TRETTONDEDAG JUL

Jes 60:1-6 Ef 3:2-3a, 5-6 Matt 2:1-12

När han visar sig

Är inte Trettondedagen ett upprepande av julen? – Historiskt handlar det om två traditioner, en östlig och en västlig. I Rom firade man Kristi födelse den 25 december. I Egypten och Arabien firade man den 6 januari. Så småningom flöt de två traditio­nerna ihop och idag firas båda högtiderna. Julen vittnar om själva faktum, själva fö­delsen. Tret­tondedagen, Epifania, som betyder Uppenbarelse, lyfter på förlåten och visar vem barnet är. Trettondedagen uppenbarar och full­bordar julen.

Tiden mellan de båda högtiderna kan jämföras med vägen för de vise männen. De leddes fram till barnet i krubban, där de föll ner och tillbad. De kände igen. De såg. Deras väg är en bild för människans väg till målet. Föraningen kallar vi kontemplation, vilket betyder skådande. Johannes samlar det i en mening, låt vara att det hos honom syftar mot den slutliga uppenbarelsen: ”När han uppen­barar sig kom­mer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.” (1Joh 3:2)

Det tycks vara inne med religion igen. Profetiorna om re­ligionens död har inte gått i uppfyllelse. Intresset för religion och andlighet tycks växa. Människan är obot­ligt reli­giös. Det ligger i hennes väsen. Hon söker efter me­ning, livsinnehåll, tröst, gemen­skap. De vise männen är exempel på detta. Och de re­presenterar alla folk och åldrar. Traditio­nen säger att en av dem var ung, den andre medelålders och den tredje en gammal man. Men det betyder inte att alla finner vä­gen till krub­ban.

De vise männen, eller stjärntydarna, som den nya översättningen kallar dem, stu­derade himlavalvet och drog slutsatser för det mänskliga livet. Antik stjärn­tydning menade att varje människa hade sin egen stjärna. De säger att de har sett ”hans stjärna” och av det dragit slutsatsen att en viktig födelse hade ägt rum. Kanske hade de hört ryktas om Bileams profetia i fjärde Moseboken (4 Mos 24:17): ”En stjär­na träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel.” Deras sökande leder dem till Jeru­salem, judafolkets huvudstad. Där frågar de renhjärtat var den nyfödde konungen fanns. Deras fråga tas på allvar. Herodes rådfrågar den bibliska sakkunskapen och de skriftlärda kan ge besked. Profeten Mika har förutsagt att det är från Betlehem som det skall utgå en furste och en herde för Israel. Stjärntydarna låter sig upplysas av detta profetord. Därmed får de vägledning för det sista stycket på vägen, trots att de där­med lämnar huvudstaden. Till Betlehem hade de inte hittat utan profetens ord.

Stjärntydarnas egna iakttagelser och sökande fullbordas av Skriftens ljus. De hade kunnat tvivla och ifrågasätta detta. Borde inte en konung födas i en värdigare omgiv­ning? Men istället visar de lyhördhet och lydnad, kännetecken för det rena hjär­tat. Så når de sitt mål. Så leder Gud de första hedningarna till sin Son. Det mänskliga sökandet kommer nästan ända fram. Men det avgörande steget är alltid ett steg i tro. Inte i blindo. Men ett steg i förtroende för Guds uppenbarelse, i överlåtelse, i trons lydnad. Männi­skans sökande måste krönas av Guds egen ledning, om det skall nå till den sanne Guden. ”När han uppenbarar sig… då får vi se honom”, sade Johannes. Kris­ten­dom är inte en religion vilken som helst. Den bygger på att Gud själv gjort sig känd och uppenbarat sig.

