33 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Mal 4:1-2a 2 Thess 3:7-12 Luk 21:5-19

Tålamodets hemlighet

Det är lätt att gripas av rädsla, rentav panik, när vi hör ett evangelium som detta. Nästan som att läsa tidningen. Jordbävningar, epidemier och hungersnöd på den ena platsen efter den andra. Dramatiken är, lindrigt talat, aktuell. Desto märkligare är Jesu maning: ”Tappa inte besinningen. Detta måste hända, men det är inte slutet.”

Det betyder inte att blunda för reella hot. Kyrkan förkunnar inte att faran är över, att allt står rätt till. Kyrkan förkunnar ständig vaksamhet, men det har hon gjort i två tusen år. Hade människor lyssnat, hade det sett annorlunda ut. Men hennes tålamod tycks obegränsat. Med en moders tålamod visar hon på en väg mellan den uppjagade stämningen och det sövande lugnet. Det är ondskan som är nervös. Den vet att den inte får sista ordet. Kyrkans lugna maning inför framtiden kan samlas i slutorden: ”Genom att hålla ut ska ni vinna ert liv.” Genom tålamod skall ni vinna ert liv.

Det är samma maning som avslutar företalet till den helige Benedictus regel: ”Så vill vi hålla fast vid Kristi lära intill döden i klostret och genom tålamod dela Kristi lidanden, så att vi också får del i hans rike.” Samma maning hör vi i hans testamente, kapitel 72 i regeln: ”Bröderna skall bära varandras kroppsliga och sedliga svagheter med största tålamod.” Eller i regelns andliga mittpunkt, kapitlet om ödmjukheten. Också svårigheter och motgångar, ja till och med oförrätter skall bäras med tålamod. Kyrkans fäder säger att det kristna livet inte bär frukt annat än genom tålamod och uthållighet, tålamod ända till slutet.

Vad är hemligheten? Hur kan något så oansenligt som tålamod vara så viktigt? Ett första svar har med människan själv att göra, hur hon är skapad. ”Genom tålamod tar människan sin själ i besittning”, säger en teolog och vägledare (Thomas av Aquino) Oro och upphetsning släpper in främmande krafter som förvirrar, gör sikten oklar och låter kraften rinna ut. Rädsla inför ett hot är ingen synd, det är bara naturligt. Men rädslan får inte ta makten över oss, fr.a. inte styra handlingen. Att öva tålamod är att inte lämna över rodret till okända makter, att inte låta sig föras bort av upphetsning och häftigheter. Det är under människans värdighet.

Tålamodet är en dygd, en variant av modet, den fjärde kardinaldygden. Utan mod samverkar människan med det onda. Feghet leder till svek. Tålamod är modet att tåla den smärta som det onda utsätter oss för, i kampen för det goda. Uthållighet är tålamod – utsträckt i tiden.

Tålamodet är en nära släkting till tron. Det bär på en hemlighet, en kraft. Det är släkt med tron och hoppet. Den öppnar dörren för ett krafttillflöde. Tålamodet vidgar hjärtat. Tålamodet är att hitta vägen både till människans eget centrum och till trons centrum, påskens hemlighet. När den kristne övar tålamod lever hon nära trons källa, Kristi påsk.

Det första är att ha tålamod med sig själv och den egna svagheten. Den som inte har tålamod med sig själv ger upp efter ett antal syndafall. Det kan leda till obarmhärtig självbestraffning, resignation och i värsta fall till förtvivlan. Tålamodet gör inte så mycket väsen av sig. Men det handlar. Den som fallit reser sig igen, gör bot, och fortsätter lugnt i förlåtelsens kraft.

Det kan gå djupare och röra djupgående svagheter, t.ex. självömkan, avundsjuka, vrede och bedrövelse. Fäderna kallar det laster. Visheten säger; ”Tålamod är större än att inta en stad.” Cassianus säger: ”Det är ett härligare tecken att genom tålamodets dygd hålla vreden i schack, än att befalla över luftens härskare.” Det oansenliga tålamodet väger tyngre än det häftiga och uppseendeväckande underverket. Trons tålamod rymmer långt mera än den egna kraften.

Det andra är tålamodet med de andra. Tålamodet släcker inte en tynande veke. Det är släkt med kärleken, som ”bär allt, hoppas allt och uthärdar allt”. Det betyder inte att blunda, ännu mindre att vara likgiltig. Med bön, kanske en vänlig förmaning i rätt tid, men framför allt i hopp om att Gud har sin tid och obegränsade möjligheter. Regeln talar om att bära de andras svagheter med största tålamod (patientissime). Tålamodet med de andras svagheter hämtar kraft från Kristus, som bar alla våra svagheter på sitt kors. Den som övar tålamod börjar förstå varför Kristus vann seger på det sätt som han gjorde. Inte genom att slå ner ondskan med makt, utan genom sitt lidande och sitt kors. Från korset utgår kraften i tålamodet.

Ordet för tålamod är släkt med ordet för lidande. Därför kan Benedictus säga att vi delar Kristi lidande genom tålamod. Men därmed är vi nära kraftkällan. Munkfadern vittnar om det när han talar om att bära oförrätter. Han talar som om det vore påsk. Han är oförfärad i sitt hjärta och förbidar Herren. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.”

Detta tålamod ”sprider sig”. Det präglar, för det tredje, vår syn på vad som sker omkring oss, i världen. Det präglar vår förväntan inför framtiden. Kristi död och uppståndelse, väger tyngre än alla dystra profetior. Det är grunden för vårt hopp, det som ibland kallas den katolska optimismen.

Maria stod kvar vid korset. Tålamodet förblir vid trons och hoppets källa. Från den korsfäste rinner tålamodet in i oss och vidare till andra.

Därför firar vi den heliga eukaristin. Och ber med kyrkan om ”trygghet i all oro”, om tålamodets gåva ända till slutet.

Amen.