Tjänandets hemlighet

25 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Vish 2:12, 17-20 Jak 3:16-4:3 Mark 9:30-37

Tjänandets hemlighet

Som en följd av det politiska valet har vi snart nya ministrar i vårt land. Spontant förknippar man en sådan befattning med makt och inflytande. Men ordet minister betyder tjänare. Ju högre befattning det handlar om, desto större är plikten att tjäna. Även om det är ett eller flera partier som vinner röstmajoritet i en demokrati, så blir den som kommer i regeringsställning satt att tjäna alla, det gemensamma bästa. En av påvens titlar är servus servorum, tjänarnas tjänare.

Dessa titlar har historiskt sin rot i vad Jesus säger om herrarnas Herre, honom som i evangelierna oftast kallas Människosonen: ”Han har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Mark 10:45)

I dagens evangelium förutsäger Jesus sitt lidande, hur han ska bli överlämnad i människors händer, hur han ska tjäna genom att ge sitt liv, och genom sin uppståndelse ge människor ett nytt och evigt liv. ”Från korsets stam regerar Gud”, sjunger vi i en passionshymn.

Lärjungarna kan inte förstå det. De vågar inte ens fråga. I stället tvistar de inbördes om vem av dem som var den störste. Kanske beror det på att endast tre av dem togs med upp på förklaringsberget. (Mark 9:2) Den tvisten om mänsklig ära fortsätter genom historien. Kampen blossar lätt upp, eftersom den får sin näring av självhävdelse och avund, som Jakob talar om i andra läsningen. Frestelsen behöver bara vädja till ytskiktet hos människan, det Jakob kallar begären (hedoné). Därför har hedonismen så lätt för sig, den lockar med tillfredsställelse av det ytligaste i människan. När begären får styra, leder det till allas kamp om den gemensamma kakan, där de starkaste tycks kamma hem vinsten, men alla till slut står som förlorare.

Rakt in i denna värld har Gud sänt sin Son för att rädda oss tillbaka till lyckan, glädjen och livet. Han kom som minister, det betyder tjänare, för ett rike som ska innesluta alla och som ska bestå. I dagens evangelium samlar han sina ministrar, det är sina närmaste tjänare, till ett första regeringssammanträde. Som en lärare sätter han sig ner och undervisar dem om vad som gäller i hans tjänst: ”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.”

Det är lätt att höra fel. Fienden har karikatyrer på allt, inte minst på det finaste. Jesus anbefaller inte passiv eller feg underordning. Inte heller vill han göra lärjungen till en vindflöjel för allt och alla. Tjänaren liknar Visheten, som vi hörde om i andra läsningen, hon som är både ”foglig och omutlig” (Jak 3:17). Jesus ställde inte upp på alla krav. Men han tvättade lärjungarnas fötter.

Tjänaren är uppfinningsrik och uppmärksam. ”Tjänarinnan ser mot sin husmors hand” (Ps 123:2). Hon upptäcker vad som behöver göras. Hon handlar inte ängsligt, söligt eller med ett inre knotande, som vore hon en slav. Hon har upptäckt glädjen i att ge. Tjänandet sprider en angenäm doft. (RB 5:14-16)

Inte heller upphäver tjänandet kyrkans eller klostret (rang)ordning. Men det ger ordningen dess osynliga drivkraft, dess välbehagliga atmosfär. Alla är tjänare. ”Var för sig är vi lemmar som är till för varandra”, säger Paulus (Rom 12:5). ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former”, säger Petrus (1 Petr 4:10).

Alla sociala, intellektuella, etniska och ekonomiska rangskalor blir relativa och i grunden oviktiga. ”Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa.” (Rom 12:16) ”Abboten skall inte göra åtskillnad på person i klostret. Han bör visa alla samma kärlek och ställa krav på alla efter vars och ens förtjänster”. (RB 2:16, 22) Man kunde säga: efter hur var och en förvaltar sina pund.

Så tar Jesus ett barn, ställer det framför dem och lägger armen om det. Barnet sågs på Jesu tid som en halvfärdig människa. Först när det fostrats och blivit vuxet räknades det som en fullvärdig människa. Barnet representerar därmed de som står lägst på den sociala rangskalan. Det betyder i vårt samhälle de som saknar förmåga att göra sin röst hörd och bli räknade med. Fattiga, hemlösa, invandrare, ofödda, bortglömda, ensamma, rättslösa, svårt sjuka. Guds rike bryter igenom när vi känner igen Kristus i dem och tjänar honom i dem.

Ty hemligheten i detta tjänande är Kristi egen närvaro. Han som utlämnade sig i människors händer. ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig.”

Därmed sluts cirkeln. Guds rike växer fram. Fortsättningen och fullbordan av Jesu eget liv, han som kom för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Utan honom kan vi ingenting göra. Med honom blir tjänandet vår glädje. Därför bekänner vi vår tro och firar den heliga eukaristin.

Amen.