Katolsk tradition har stor respekt för det mänskliga sökandet – i andra religioner, i filosofi och i all ärlig forskning. Samtidigt vet den att det avgörande steget är ett tros­steg. Endast tron ger oss det ljus vi behöver. Människan är en sökare, men ingen når målet om inte Gud själv möter henne på vägen. Benediktin­munken den helige An­selm ber: ”Lär mig, Herre, att söka dig, och visa dig för den som söker dig; ty jag kan varken söka dig om du inte lär mig, eller finna dig om du inte visar dig.” Stjärntydarna är våra föredömen inte bara genom sitt sök­ande, utan också genom att de låter sig ledas. ”När han uppenbarar sig… då får vi se honom.” Men aposteln sade också: ”då skall vi bli lika honom”. Det är förutsättningen – att sökaren låter sig för­vand­las.

De vise männen lät sig inte lockats in på ondskans och mångordighetens irrvägar. De hade inte religionen som en hobby eller för att få större livskvalitet. De kunde ha dragits in i Herodes hyckleri och hans försök att utnyttja deras klarsyn. Men de tycks oberörda av hans förslag. De lyssnar artigt till hans ord, men argumen­te­rar inte. De fortsätter sin egen väg. Som om de hade hört Jesu ord till Petrus, när han bekymrade sig för hur det skulle gå för Johannes: ”Vad rör det dig? Du skall följa mig” (Joh 21: 22). Det står att stjärnan gick före dem ända fram till den plats där bar­net var. Och när de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. Så leder Gud, när männi­skor låter sig ledas. Stjärnan är Guds ord och kyrkans undervisning. Det som hindrar är alla egna villkor, alla ”om och men”, fr.a. rädsla och människofruktan. Inte heller irritation över alla deras synder som borde veta bättre. De vise männen ”retar inte upp sig på de onda” (Ps 37:1). De leds därför att ta en annan väg tillba­ka från Betlehem. Och Herodes lämnas åt sitt eget ursinne över att ha blivit lu­rad. Su­veränt leder Gud, trots alla anslag. I efterhand kan lärjungen se det i sitt eget liv. Därför ber vi: led även oss, så att vi följer den sanning vi insett, det ljus som upp­lyst vårt inners­ta, samvetet. Det är den inre stjärnan. Som Benedikt säger i företalet till sin regel: ”Kom, mina barn, hör mig. Jag skall lära er Herrens fruktan. Löp medan ni har livets ljus, så att inte dödens mörker faller över er” (RB prol 12f). Det kräver be­slutsamhet och mod när början tycks svår. Det kräver fasthet i motgångar, men det fyller oss med frid och glädje. Det får hjärtat att vidga sig. Som aposteln Paulus uttrycker det: ”Ty Gud som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlig­het som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus” (2 Kor 4:6).

När de vise männen finner barnet och Maria faller de ner och tillber det. De ödmju­kar sig. De gör sig lika honom som ödmjukade sig och lät sig läggas i krubban. Där­med ser de. Den ödmjuke ser, även om han inte vågar kalla det kontemplation. De ser att detta fattiga och värnlösa barn är en konung, större än alla andra. De frambär sina gåvor, som alla vittnar om barnets konungsliga och gudomliga värdighet. Men den för­nämsta gåvan är deras tillbedjan i tro. De såg barnets dolda härlighet.

Samma härlig­het som strålar fram när de eukaristiska gåvorna lyfts upp för våra ögon, ”under sakramentets slöja”, som vi skall be i slutbönen. Men också där vi minst anar det. I den besvär­liga medsystern, gästen eller medmänniskan, som kräver tåla­modets tysta tillbedjan. I det värnlö­sa ordet om att älska våra fiender. I tron på att Gud leder oss genom vår biktfader eller den som Gud givit oss som sin vägledare i vår kallel­se. Eller när vi renhjärtat och uthålligt ber om Guds ledning i dunkel och tvivel, och i efterhand upptäcker att han hör bön, i enlighet med det profetiska löftet: ”Jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig” (Ps 32:8).

I hoppet får vi redan nu smaka sötman i apostelns ord: ”När han uppen­barar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.”

Amen.