KRISTUS KONUNGENS DAG

Dan 7:13-14 Uppb 1:5-8 Joh 18:33b-37

Vem är egentligen den starkare?

Vem är egentligen den starkaste av de två? Pilatus eller Jesus? Pilatus sitter på sin do­martron och skall snart fälla domen över sin fånge. Jesus står inför sin domare, bunden, ensam. Vem har egentligen den starkare av de två? Att Pilatus har makt är uppenbart. Men Jesus beter sig inte som en vanlig fånge. Han tigger inte om nåd. Han talar om ett rike, och när han talar blir Pilatus osäker. Också Jesus tycks ha en slags makt. Men hur kan vi säga att Jesus är den starkare? Hur förhåller sig hans rike till den makt som Pilatus representerar?

Om vi jämför denna världens makthavare med Kristi makt, så märker vi snart skillnaden. Jordiska härskare har förvisso en makt, men den är begränsad. Världshistoriens största makthavare, en Belshassar, en Alexander, en Augustus, en Napoleon, en Stalin, har haft vidsträckt makt, men över ett begränsat antal folk. I en vanlig katolsk församling i detta land kan det finnas 30 nationaliteter eller mera, samlade för att tillbe sin Herre. Om den ”människa”, som profeten Daniel såg i sin syn, vilket är en profetia om Kristus, om denne sägs det att ”människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom”.

Om alla historiens makthavare gäller att deras tid är begränsad och deras rike tar slut. Ju större maktmissbruk de har utövat, med desto större förskräckelse har deras välde krossats. Men om Kristi rike säger profeten att hans ”välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och aldrig gå under”. Vem frågar idag efter Pilatus? Hans maktlöse fånge får ständigt nya medborgare i sitt rike.

Om jordiska makthavare gäller att de i bästa fall har fått sin ställning genom folkets röst. Ofta har de tagit sig makt, ibland med våld. Om Kristus sägs det däremot att han har fått makten. ”Åt honom gavs makt, ära och herravälde.” ”Mig är given all makt”, säger han i missionsbefallningen. Orsaken ligger i att han inte kommer som en främling. Det rike han tar i besittning är egentligen redan hans. I honom är allting skapat. Ingenting har blivit till utan honom. Enligt den andra läsningen ur Uppenbarelseboken är han ”A och O”, begyn­nelsen och änden, den som ”är och som var och som kommer”.

En sista skillnad är att denna världens härskare ofta saknar trovärdighet. De omger sig med armeer och livvakter. Om Jesus sägs det att han är ”det trovärdiga vittnet”. Hans makt och herravälde bygger inte bara på att han är den sanne Gudens Son, utan att han gav sitt liv för oss, att han ”älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod”.

Själv säger han inför Pilatus att hans rike är av ”ett annat slag”, det ”hör inte till denna världen”. Ändå står han i denna världen, inför denna världens representant. Han har trätt in i vår värld och han förkunnar ett herravälde som han kallar Guds rike. Det skymtar fram i evangeliets berättelser. Det vittnar om en annan makt, en god makt. Han botar sjuka, han förlåter syndare, han mättar hungriga, han upprättar de nedböjda, han ger hopp åt de betryckta. Han till och med uppväcker döda. Han avslöjar lögnen och den falska läran, han täpper till munnen på hyckleri och högmod. Han kallar lärjungar och binder dem samman med sin lag, kärlekens lag. Men det skapas inget världsligt rike, med honom själv som kung och hans apostlar som ministrar. Lärjungarna fick långsamt lära sig detta och lämna alla sådana drömmar. Denne konung regerar från korset, när han frivilligt går i döden för att upprätta sitt eviga rike.

