Andra söndagen efter jul

Efes 1:3-6, 15-18

Att se gåvan med hjärtats öga

De största gåvorna i livet upptäcker vi ofta först i efterhand. Ibland tar det tid att upptäcka den gåva som julen skänkt oss. Olika sabotörer kan fördunkla ögonen. Ofta behöver vi hjälp av någon annan för att upptäcka vad vi fått, någon som pekar, påminner och upplyser. Aposteln Paulus är dagens hjälpare.

I dagens andra läsning hör vi inledningsorden ur efesierbrevet, ett av Pauli s.k. fån­genskapsbrev. Normalt börjar aposteln sina brev med att hänvisa till något som mot­tagaren känner till, en gemensam erfarenhet. Men här inleder han med en lovprisning, trots att han sitter i en omänskligt fängelse. Han kan inte hindra sin egen glädje att flöda över, i högtidlig, liturgisk form. ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader”. Uttryckssättet har han lärt sig som jude. Dessa börjar sin bön med att välsigna och prisa Gud, för skapelsen, för befrielsen ur Egypten, för förbundet på Sinai. Aposteln Paulus har på Damaskusvägen bländats av ett ännu starkare ljus. I detta ljus framstår allt det tidigare som skuggor. Han be­skriver den välsignelse som kommit oss till del. Han säger att vi är utvalda före världens skapelse till att få söners rätt. Långt in­nan de troende gjort ett enda försök till bättring. Genom Kristus har vi redan del i den himmelska världens välsignelser. Aposteln kan inte hindra sin ande att prisa och lovs­junga detta under, “till pris och ära för den nåd som han har skänkt oss med sin äl­skade son.” Aposteln är så ivrig att han glömmer att sätta punkt. Han glömmer gram­matiken. Brevets inledning är en enda lång mening. Det Gud gör är alltid före män­niskans svar. Aposteln säger att denna gåva är planerad och förutbestämd av Gud ”före världens skapelse” . Det som händer när vi bekänner tron på Jesus Kristus, är att en plan och ett rådslut går i uppfyllelse, en plan som Gud har bestämt av evighet. ”Före världens skapelse har han utvalt oss i Kristus att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek” . Aposteln kallar alla de troende heliga. Också oss. Inte för att vi är moraliskt fullkomliga, men för att vi genom tron får del av Kristi helighet.

Paulus fick denna gåva på vägen till Damaskus, han som förföljt Guds församling. Därmed vänder han upp och ner på det vanliga räknesättet. ”Jag är ju den allra minsta av apostlarna, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är.” Livet kan levas på ett nytt sätt. Inte som ett eget projekt, men som en ständig upptäcktsfärd. ”För att göra de goda gärningar som Gud från början har be­stämt oss till”. Livet blir en upptäckt av den gåva vi fått i Kristus. Vi utvecklas genom att veckla ut den gåva vi fått.

Jungfrun Maria är det tydligaste exemplet. Hon fick föda sitt son och se honom växa till. Som mor var hon ”före” sin son. Hon var den givande och han den mot­tagande. Men i efterhand förstår hon att han varit till före henne, att det var hans råd­slut som utvalt henne, renat och helgat henne. Som Gabriel säger redan vid be­bådelsen: ”Var hälsad Maria, full av nåd. Herren är med dig.” Hon födde sin egen Frälsare. Johannes Döparen säger något liknande: ”Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig” .

Vårt livs hemliga mönster, dess mening och plats i helheten, finns i Guds eviga plan, redan långt före våra val. ”Dina ögon såg mig, när jag ännu knappast var form­ad”, säger psalmisten, ”alla mina dagar blev uppskrivna i din bok, de var bestämda, förrän någon av dem hade kommit”. Men denna plan skulle vi inte se eller förstå om inte Gud uppenbarat den. Och det har han gjort. Inte i stjärnorna, inte i teorier eller bud, utan i sin älskade Son, som blivit människa. Guds kärleksfulla utkorelse av oss, blir synlig i Jesus Kristus. Det är ”det människoblivna Ordets mysterium, som kastar ljus över människans mysterium”, säger fäderna på konciliet.

