa. Livet stannar av och dör. Utan ljus snubblar vi eller går vilse. Om vi gör ett misstag i livet, beror det ofta på att vi inte såg eller förstod, att vi saknade ljus. När vi plötsligt förstår och inser något säger vi: ”det gick upp ett ljus”. De tider i historien som man ser ner på, kallar vi mörka tider, medan andra tider kallas upplysta. De flesta brott begås i skydd av mörkret. Aposteln kallar dem ”mörkret gärningar”. Medan den goda människan gärna kommer till ljuset. Hon har inte något att dölja. Redan eftertanken förknippar ljuset med det goda och mörkret med det onda. I skapelseberättelsen läser vi att Gud ”skilde ljuset från mörkret”. Den fysiska skillnaden mellan ljus och mörker är därför en återspegling av det som präglar hela vår tillvaro, kampen mellan ljus och mörker, sanning och lögn, mellan gott och ont, rätt och orätt. Djävulen kallas ”mörkrets furste”, medan Skriften säger att ”Gud är ljus; inget mörker finns i honom”.

När Jesus i dagens evangelium botar den blindfödde så befrias han från mörkret och kan gå ut i ljuset. Men han blev seende också i en djupare mening. Han fördes steg för steg fram till tro på Jesus. Genom denna upplysning kunde han se och förstå. Han fick trons ljus. Medan andra förblev i mörkret och ingenting förstod. Jesus sammanfattar hela sin uppgift när han säger: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda”.

Den blindfödde fick sin syn genom att tvätta sig i dammen Siloa. Namnet betyder ”utsänd” och syftar därmed på Jesus själv som är Faderns ”utsände”. Ändå använder sig Jesus av dammens vatten. Det uppfattades därför tidigt som en hänsyftning på dopets vatten och detta evangelium fick sin plats i dopförberedelsen, och därmed under fastetiden, som var den avslutande tiden före själva dopet, vilket ägde rum under påsken. Dopkandidaterna fördes steg för steg fram till dopet, där de bekände sin tro. De döpta kallades ”de upplysta”, de som fått trons ljus. Aposteln skriver i andra läsningen: ”En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus”.

En stor del av dopförberedelsen gick ut på att lära dopkandidaterna det kristna livet, lära dem att leva som ljusets barn, dvs. att inte längre ta del i mörkrets gärningar, utan leva i ljuset. Aposteln skriver: ”ljuset bär frukt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning”. Aposteln talar om mörkrets ”gärningar”, medan han om ljuset säger att det ”bär frukt”. Det nya livet är i grunden inte människans egna gärningar, utan något som växer fram ur gemenskapen med Jesus, som frukten på trädets stam. De kristnas ljus är en återspegling av Kristi ljus, en följd av att de följer honom. ”Jag är världens ljus”, säger Herren, ”den som följer mig ska ha livets ljus”.

Den blindfödde som får sin syn, är därför en bild för varje människa. Vi är alla blindfödda i andlig mening, eller åtminstone skumögda, genom att vi av oss själva inte ser klart och förstår. Människan förstår inte varifrån hon kommer eller varför hon lever. Hon går lätt vilse och hamnar i mörker. Också sedan hon kommit till tro kan hon få problem med synen och irra bort sig. Därför låter oss kyrkan under fastetiden höra aposteln utropa: ”Vakna upp du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.” Det är kyrkans och lärjungens väg fram mot påskens ljus.

Dagens evangelium lär oss att skilja mellan ljus och mörker. Det är Jesus som botar den blindfödde med sin gudomliga kraft. Ändå är mannen inte passiv. Han går själv, med egna steg, till dammen, och han visar både mod och ödmjukhet på vägen till det ljus han fick. Vi kan sammanfatta det i tre punkter.

