33 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Dan 12:1-3 Hebr 10:11-14,18 Mark 13:24-32

När nöden är som störst…

När vi ser oss omkring i världen och i vårt eget land, när vi hör om konflikter och klimat­hot, om växande klyftor mellan rika och fattiga, då är det lätt att gripas av rädsla, uppgiven­het eller rentav panik. Det är som om problemen växer fortare än våra försök att lösa dem. Vid förra seklets början trodde många att människan och hennes ökade kunskaper skulle röja problemen ur vägen. Krig, hunger, sjukdomar, orättvisor, allt skulle finna sin lösning. Efter seklets slut, det kanske blodigaste i historien, har den optimistiska framstegstron inte så många förespråkare längre.

Inte heller evangeliet tycks ge näring åt någon optimism. Tvärtom, evangeliet talar om tider av nöd, ”vars like inte har funnits”. Det talar om krig, jordskalv, hungersnöd, farsoter, falska profeter, och till slut ett slags kosmiskt sammanbrott, då också solen skall förmörkas och månen inte längre ge något ljus. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas.

Även om katolska Kyrkan, till skillnad från vissa sekter, är återhållsam med att måla upp något skräckscenario, så lär oss katekesen att det ”före Kristi ankomst kommer en sista prövning som skall få mångas tro att vackla”. Och vad vore evangeliet värt om det beskrev en romantisk idyll? eller försökte få oss att sticka huvudet i sanden med en naiv framstegs­tro? Evangeliet bortser inte från någon sida av verkligheten. Det räknar med en ond makt i tillvaron, som i de yttersta dagarna skall gå till ett slags generalangrepp mot kyrkan och de troende. Att kyrkan inte lämnas i fred utan är huvudmålet för angreppen är ett slags indi­rekt Gudsbevis. Ondskan vet att Kristus har kommit för att besegra ondskan och därför är konfrontationen oundviklig. Den högsta sanningen idag tycks vara att det inte finns någon sanning eller någon evigt gällande rätt. Sanningen vacklar på torgen. Därmed blir varje påminnelse om sant och falskt ett utmanande och anstötligt tal. De fientliga makterna ”gaddar sig samman mot Herren och hans Smorde” . ”Den värsta religiösa irrläran”, säger katekesen, ”är den som kommer från Antikrist, det vill säga från en falsk messianism, där människan förhärligar sig själv i stället för Gud och hans Messias som kommit i människo­gestalt”.

Denna historiens kamp äger inte bara rum i de stora händelserna. Den pågår också i det egna hjärtat. Varje människa är ett kosmos i miniatyr. Varje människas historia rymmer något av hela mänsklighetens historia. Människan går mot döden, precis som historien går mot sitt slut. I människohjärtat finns inte bara okunnighet och svaghet. Där finns också ett motstånd mot att låta Kristus få hela herraväldet. En makt som man inte kan resonera med. Som måste avvisas och drivas ut. Vilket vi gör i varje dop och i varje påskvaka, när vi tar avstånd från djävulen och det ondas lockelse.

Men evangeliet förkunnar för oss det ingen framtidsforskning, varken optimistisk eller pessimistisk, kan säga: när nöden är som störst är Gud som närmast. När det stora sam­manbrottet tycks leda till total förintelse, då skall skapelsens Herre återkomma. Inte som ett barn i krubban. Inte som en mästare på Galileens vägar. Utan som universums Herre, i stor makt och härlighet, för att döma levande och döda, för att sätta sigill på historien och för att upprätta sitt eviga rike. Evangeliet uttryckte det så: ”han skall samla sina utvalda från de fyra väderstecken, från jordens gräns till himlens gräns”.

Detta ligger bortom historiens gräns och får inte förväxlas med de framsteg som vi som människor kan åstadkomma här i tiden, när vi försöker bygga upp och samarbeta med alla människor av god vilja, för att skapa försoning och stifta fred. Guds rike är något mera än frukten av mänsklig strävan. Till slut är det Gud som suveränt upprättar sitt rike. Och det tycks ske mot bakgrund av den största nöd, där de flesta har gett upp hoppet.

