Den åtråvärda friheten

13 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Gal 5:1, 13-18

Den åtråvärda friheten

”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring” – så diktar biskop Thomas i svensk medeltid. Genom historien finns ett sökande efter frihet, både av folk, grupper och individer. Ytterst är det ett sökande efter Gud, som är fri och som skapat människan till sin likhet. Ofta hänvisas till de mänskliga så kallade fri- och rättigheterna. Ve den som hotar eller begränsar individens frihet att själv gestalta sitt liv. Ibland ses idag religion som ett hot mot friheten. Man har nyligen föreslagit att religionsfriheten borde avskaffas. Också kyrka och kristendom uppfattas av några som fientliga till friheten. Här gäller det att se klart och skilja mellan andarna.

Har någon värderat friheten högre än aposteln Paulus? Vi hörde det i andra läsningen ur Galaterbrevet: ”Till frihet har Kristus befriat oss. Ni är kallade till frihet, bröder.” Då handlade det om att de kristna inte på nytt ska komma in under den judiska lagen med dess krav på omskärelse. Paulus ser i det ett förräderi mot Kristus. Friheten når vi inte genom laggärningar, utan genom Kristus och den nåd han ger. Genom tron och dopet är de kristna befriade från den gamla lagens krav. Paulus använder hela sin auktoritet för att hävda det nya och avgörande som kommit genom Kristus. ”Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen.”

Hans förkunnelse om frihet var så radikal att den lätt kunde missuppfattas. Paulus försvarar inte godtycke. Han upphäver inte de moraliska buden. Människan måste förstå vad som egentligen hotar hennes frihet. Hoten kommer inte främst utifrån. ”Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle.” Med ”köttet” menar Paulus här det förvända och själviska hos människan. När ”egot” får styra och leda hamnar människan i ett nytt slaveri och det går ut över medmänniskan. Den kristna människans frihet är inte att leva ut sin själviskhet. Den är dess motsats. Paulus beskriver den så: ”De tjänar varandra i kärlek.” Enligt aposteln är hela lagen sammanfattad i ett enda bud: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” Så fortsätter han, säkert på förekommen anledning: ”Om ni biter och sliter i varandra, är det fara värt att ni gör slut på varandra.”

Indirekt har han därmed klargjort vari den sanna friheten består, att fritt göra det goda. Det är det vi är skapade till. Det är det människan egentligen vill. Ju klarare hon ser och förstår detta, desto tydligare inser hon vad hon egentligen vill. Att göra det goda är att praktisera den sanna friheten. Den fullkomliga lagen är frihetens lag (Jak 1:25). Den troende har fått del av det aposteln kallar anden, som frigör och befriar människan till det hon är skapad till.

Problemet är att inte heller de kristna alltid ser klart och därför luras av det själviska begäret, det som Paulus kallar köttet. Därför kan han tala om en kamp mellan anden och köttet. ”De två ligger i strid med varandra, så att ni inte kan göra det ni vill.” Att göra det goda är alltså inte något onaturligt, det är det enda naturliga. Det är till det vi är skapade.

I denna strid har vi fått Anden som hjälpare. Den skiljer sig från lagen däri att den tagit sin boning i vårt innersta. Lagen var skriven på stentavlor. Anden är ingjuten i vårt innersta. Den är vår befriare. ”Om Anden får styra er står ni inte längre under lagen.”

Så ger aposteln ett enormt löfte: ”Låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär.” Det är friheten. Att låta sig ledas av Anden.

Det är först och främst en trygghet, en stabilitet. Vi är befriade. Vi står som troende på stabil grund. Vi kan inte blåsas omkull av konjunkturer, motgångar eller sinnesstämningar. Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla? (Rom 8:31f) Katolsk tradition talar om den heliggörande nåden. Det är den helighet vi bär i vårt innersta. Den blåser inte bort av vilket vindkast som helst. Även om vi tycks tappa balansen och vackla, så är grunden stabil. Som Golgota klippa. Vi är fria, därför att vi är befriade.

Låt Anden leda er, sade aposteln. I vardagen ställs vi inför otaliga vägskäl, där man lätt går vilse och fångas av det som man inte vill. Att dras in i strid, maktkamp och aggressivitet. Apostelns råd är tydligt: låt anden leda er. Rusa inte iväg, spring inte ifrån anden. Den som har gjort det till en vana att be om och räkna med Anden, känner igen den på smaken. Hon vet att det är ett skydd för friheten. Det är Anden som har fantasi och ser möjligheter, där köttet bara vevar samma gamla tråkiga melodi och slutar i återvändsgränder. Att förbli i frid, tålamod och självbehärskning är att låta sig ledas av Anden. Aposteln kallar det Andens frukter. ”Var fria människor, men missbruka inte er frihet till att göra det onda, utan var tjänare åt Gud.” (1 Pet 2:16)

Och om man ändå har låtit sig luras? Än se´n då? Res dig och gå vidare. Lyssna inte på fiendens tal om att du är hopplös. Anden leder tillbaka till honom som sade: Kom till mig ni alla som är tyngda av bördor. Jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok, säger han. Men det är ett märkligt ok. Han kallar det skonsamt. Det måste ha med Anden att göra, och med friheten. ”Där Herrens Ande är, där är frihet.” Till den friheten har Kristus kallat oss. Han är vår frihet. (1 Kor 1:30)

Amen.