Detta har vi hört i evangeliets ord. Vi bekänner det med vår mun och har tagit emot det i vårt dop. Ändå har vi så svårt att upptäcka gåvan. Den stannar lätt som en åsikt i huvudet och som halvhjärtade försök att leva rätt. Därför ber aposteln att vi skall få ”vishetens och uppenbarelsens ande”, så att vi ser, så att ridån går upp för gåvans omätliga rikedom. Därför ber aposteln att vårt inre öga skall få ljus. Han ber att vi skall se med hjärtats öga. Benedictus talar om att höra med hjärtats öra. Paulus om att se med hjärtats öga. I ett annat brev säger aposteln att Gud har lyst upp hans hjärta, “för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.” Det ljuset får hjärtat att glöda och brinna av den helige Andes kärlek. Då står vi inte längre under lagen, utan under nåden. Det är nåden som ger oss den goda ivern, hjärtats visshet om att vi själva är sökta och älskade. Som Augustinus uttrycker det: ”Det som blir funnet är oändligt, så att det måste sökas utan avbrott” Eller som vi sjunger i en prefation inför Kristi födelse: ”Vi får skåda Gud i synlig gestalt, för att kär­leken till det osynliga skall brinna i oss” Vad som än händer kan vi då ta emot i tack­sägelse. Ty allt har sin fördolda mening när vi tar emot allt och överlåter allt åt vår Herre och förenar våra liv med hans.

Med det hjärtats öga ser vi då också det hopp som fick Paulus att sjunga lovsånger i fängelset. Hoppet om det ”rika och härliga arv Gud ger oss bland de heliga”. Bland de heliga, står det, ty den gåva vi får är gemensam. Genom den upptäcker vi de andra som bröder och systrar, inte längre som konkurrenter att vara avundsjuka på eller som fiender att bekämpa. De andras gåvor tillhör också mig. De­ras svagheter är en nåd och en kallelse att få bära.

Låt oss be om hjärtats ljus, den glödande vissheten om att ”Gud har utvalt oss i Kristus till att stå heliga inför sig i kärlek. Gud till pris och ära”. Det vi nu föregriper när vi firar den heliga eukaristin.

2 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

1 Kor 6:13c-15,17-20

Den heliga kroppen

Vi har firat jul, människoblivandets högtid. Genom sin moder fick Gud en kropp. En anstöt för många, en omöjlighet för andra. Men egentligen en glädjan­de utmaning och en trygg vägledning. Ty det är inte alltid så lätt att ha en kropp eller att umgås med den på ett riktigt sätt. Och när svårigheterna dyker upp prö­vas det hur människan tänker om kroppen, hur hon ser på och värderar den.

Samtiden uppvisar två till synes motstridiga tendenser, kroppsdyrkan och kropps­­förakt. I grunden är det olika sidor av samma mynt. Dyrkan av kroppen är lättast att upptäcka. Kroppens styrka och skönhet exponeras ständigt i reklamen, som om det bara fanns ungdomar i världen, men också i mera ”seriösa” sam­manhang, i ”konsten att må bra”. Men styrkan och skönheten sitter på ytan. Den som hänger sig åt att dyrka kroppen upptäcker snart avguderiets grymhet. Ve den som inte håller måttet. Den som låtit sig placeras på piedestal dumpas och ersätts obarmhärtigt av nästa stjärna. Kroppen hanteras som ett ting. Delar byts ut eller bättras på. Kroppar är till salu. Somliga kroppar får aldrig rätten att leva och när bördan anses för tung är dess existensberät­tigan­de inte längre givet. Paradoxalt nog kan det samtidigt finnas ett sökande efter andlighet, men det sker i ett rum som är skilt från det kroppsliga och ska­pade. Även om det ofta talas om människan som en helhet, så finns i samtidens kultur en djupgående klyfta mel­lan kroppsligt och andligt.

Denna vacklan mellan kroppsdyrkan och kroppsförakt, ibland parad med sök­ande efter andlighet, är inte något nytt i historien. Kyrkan mötte den när hon träd­de ut i den antika världen. Hennes svar finns formulerat redan i hennes be­kän­nel­se både till Skaparen och till Frälsaren, till Fadern och Sonen, omöjliga att skilja åt.

