SJUNDE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 1:12-14

Konsten att vänta

Det mesta i vår tid sker fort. Och hastigheten tycks bara öka. Snabbt få kontakt, kvickt få maten färdig eller utföra ett arbete. Näs­­ta uppgift finns redan i tankar­na. Hastigheten är beroendefram­kal­lan­de. Män­niskan vänjer sig vid att snabbt få sina behov tillfredsställ­­da. Den höga hastighe­ten har sina risker. Männi­skan förlorar eller lär sig aldrig konsten att vänta. Kon­s­ten att ”skynda långsamt”. Och riskerar att mis­sa nå­got viktigt, rentav det vikti­gas­te. Redan naturen lär oss att det finns en vän­tans tid mellan sådd och skörd. Också den mänskliga erfaren­heten vet att det tar tid att mogna som människa. Någon sade att vi inte får beröva barnen privilegiet att ha tråkigt. Till konsten att leva hör konsten att vän­ta.

I torsdags firade kyrkan Kristi himmelsfärd. Hur Kristus återvände till sin Fader i him­melen. Då hade han under 40 dagar på olika sätt visat sig för sina lärjungar. De var förvissade om att den korsfäste hade uppstått, att hans gärning var full­bor­dad. Ändå uppmanade han dem att vänta, att vänta på den Hjälpare som Fa­dern hade utlovat. Därför finner vi apostlarna och ytterligare några andra, – Maria, Jesu mor, är särskilt nämnd – vi finner dem väntande. Vi hörde i första läsningen att de ”höll ihop under ständig bön”. De gick inte omedelbart ut och förkunnade. De började med att vänta på och bedja om den utlovade Anden.

Varje händelse i den bibliska historien har något att lära. Den rymmer en hem­lighet att gå in i. Också detta skede i den heliga historien, de nio dagarna mellan himmelsfärd och pingst, den s.k. pingstnovenan, rymmer en lärdom och en kraft. Om apostlarna inte hade hållit ut i denna väntan, utan gått till verket direkt, hade allt gått om intet. De hade fått kämpa i egen kraft och kristendomen hade blivit ett blad i historiebo­ken, men inte mer. Så viktigt kan det vara att vänta.

Att inte bara kasta sig in i uppgifter och utlämna sig åt vad som råkar påverka oss. Det kan gälla både stort och smått. Ett avgörande vägval i livet. Ett möte med en män­niska eller en uppgift som skall utföras. Eller att ta ut kursen för da­gen som getts oss. Den helige Benedictus säger: ”När du börjar ett gott verk, begär då allra först under ihärdig bön, att han (Her­ren) skall fullborda den” (RB prol 4).

Det är alltså inte en väntan, vilken som helst. Vi har privilegiet att få be om vad vi be­höver och saknar: vägledning, kraft, mod. Men vi ber i hopp. Den kristne har fått löftet om en Hjälpare, den helige Ande. Den Herre, Jesus från Nasaret, som varit mitt ibland sina lärjungar, har lovat att efter sin himmelsfärd vara med dem på ett nytt sätt, genom sin Ande. Inte som en människa bredvid dem, utan i dem, i deras och kyrkans innersta. Jesus hade sagt att det var bra för lärjungarna att han lämnade dem i synlig gestalt. Nu skulle han vara dem ännu närmare. Apos­teln Paulus talar om ett inre ljus i hjärtat (2 Kor 4:6), en inre ledstjärna. Jesus ta­lar om Anden som en källa med levande vatten ur deras eget inre (Joh 7: 38f). Nu behövde de inte bekymra sig om vad de skulle säga till sitt försvar: ”Den helige Ande skall låta er veta vad som behöver sägas” (Luk 12:11f). Därför väntade de första kristna, de väntade på Anden.

Detta lilla, människans väntan, är naturligtvis inte huvudsaken. Huvudsaken är Hjäl­pa­ren. Men människans väntan är nödvändig för att hon skall upptäcka gå­van. ”Allt kom­­­mer till den som väntar”, säger redan visheten. Hur mycket mera då inte väntan på den av Gud utlovade Hjälparen. För att hindra oss att hamna un­der främmande och förslavande makter. ”Var stilla för Herren och vänta på ho­nom”, uppmanar oss psalmis­ten (Ps 37:7). I den gamla översättningen stod det: ”förbida honom”. Så att vi lär oss att skilja mellan andarna. Lär oss att avslö­ja frestelser och avvisa demoner. Inte lå­ter hjär­tat ockuperas av oro, stress och bekymmer. Vågar vara stilla, vänta, lyssna, lär oss att känna igen Herrens röst i samvetet och hans ledning i allt som händer. För att se, mås­te hjärtat vara rent. För att höra, måste de många rösterna bringas till tystnad. Den som släpper in synden i hjärtat driver ut Anden. Hon blir blind och döv. Men för den ödmjuke öppnas alltid en dörr.

När vi firar gudstjänst firar vi inte bara en närvaro. Vi övar oss också att vänta, att vänta på det allra bästa, det allra skönaste. Ty Herrens när­varo är sakramental. Den sker genom tecken och symboler, fr.a. de heliga sakra­menten. Redan tecknen gör för­visso den osynlige närvarande. Aldrig kommer vi Gud så nära som i kyrkans heliga li­turgi, fr.a. i eukaristin. Ändå är vi fortfarande på jorden. Varje mässa har ett slut. Li­tur­gins uppgift är där­för lika mycket att peka vidare som att ge, lika mycket att väcka läng­tan, som att tillfredsställa. Liturgin är som den skira bokskogen här i Skåne just när löven spruc­kit ut. Det vackraste är inte löven i sig själva, utan att de är genomskinliga, ”ödmjuka”, transparenta för solens ljus.

Sådan är liturgins väsen, att vara genomskinlig för det gudomliga ljuset. Litur­gin är ett gränsfenomen. Den för oss fram till gränsen mellan tid och evighet. Den ger en försmak av det högsta goda. Men till skillnad från allt vad denna världen kan erbjuda blir vi aldrig besvikna eller gripna av leda. ”Ständigt mättade och ständigt längtande ”, säger en av de monastiska fäderna, ”äger de utvalda vad de önskar. I sin längtan äter de oupp­hör­ligt och när de äter har de en oupphörlig längtan” (Peter Damiani).

Därmed är liturgin en övning i konsten att leva, en påminnelse om vad hela vårt jor­diska liv är, en väntan, men en väntan fylld av hopp, ett välgrundat hopp, som vi skall be i denna mässas slutbön: ”uppfyll löftet att hela kyrkans kropp skall klädas i den härlighet med vilken du har krönt dess huvud, Jesus Kristus, vår Herre”.

Bibelns sista bok antyder skillnaden mellan det bästa på jorden och slutmålet i himlen, där alla tecken och symboler förvandlats till verklighet: ”Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet. Och sta­den behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den” (Upp 21: 22f).

Lovad vare Herren som givit oss detta hopp, det vi nu bekänner i vår tro och firar i den heliga eukaristin.

Amen.