Ändå svarar det på en fråga och möter en äkta längtan. Längtan efter rättvisa och sanning. Orättvisa och lögn skall inte få sista ordet. Tillvarons slutmål, Guds rike, är inte en salig glömska av en kaotisk värld. Evangeliet ger oss det i grunden trösterika budskapet att en dom skall fällas och en yttersta rättvisa skall skipas. Profeten Daniel förutsäger att de ”som sover i mullen skall vakna upp, somliga till evigt liv, och somliga till vanära och evig skam”. Allt som här i tiden varit insvept i dunkel skall dras fram i ljuset. Den yttersta tidens nöd liknas vid födslovåndorna hos en kvinna som skall föda. Men när hon har fött kommer hon inte längre ihåg sin smärta.

Det i förstone skrämmande i talet om en yttersta dom är alltså i grunden ett glatt bud­skap. Ty det handlar inte om en kall och opersonlig rättvisa, inte om en abstrakt sanning, som skall beslå lögnen med bristande logik. Evangeliet förkunnar en person med mänskli­ga drag, en som står nära, alldeles utanför dörren. På andra sidan dörren för vårt jordiska liv och på andra sidan historiens dörr, för att öppna den på vid gavel för sitt himmelska rike. Domaren är en bekant, Marias son, Jesus Kristus, vår Herre. Och – han har ju redan kommit, samtidigt som vi väntar på hans slutliga ankomst.

Här möter vi det paradoxala i bibelns och kyrkans lära om den yttersta tiden och dess hopp. Den är både något framtida och något som redan äger rum, i varje skede av histo­rien, i varje situation i en människas liv. Det som en gång skall ske vid historiens slut och vid varje människas död, det sker varje gång vi vaknar upp, tar vårt liv och vår tro på all­var. Historiens Herre har kommit in i tiden och in i våra liv. Han har levt, dött och uppstått till det nya liv, som han vill ge alla människor.

I evangeliet hörde vi att allt skall förgå, utom Jesu ord. Men det är just detta ord vi lyss­nar till. När vi gör det, i hjärtat, och får de de tomma och många orden att tystna, att dö, när vi ger plats för Guds ord, då vidgas min insikt och jag uppstår till ett nytt liv. När våra egna ord går in under domen, övergår vi till livet, redan nu.

Den helige Benedictus regel talar inte mycket om Kristi återkomst vid historiens slut, men desto mera om hans ankomst i det dagliga livet, till och med när munkarna sover. ”Därför skall munkarna alltid vara redo och när signalen ljuder ska de genast stiga upp och skynda till gudstjänsten” (RB 22). Det kan förvisso vara förenat med viss möda, helst vill man kanske sova vidare, utan att bli störd. Precis som man ogärna vill höra om Kristi åter­komst, utan hellre förbli i sin egen lilla värld.

Den yttersta tidens vånda har sin motsvarighet dels i den egna trögheten och motstån­det, lusten att hellre stanna i halvdunkel, drömmar och kompromisser. Men också i allt det i våra liv som inte går som vi tänkt oss. Historiens utopier och människans försök att bygga ett rike utan Gud vill ju aldrig riktigt lyckas. Det motsvaras i våra liv av sjukdomar, mot­gångar, orättvisor, lidande, det som vi har lika svårt att se, som den nöd vi ser i världen runt omkring oss. Och ännu svårare att se i evangeliets ljus. Men just där säger evange­liet: När ni ser allt detta hända, då vet ni att han är nära. När nöden är som störst är hjälpen som närmast. I varje nöd står Herren alldeles nära. Men vi är blinda. Det är mycket som måste dö först. För att vi skall lära oss att hoppas på Gud och förstå att Kristus är Herre. Att han lever. Att han aldrig överger de sina. Det är därför den helige Benedictus uppmanar sina bröder att dagligen ha dödens hot för ögonen. För att upptäcka att döden är besegrad och att Kristus lever.

Kyrkan undervisar oss realistiskt om den yttersta tidens nöd. Men hon känner också vår personliga nöd och ger oss i varje mässa en tydlig sammanfattning av allt, Kristi död och uppståndelse, som tecken, kraft och föregripande. I varje mässa ber vi: ”gör oss trygga i all oro, medan vi lever i hoppet om saligheten och väntar på Kristi återkomst”.

Där ges oss också hopp för de många som tycks blinda och utlämnade åt kaosmakter­na. Kristi blod utgöts för de många. Vi hör det i varje mässa, ”detta är mitt blod som blir utgjutet för er och för de många”. Hans kyrka, även om de troende är en minoritet, får del av detta mysterium på ett ställföreträdande sätt. När någon enda förstår det eller förstår det på nytt, då väcks ett hopp, då tänds ett ljus, då anar vi att hjälpen är nära.

Amen.