• Ofta frågar Jesus de människor han botar vad det är de söker. Den blindfödde behövde inte få en sådan fråga. Jesus måste ha sett att han sökte ljus, inte bara för kroppen, utan för hela sitt liv. Han sökte sanningen. Inte bara ibland, för att få lite guldkant på tillvaron. Sanningsfrågan var viktigast. Det är samma drivkraft som novisen måste ha när han begär inträde i klostret, att ”han verkligen söker Gud”. Andra nöjer sig med att söka annat, kanske det goda eller det sköna, oftare det nyttiga eller ”rimliga”, i värsta fall Mamon, makt och egen ära. Det är att, som Esau, sälja sin förstfödslorätt och värdighet som människa mot en tallrik soppa. Psaltaren anger i en bön: ”Låt mig aldrig slå in på lögnens väg. Sanningens väg har jag valt.” Jesus uttrycker det så: ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst”. Att söka sanningen är människans högsta plikt. – Resten gör Jesus och hans Ande.
• Den blindfödde blir korsförhörd av fariséerna. De var ju irriterade på denne Jesus, som dessutom hade brutit sabbatsbudet. Men mannen låter sig inte skrämmas. Han svarar sakligt och utan att vika undan. Trots att stämningen blir alltmer hotfull. Hans föräldrar blir också förhörda, men de har inte samma mod och viker undan inför hotet om att bli uteslutna ur synagogan. Mannen säger inte mer än han fått insikt om, men heller inte mindre. Han är, i bästa mening, öppen för sanningen och låter sig inte villas bort av fegheten. Sökandet efter den yttersta sanningen kan alltså inte skiljas från det praktiska och moraliska. Människan behöver mod för att komma till insikt och förbli i ljuset. Att bli rädd är ingen synd. Men det är farligt att låta rädslan styra handlandet. Vi behöver mod och omutlig redbarhet för att förbli i ljuset. Den som ger efter för feghet börjar anpassa sig och glider successivt in i dunkel, först när det gäller livet. Sedan blir också trons öga alltmer fördunklat. Den fege må be om mod. – Resten gör Jesus och hans Ande. Apostlarna är det tydligaste exemplet. De var lika svaga som vi, men de elva gav inte upp, trots den egna fegheten. – Resten gjorde Jesus och hans Ande. Om den blindfödde förstår vi att Jesus gav honom det mod han behövde redan ”i förväg”. I efterhand förstår han att det inte ens är hans mod det kommit an på, utan på att ”Guds gärningar skulle uppenbaras i honom”.
• Det avgörande ögonblicket kommer när han träffar Jesus i enrum. Då ställer Jesus frågan: ”Tror du på människosonen?” Mannen svarar: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” I det svaret skymtar hans sanningskärlek fram. Marken är beredd. Jesus säger: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.”

Fariséerna står bredvid och hör samma ord, men ser ingenting. De befästs i sitt mörker. De trodde sig redan veta. De var inlåsta i sitt eget mörker, i sina egna fördomar. De ville inte se, åtminstone inte sanningen. Därmed fäller vi ingen dom över en särskild kategori människor. Det evangeliet visar för oss är varje människas högmod inför den Gud har sänt. Jesus uttrycker det så: ”Nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar”.

Bredvid detta högmod står den blindföddes ödmjukhet. Den ödmjukhet som blir upplyst och kan falla ner och tillbedja.

Människans svåraste fiende är högmodet. Det låser in henne i mörker. I det mörkret tystnar bönen och sökandet, även om läpparna formulerar orden. Där går hon sina egna vägar och trasslar in sig i det egna mörkret. Förr eller senare faller hon i synd och frestas att förtvivla. Det avgörande är alltså inte hur mycket kunskaper vi har eller hur moraliskt duktiga vi är. Ofta ser ju den okunnige eller de djupast fallne klarare än den som har läst många böcker och lever ett moraliskt oklanderligt liv. Någon har öppnat ögonen. Den ödmjuke blir upplyst och kan inte förtvivla. Demonerna har ingen makt över honom. Han är skyddad för alla angrepp och har tillgång till en källa av outtömlig glädje.

Jesu ord om den blindfödde fullbordas i den ödmjuke: ”Guds gärningar uppenbaras på honom.” Han kämpar och faller, men reser sig igen. Ty han följer Jesus och Jesus överger honom aldrig. Den ödmjuke lär av honom som är mild och ödmjuk i hjärtat. Mörkret har ingen makt över honom. Jesu löfte går i uppfyllelse: ”Den som följer mig skall ha livets ljus”.

Amen.