När vi läser och hör om kyrkans historia blir vi lätt förvirrade. Kyrkan fick ju så småning­om också ställning och anseende i denna världen. Så snart hon blandat ihop sin egentliga makt med världslig makt har den också lätt missbrukats och Kristi ansikte har fördunklats. Många har frestats att kasta ut barnet med badvattnet. Ofta har man dömt ut kyrkan och trott att hennes tid var ute. Men kyrkan bär på en hemlig skatt. Kristus har lovat att aldrig överge henne. Det finns en iögonenfallande skillnad mellan kyrkan och denna världens makthavare. De senare erkänner aldrig sina fel, åtminstone inte de allvarliga. Men kyrkan bekänner sina fel, sina misstag och synder, även om det kan sitta långt inne. Den förre påven har å hela kyrkans vägnar erkänt och bekänt de synder som kristna har begått under gångna tider i kyrkans namn, t.ex. mot judarna. Någon kan uppfatta det som ett svaghetstecken. Men egentligen är det en skymt av Kristi herravälde. Den som kan be om förlåtelse och är beredd att göra bot äger en annan styrka än denna världens. Kyrkan vittnar om att hon bär gudsrikets krafter inom sig. Av sin Herre får hon möjligheten att börja om på nytt.

Guds rike tar sin början i människor. Jesus beskriver dessa människor när han står där inför Pilatus: ”De som hör till sanningen”, säger han, ”de som lyssnar till hans röst”. ”De som handlar efter sanningen kommer till ljuset”. Så började det, med kallelsen till Petrus, Matteus, Maria Magdalena, purpurkrämerskan Lydia och de andra. De hörde och kände igen sanningen i Jesu ord. De gav honom sitt förtroende. De hade mycket att lära och först så småningom förstod de, ofta genom egna misstag och plågsamma erfarenheter. Men därmed hände något med dem. De fick del i hans makt. Han ”har gjort oss till ett kungadö­me och till präster”, säger Uppenbarelseboken. De fick lära sig att leva på ett nytt sätt. I tjänst hos den sanne Konungen. De inte bara trodde på honom, de ville följa honom, leva i hans efterföljd, med honom som kraftkälla och föredöme. De blev kungabarn, utrustade med sanningens spira, med vilken de kunde avslöja mörkret och den falska makten. De blev präster, befullmäktigade att frambära sina liv i tro och lydnad.

Det nya tog sin början i deras hjärtan. ”Guds rike är inom er”, hade Jesus sagt. Men där stod också den svåraste kampen. Kampen för att driva ut de ockupanter som nästlat sig in och inte gav sig av frivilligt. De fick lära sig att leva av syndernas förlåttelse. Gång på gång. Trots att de ofta föll i samma synder igen. Omvändelse blev en daglig övning. Lång­samt började någonting hända med dem, utan att de märkte det själva. De blev allt mera beroende av sin Herre och Konung. Ibland kunde hans drag skönjas i deras ansikten. Nu och då fick de en smak av det Jesus kallat Guds rike. Hans apostel hade beskrivit det så: ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” (Rom 14:17). Ett svar på bönen: ”Till­kome ditt rike”.

Och detta rike sprider sig. Det går inte att sätta ljuset under skäppan. Tydligast skymtar detta rike fram i helgonen och martyrerna. Bara år 2008 har 175.000 kristna förlorat sina liv för att de bekänt sig till denne Konung. De har visat att ont inte kan drivas ut med ont. Den större och härligare makten består i att förlåta och löna ont med gott. Att irritation och vrede kan ersättas med mildhet och saktmod, bedrövelse och svårmod med iver och hopp, avundsjuka med storsinthet, högmod med ödmjukhet. Inte ens plågor, lidande och död fick makt över medborgarna i Guds rike. Konungen i detta rike hade ju övervunnit människans värsta fiender, lögnen, synden och döden. Till och med den egna svagheten kunde bli till välsignelse.

Jesu egen svaghet inför Pilatus förvandlas till en gudomlig makt, som uppstår på tredje dagen och som gör honom till världsalltets Konung. Den makten utgjuts i våra hjärtan ge­nom den helige Ande. För att bereda väg för Guds rikei sin fullhet, det allt omfattande rike där Gud blir allt och i alla. Vi föregriper det riket när vi firar dess måltid, den heliga euka­ristin. I avslutningen till Herrens bön bekänner vi: ”ty riket är ditt och makten och härlighe­ten, i evighet.”

Amen.