Nyårsdagen 2009

Gal 4:4-7

När tiden var inne

Människan lever i tiden. Idag skriver vi 2009 för att klargöra var vi befinner oss i den framflytande tiden. 2008 hör till det förflutna. Många har skaffat sig en ny almanacka och måste följa de tider som snart kommer att fylla den. Det är lätt att bli slav under tiden, att stressas av alla tider man måste passa. Någon drömmer sig bort till en tillvaro utan tider. Men ingen kan lyfta sig ur tiden och leva som om den inte fanns. Redan Predikaren i Gam­la Testamen­tet säger att allt har sin tid. Varken slaveri under tiden eller slöseri med den. Den kloke Benedictus vet att reglera tiderna för arbete, bön och måltider så att det blir till hjälp för bröderna. Han säger till och med att en god dygnsrytm ska tjäna ”själarna till frälsning”. Konsten är att ta emot tiden som en gåva som vi kan tacka för. Många fasar inför tanken att tiden, vår stund på jorden, snart är över. Att tiden till slut rinner ut, som san­den ur tim­glaset. Här avslöjas och prövas människan och hen­nes tro. Vem bestämmer tiden? Ödet, stjärnor­na, slumpen? Det senaste på marknaden är att människan själv vill be­stämma. Den suveräna människan, som inte själv bestämt när hon kom in i ti­den, vill åtminstone själv avgöra när hennes tid är ute.

Aposteln Paulus, som vi slagit följe med under ett års tid, har ett annat budskap. Han säger: ”När tiden var inne sände Gud sin son.” När tiden var inne. Någon valde den rätta tidpunkten. Gud är inte tidsbun­den. Han råder över den. Redan från början har han gjort skillnad mellan dag och natt, han har utmärkt högtider, dagar och år. Dessa tider är alltså våra vänner. Givna av honom som vill oss väl. Han håller tiden i sin hand. Han har inte lämnat män­niskan ensam i tiden, utan gripit in vid bestämda tider och stunder. På Dam­askusvägen var tiden inne för Paulus. Kristus uppenbarade sig för honom. Sedan den stun­den blev hans tid annorlunda. Han fick en uppgift att fullgöra. Han träder upp i tid och otid. Han kan säga att tiden krymper, men inte för att väcka panik. Han vet att tiden går mot sin fullbordan och han kan tacka för all den tid han har fått. Han kan uppmana församling­en att ta väl vara på tiden, att de yttersta tiderna skall bli svåra, men utan rädsla. Hans egen tid på jorden har infogats i en större tid. Han är befriad från ”den onda tiden”. En ny tid har brutit in. Som hustrun i Ordspråksboken kan han le mot den dag som kommer. Och tacka för den tid som gått. Han har tagits i tjänst hos ho­nom som är densamme i går, idag och i evighet.

Denna förändring har sitt upphov i den händelse, som vi firar, Kristi födelse i tiden. När tiden var inne sände Gud sin son. Tidens Herre har fötts i tiden och därmed förvandlat den. Han har slagit följe med oss tidsbundna varelser, för att ge oss en ny tid att leva i. Det var så Jesus började förkunna: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på bud­skapet.” Följ mig! sade han. Jesu tid på jorden blir mönstret för människans stund på jor­den. Hans tid på jorden slutade inte i tomhet och förgängelse utan i tidens fullbor­dan, i det vi kallar Guds eviga rike.

Det ger oss möjlighet att tacka för den tid som gått och att le mot den tid som kommer. Ty Herren har makt över all tid, både förfluten och kommande. Vad finns det inte att tacka för i det gångna året? Inte bara för fred och bröd, vänskap och hälsa. Ännu mera får vi tacka för all nåd vi har fått, alla gånger då tiden varit inne. Varje dag och särskilt när vi ta­git emot de heliga sakra­menten. Inte hel­ler motgångar och svårigheter behöver domine­ra minnet. Sådant som lätt leder till bitter­het eller gnagande samvete. Det vi uppfattar som motgångar förvandlas när det ses i ljuset från Kristus. Det som otron kal­lar motgångar kallar tron prövningar. Det gör skillnad. Motgångar leder till besvikelse och bitterhet. När en människa följer sin Herre och tar på sig Jesu ok förvand­las de. I ljuset från Jesu lidan­de och kors får motgångarna en men­ing. Paulus kan glädja sig åt svaghet, förolämp­ning­ar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. I hans svaghet har Kris­tus infogat sin kraft. Just de tider vi trodde oss övergivna har ofta tiden varit inne. De män­niskor som vi uppfattade som fiender blir våra läkare. De av­slöjar den egna svaghet­en och öppnar för ännu mera nåd. Inte ens begångna synder kan binda och tynga. Den för­låtne får glömma och lägga bakom sig. Där synden över­flödande, där överflödar nåden än mer, säger samma apostel. Han vittnar om den Herre som stigit in i tiden för att förvandla den.

Hela tidsperspektivet ändras. Psalmisten säger: ”Du leder mig efter ditt råd och skall sedan uppta mig med ära.” Tron väcker ett spirande hopp och hop­pet får kärleken att vä­xa. Den som älskar har redan gått ur tiden in i evighet­en. Den som älskar upptäcker att allting samverkar till det bästa. Ingenting kan skilja från Kristi kärlek, skriver aposteln, var­ken något som finns eller något som kommer.

Slaven har blivit son och därmed arvtagare. Allt mitt är ditt, säger fadern till den hem­ma­varande sonen, även om denne tycks förblindad. Det är vårt arv. Allt som den him­mels­ke Fadern har tillhör Sonen och han vill ge det till sina vänner. Evigheten har brutit in i tiden för att frälsa oss från dess tyranni. Tiden helgas och förs mot sin fullbordan.

Det började i krubban, när tiden var inne. Herdarna var såsom dröm­mande, men de fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg där. De skulle aldrig glömma den morgonen. Modern är tecknet på att han verkligen gått in i tiden. Anden bekräftar det i våra hjärtan, när tiden är inne. ”När tiden var fullbordad sände Gud sin son, född av en kvinna. Gud sänder sin sons ande in i våra hjärtan och den ropar: Abba! Fader! Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son, har Gud också gjort dig till arvtagare.”

Låt oss under det nya året ta vårt arv i besittning!

Amen.