Maria, Guds moder

MARIA, GUDS MODER

4 Mos 6:22-27 Gal 4:4-7 Luk 2:16-21

Gott Nytt År önskar vi varandra. Varför inte också göra det till en bön, en bön om välsignelse för våra vänner? Vi får hjälp till det av jungfru Maria, Herrens moder, som av Elisabet hälsas med orden: Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt. Dessutom får vi fira detta nyår i en kyrka vigd åt Maria som Guds moder.

Genom Maria har Gud skänkt oss Frälsaren och därmed välsignat oss.

I första läsningen hörde vi hur Gud, genom Mose, uppmanade Aron och hans söner att välsigna Israels barn. Den prästerliga välsignelsen förmedlade Guds beskydd och omsorg. Ibland tog den sig mycket konkreta uttryck i får och kameler, god skörd, mång­­a barn, långt liv och seger över fienderna. Så står det att Herren, efter alla pröv­ningar, välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än början. Men den djupare inne­börden i välsignelsen bestod i att Herren själv vänder sitt ansikte till den som välsig­nas. ”Herren låte sitt ansikte lysa över dig… Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid”.

Människan har ett djupt behov av att bli sedd, att bli sedd av någon med en villkors­lös kärlek. För ett barn lägger det grunden till förtröstan och tillit. Ännu dju­pare ligger behovet att bli sedd av Gud. Det är människans mål och heta längtan, att bli sedd av Gud och själv få se honom ansikte mot ansikte, det saliga skådandet, visio beatifica. Men hur skall detta ske? Den som ser rakt in i solen blir bländad. Mose fick höra att ingen kan se Gud och leva. Johannes sä­ger att Gud bor i ett ljus som ingen kan närma sig.

Svaret är julens budskap, i all sin ofattbara enkelhet: Gud har vänt sitt ansikte till oss. Han har sänt sin Son, som är Guds härlighets återsken och sanna bild. Men han visar sig i mänsklig gestalt. Och som människa bär han sin moders drag. Så viktig är Marias roll. I hennes sköte förenas himmel och jord. Hon är jorden som fuktas av den him­mels­ka daggen, och vars livsfrukt är Jesus. Vår Frälsare återspeglar inte bara Faderns härlighet. Som människa bär han sin moder Marias drag, hennes genetiska kod. Han växte till i hennes sköte och hon förmedlade till honom hans mänskliga ges­talt och sär­drag. Som människa var han sin moder upp i dagen. Hon upplät inte bara ett rum åt Gud. Det var henne som han blev människa. Som vi hörde aposteln uttrycka det, mera torrt och teologiskt: ”När tiden var inne sände Gud sin son, född av kvinna.” Liturgin är mera poetisk. Den känner igen Marias hemlighet i det som hände med t.ex. Gideon, domaren,. Han bad om ett tec­ken, när han tvekade inför sin uppgift. Han tog en ulltapp och bad att den skulle fyllas av dagg medan marken runtomkring skulle förbli torr. Ullen blev så fylld av vatten att en hel skål fylldes med vatten. (Dom 6:38) Också i den buske som brann utan att förtäras känner liturgin igen mötet i Maria mellan gu­dom­lig eld och mänsklig natur.

När kyrkan på konciliet i Efesos år 431 använder den djärva benäm­ningen för Maria – det kunde ju missförstås som att Maria vore gudom­lig – så är det ytterst ett försvar för inkarnationen, att Gud verkligen blivit människa. ”Läran om Maria är en kom­mentar till läran om Kristus”. Utan Maria blir kristendomen lätt manhaftig och mansdo­mi­nerad, tron blir teorier eller en ideologi. Och ideologier behöver inga mödrar. Vår Frälsare har en mor. Gud har genom henne skänkt oss Frälsaren och därmed väl­signat oss.

Som Herrens moder är hon också vår andliga moder.

Att Gud föds som ett människobarn, har som följd att människan kan födas som Guds barn. Det är julens saliga utbyte. Aposteln sade: ”Eftersom ni är söner, har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: Abba! Fader!” Men det betyder ock­så att vi får räkna hans mor som vår moder.

Det betyder inte att Maria blir jämställd med Gud. Då har vi gått ett steg för långt och hamnar i icke-kristna föreställningar. Dessa möter vi, märkligt nog, i sådana ideologier som i övrigt inte vill tala om Maria på klassiskt vis. Med blicken på Maria säger Jesus från korset till sin lärjunge Johannes: ”Se, din moder.” Det är ett ord till alla lärjungar och till hela kyrkan. Marias unika ställning som moder till sin son, vår Frälsare, gör hen­ne också till andlig moder åt Sonens lärjungar. Vi är lemmar i Kristi kropp, den kropp som Maria burit, fött, vårdat och fostrat. Maria fortsätter den uppgift hon fullgjorde un­der evangeliets tid, men nu för Kristi mystiska kropp, som är hans kyrka. Påven Paul VI proklamerade Maria som hela kyrkans moder. – Lika lite som vi skall låta en dag gå u­tan att bedja Fader vår, lika lite skall en dag gå utan att ha bett Hell dig Maria.

I bönen över offergåvorna ber vi att ”det nådens verk som tog sin början i Maria, skall nå sin fullbordan i oss”.

Här blir Maria vårt exempel och föredöme, hon som är den främsta bland alla lär­jungar. Hennes uppgift som Gudaföderska tog henne själv helt och fullt i anspråk. Och hon lät sig tas i anspråk. Hon lyssnade till ängelns ord och bejakade kallelsen att vara Herrens tjänarinna. Kan man tänka sig en bättre föresats för det nya året än att instäm­ma i hennes överlåtelse, gärna som en bön. Gör mig till din tjänarinna/tjänare! Må det ske mig efter ditt ord! Maria lyssnar och följer sin son ända till korset. Hon går ödmjukhetens väg. Därför gör Gud stora ting med henne. Därför prisar alla släkten henne salig. Hela kyrkan känner igen sig i henne som Sions dotter. ”Jubla, du dotter Sion, höj glädjerop, du Israel. Var glad och fröjda dig av allt hjärta, du dotter Jerusalem. Herren bor i dig.” (Sef 3) Hon är tecknet på vad Gud vill och kan göra med alla människor, på vad nåden kan göra med den som tror och går ödmjukhetens väg.

Därför är Maria kyrkans starkaste vapen i kampen om människan. Det som kyrkan förkunnar om Maria kan tyckas fromt i överkant, i en allt brutalare värld. Men det rymmer en kraft som avgör mänsklighetens framtid. Hon visar vägen till människans sanna upphöjelse, medan de mäktiga och högmodiga skall störtas. Hon är värnet mot allt som hotar att förnedra och förgöra män­niskan, antingen det sker i högmod och förhä­velse eller i desperation och förtvivlan. .

Därför går vi med Maria in i det nya året. Ty genom henne har Gud skänkt oss Frälsaren och därmed välsignat oss.

Vi följer i hennes fotspår genom att instämma i hennes överlåtelse.

Vi anförtror oss åt hennes förbön och omsorger, ty hon är vår och hela kyrkans Moder.

Därför går vi med hopp och förtröstan in i det nya året.

Amen