Aposteln Paulus antyder i några korta satser en syntes, en enhet mellan and­ligt och kroppsligt. Han säger: ”Ära Gud i er kropp.” Det betyder att människan är kallad att med hela sin existens, med kropp och ande, med utsida och insida, leva till Guds ära. För att förhärliga honom som både givit henne kroppen som något gott, och som låtit sin Son anta en mänsklig kropp för att återlösa henne från de sabotörer som nästlat sig in.

Korintierna, som aposteln skriver till, var mycket andliga. De hade fått många andliga gåvor, men de slarvade med rättrådighet och inbördes kärlek, vilket led­de till tvister och konflikter. Några hade gett sig hän åt frosseri under parollen ”allt är tillåtet för mig”. De menade att det bara rörde kroppen och den kunde inte vara så viktig. Aposteln svarar: ”men allt är inte nyttigt och ingenting får ta mak­ten ö­ver mig.” (1 Kor 6:12) Andra hade tagit sig friheter på det sexuella området. Inte heller det kunde ju vara så allvarligt, eftersom det bara handlade om krop­pen. A­postelns svar vittnar inte bara om kroppen som en god och helig gåva, han anty­der också att den är medtänkt ända fram till slutmålet, den kroppsliga uppstån­del­sen. ”Gud har uppväckt Herren, och genom sin makt skall han uppväcka oss.”

Kyrkan hade två fundament i kampen mot den gnostiska andligheten, den som tänkte sig en rent ”andlig” frälsning och därmed föraktade kroppen, var­ige­nom också Skaparen föraktades i jämförelse med Frälsaren. Det ena svaret rörde begynnelsen: Allt det Gud har skapat är gott. Det andra svaret gällde slutmålet: Frälsningens fullbordan ligger i den kroppsliga uppstån­delsen. Andra Vatikan­konciliet säger: ”Människan får inte förakta det kroppsliga livet. Tvärtom måste hon anse sin kropp som något gott och hålla den i ära, ty Gud har skapat den och skall på den yttersta dagen återuppväcka den.” (Kyrkan i den moderna världen, 14) Mellan begynnelsen och slutmålet har Gud antagit vår mänskliga kropp och genom dopet och eukaristin gjort de troende till lemmar i sin Sons förhärligade kropp.

Av detta drar aposteln moraliska slutsatser: ”Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar?” Nej! Och så antyder han frälsningens hemlighet, den som förenar det kroppsliga med det andliga och fullbordar det: ”Den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom.” Ordet är outtömligt. Det rymmer svaret på män­niskans hetas­te längtan efter enhet och delaktighet. Det förenar henne med henne själv, med de andra och med hela skapelsen, genom Honom som är både Skapare, Återlö­sare och Ande.

Ändå leder denna andliga enhet inte till nedvärdering av kroppen. Tvärtom, den helgar kroppen. ”Vet ni inte – säger aposteln – att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?”

Av detta har vi att dra praktiska konsekvenser. Klassisk vägledning är att lära sig skilja mellan legitima behov och förrädiska begär. Att upptäcka måttlighetens välsignelse. Det rätta måttet är det fulla måttet, den kungliga medelvägen mellan ytterligheter. Aposteln kan både tukta och disciplinera sin kropp och ändå råda sin lärjunge att dricka lite vin för sin sura mage. Det är människan som skall styra sin kropp, inte tvärtom. Även om den ibland, likt en åsna, kan behöva både vila, bad och rekreation.

Förhärliga Gud med sin kropp – hur det exakt går till är en hemlighet för den det gäller. Men vi kan se skönheten i den svagaste kropp, i det fårade ansiktet, i makar som ser på varandra med ömhet. Ökenfadern den helige Antonius, som firas den kommande veckan, är ett vittne. Om denne asket, som blev 105 år, sä­ger hans levnadstecknare: ”Överhuvud såg han mer strålande ut och var starka­re och mera aktiv än alla de som äter varierad kost, badar och byter kläder.”

Hemligheten samlar aposteln i en enda mening: ”Gud har köpt er och priset är betalt.” Att förhärliga Gud med sin kropp är inte ett moraliskt ideal. Det är en gåva att ta emot. Varje andetag, varje steg, varje dag, med kulmen i den heliga euka­ristin, där kommunikanten förenar sig med Herren i en helig kyss. Hoppet växer, det som aposteln uttrycker så: ”Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.” (Fil 3:21)

Amen.