15 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

5 Mos 30:10-14 Kol 1:15-20 Luk 10:25-37

Den barmhärtige samariten

– en av bibelns mest kända och citerade liknelser. Fortfarande finns det spår av den i vårt samhälle, när man talar om hemsamariter eller Samariterhem. Dess innebörd tycks tydlig och enkel. Att inte gå förbi den medmänniska som är i nöd. Alla tar spontant avstånd från prästen och leviten, som såg bort och skyndade förbi. Kanske ville de inte själva råka ut för rövare. De riskerade dessutom att bli orenade av att beröra en död och sedan inte kunna utföra sin tjänst i templet. Alla förnuftiga människor inser att en sådan religion är sin egen motsägelse. Ingen kan säga sig tjäna Gud om han går förbi sin nästa i nöd. Redan profeterna i Gamla Testamentet har sagt det.

Utmaningen för Jesu åhörare var att det är en samarit som gör det som skall göras. Samariterna var av judarna ett föraktat blandfolk, som de inte ville ha något med att göra. Budet att älska sin nästa begränsades till det egna folket, även om tillämpningen var omtvistad. Detta mönster upprepas ständigt genom historien. Till exempel i mötet med främlingar, flyktingar och de som tillhör en annan religion och kultur. Samariten gick inte förbi. Han såg den slagne och fylldes av medlidande med honom. Men det stannade inte med varma känslor. Han handlade som situationen krävde. Han hällde vin och olja i såren. Det var beprövade medicinska medel på den tiden, för att desinficera och lena. Han lyfter upp honom på sin åsna och tar honom till ett värdshus, fortsätter att sköta om honom, betalar två denarer i förskott och lovar att betala resten när han kommer tillbaka.

Liknelsen är Jesu svar på en moralteologisk fråga. Den laglärde ville starta en teologisk diskussion om vem som var hans nästa. Han ville diskutera var gränsen gick för hans skyldigheter. Men av den diskussionen blir det ingenting. Han får ett otvetydigt svar. Inte i allmänna principer, utan med en liknelse. Till slut säger Jesus: Gå du och gör som samariten!

Men frågan är om liknelsen bara rymmer en moralisk poäng i? Varför framställer Jesus en samarit som föredöme? Vi kommer ihåg hur Jesu lärjungar förundrades när Jesus inledde ett samtal med en samaritisk kvinna (Joh 4). När Jesu fiender en gång beskyller honom för att vara besatt, ger de honom också smädeordet ”samarit” (Joh 8:48). Kan liknelsen rentav ha en djupare mening och innebörd, där rollerna är ombytta? Det är ju också märkligt att Jesus inte frågar vem som var samaritens nästa, utan vem som var den slagnes nästa? Den slagne är ju mottagare av barmhärtighet.

I den gamla kyrkan läste man ofta denna liknelse på ett till synes helt annat sätt. Mannen som råkat ut för rövare är Adam, människan. Rövarna är de onda makterna, otron och olydnaden, som berövar oss rättfärdigheten (kläderna), kraften och nästan livet. När människan väl hamnat i detta dike kan hon inte ta sig upp själv. Hon ligger där halvdöd. Leviten och prästen representerar Gamla Förbundet. Men inte ens dessa kan ge henne livet tillbaka.

Om samariten står det att han fylldes av medlidande, när han såg den slagne. Ordet för medlidande är ett mycket affektivt uttryck, som snarast betyder att inälvorna vänder sig ut och in. Bibelläsaren vet att detta uttryck enbart används om Jesus och om hans himmelske Fader. När den förlorade sonen kommer tillbaka, trasig och utblottad, då står det att Fadern fylldes av medlidande, sprang emot honom och omfamnade honom (Luk 15). När Jesus såg änkan komma ut ur Nain med sin döde son på båren, då fylldes han av medlidande med henne (Luk 7:13). När Jesus en gång såg ut över folkskarorna fylldes han av medlidande med dem, eftersom de var som får utan herde (Mark 6:34). Skulle alltså samariten vara Jesus? Han som också blev den föraktade?

Då skulle också vinet och oljan peka fram mot de sakramentala tecknen. Bikten som renar, konfirmationen, sjuksmörjelsen och eukaristin som helar och ger kraft. Förbanden skulle då vara Guds stödjande och vägledande ord. En kyrkofader har också sett åsnan som en antydan om Kristi mänsklighet. Liksom den slagne lyfts upp på och bärs av åsnan, bärs vi och lyftes upp av att infogas som lemmar i Kristi kropp. Och värdshuset är då kyrkan, dit vi förs för att få krafterna tillbaka. Samariten betalar för oss med sitt lidande och sin död och lovar dessutom att komma tillbaka, en antydan om Jesu återkomst vid tidens slut.

Detta kan tyckas vara en helt annan tolkning än den första. Men på djupet hör de ihop, precis som de två kärleksbuden. Vi kan inte göra det ena och underlåta det andra. Att älska vår nästa orkar vi inte i längden, om vi inte är förenade med och älskar Kristus. Inte heller orkar vi älska oss själva på ett riktigt sätt. Samtidigt som det är omöjligt att älska Kristus och gå förbi vår nästa. ”Allting hålls samman i Kristus”, sade aposteln i andra läsningen.

”Gå du och gör som han” sade Jesus till den laglärde. Det är då en variant på grundkallelsen: ”Följ mig.” Gör som jag. Jag är den barmhärtige samariten. Gör det med min kraft, ”utan mig kan ni ingenting göra.” ”Ordet är dig mycket nära”, hörde vi i första läsningen, ”i din mun och i ditt hjärta, så att du kan göra efter det.”

Det betyder då inte bara att visa medlidande och barmhärtighet, utan också att ta emot barmhärtighet, som den slagne gör vid vägkanten. Både av Kristus och av vår nästa. ”Vad begär du?” är frågan till postulanten, när han begär inträde i klostret. Svaret lyder: ”Guds och brödernas barmhärtighet.” Ibland är det svårare att ta emot barmhärtighet, än att ge den till andra. Det är ofta svårare att be sin nästa om förlåtelse än att ge förlåtelse. Ibland kan vägen till biktstolen vara mera stenbelagd än vägen till den behövande medmänniskan. Den högmodige vill hellre vara en duktig samarit än ligga slagen vid vägkanten. Men Jesus säger: Jag har inte kommit för att ta mig an de friska utan de sjuka. Någon har sagt: Det finns bara en väg in till kyrkan, värdshuset, där vi helas, och det är den väg som den slagne fördes in på, akutintaget. Det motsvaras av dopet, biktstolen och den dagliga omvändelsen, insikten om sitt eget beroende.

Den kyrkofader (Origenes) som tydligast utlagt denna liknelse som en bild för Kristi liv och gärning, avslutar med att citera Jesu egna ord: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” När människan hamnat i diket behöver hon hjälp tillbaka till helandet, till barmhärtighetens värdshus. Munkfadern har skrivit ett av sina vackraste kapitel om hur abboten skall ta sig an felande bröder. (RB 29) En viss konvalescenstid behövs ibland. Men när patienten kvicknat till och kommit på benen då hör hon med andra öron: ”Gå du och gör som han.” Dessutom ser hon klarare och får ett bättre handlag med de svaga. Hon förstår Jesu ord: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta.” Hon följer i den barmhärtige Samaritens fotspår. Som vi hörde i söndags: ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva.”

Amen.