Den som väntar på något gott väntar inte förgäves

SJUNDE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 1:12-14 1 Pet 4:13-16 Joh 17:1-11a

Den som väntar på något gott väntar inte förgäves

Allt var fullbordat efter Kristi himmelsfärd. Den Uppståndne hade visat sig för sina lärjungar och gett dem befallningen att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Men de går inte omedelbart till verket. De stannar i Jerusalem och väntar. Ytterligare något måste hända, något som Fadern hade utlovat.

Därför finner vi dem samlade i ett rum, förmodligen den sal där de firat den sista måltiden. Lukas räknar upp de elva apostlarna och ytterligare några. Han nämner särskilt Maria, Jesu mor. Alla dessa höll ihop under ständig bön.

Det var alltså inte bara att gå ut och sätta igång. Då hade det ändå blivit ett mänskligt projekt, även om de förkunnat om Jesus. Då hade förkunnelsen varit helt beroende av deras egen förmåga att tala och övertyga. Möjligen hade evangelisterna kunnat skriva sina evangelier, men det hade bara blivit bokstäver utan liv, en berättelse om något förflutet. Människor hade kunnat få teoretisk kunskap om Jesus men inte kraft att lyda hans bud. Kyrkan hade blivit en förening för att bevara minnet av Jesus. Som andra föreningar försöker bevara minnet av märkliga personer. Några sidor i historieboken. Men inte mer.

Därför håller apostlarna ihop under ständig bön, i väntan på Kristi Ande. Löftet infrias inte automatiskt. Apostlarna och Maria väntar, under ständig bön.

Vi kommer ihåg hur Lukas berättat om den gamle Symeon. Han som kände igen den utlovade Messias när Maria bar fram sitt barn i templet. Det står om Symeon att han ”väntade på Israels tröst”. Det grekiska ordet för tröst, är samma ord som Johannes använder om den helige Ande, Tröstaren, Hjälparen.

Det är bönens väntan. Vi ber om det vi saknar och behöver. Men det är en väntan i bön, ty vi har fått löftet om en Hjälpare. Så att den Herre som apostlarna sett och hört, ja tagit på med sina händer, nu skulle vara med dem på ett nytt sätt. Inte som en människa, bunden till tid och rum. Utan som Herrens Ande som uppfyller hela jorden, som vi skall sjunga nästa söndag. Som solens strålar, som når runt hela jordens krets. Och ändå ”gläder den som solar sig, som om han vore ensam om den. Så är också Anden närvarande hos var och en som är mottaglig och kommer liksom bara för hans skull, fastän han utgjuter tillräcklig och fullkomlig nåd i alla.” (Basilios den Store). Så att Kristi ord blir inte bara bokstäver och skrivna lärosatser, utan skrivs i våra hjärtan, på tavlor av kött och blod (2 Kor 3:3). Jesus hade ju sagt att det var bra för lärjungarna att han skulle lämna dem i synlig gestalt. Nu skulle han vara, inte bara med och ibland dem, utan i dem, som en källa med levande vatten ur deras eget inre (Joh 7:38f). Så att de inte behövde bekymra sig om hur eller vad de skulle säga till sitt försvar: ”Den helige Ande skall låta er veta vad som behöver sägas” (Luk 12:11f). Därför väntar apostlarna på Anden.

Deras väntan är inte bara en engångshändelse. Varje år väntar kyrkan de nio dagarna mellan Kristi himmelsfärd och Pingst, den s.k. pingstnovenan. Som alla väntar på att solen ska driva undan nattkylan och ge naturen liv och ny växtkraft. Kyrkan väntar och ber om Anden. Så att eget slit och bekymmer om förgängliga ting ersätts av Andens frukter och trons lugna frimodighet. Som när Petrus berättar för Jesus om ett fiskafänge, ”vi har hållit på hela natten, utan att få något”, men sedan får lära sig skillnaden mellan att arbeta i egen kraft och att arbeta i trons lydnad (Luk 5; Joh 21). Därför påminns vi varje år om apostlarnas bön i väntan på Anden.

Den som släpper in oron i hjärtat driver ut Anden. Och går vilse i sitt eget mörker. Benedictus påminner om det i början av sin regel: ”När du börjar ett gott verk, begär då allra först under ihärdig bön att han skall fullborda det.” När han uppmanar bröderna att skynda till gudstjänsten (RB 22:6) och infinna sig med största hast (43:1), då tillägger han alltid en varning, ”men likväl med värdighet”. Av detta har det blivit en benediktinsk levnadsregel: ”att skynda långsamt” (lat. festina lente). Denna praktiska tumregel är en påminnelse om insidan, att alltid be om Andens vägledning och inte misströsta om den utlovade hjälpen. Inför en ny dag, eller en arbetsuppgift, ett möte med en medmänniska, inför ett avgörande. ”Var stilla för Herren och förbida honom.” Så att vi lär oss skilja mellan andarna. Och kan avslöja frestelser och avvisa demonerna. Inte låta hjärtat ockuperas av främmande makter. Våga vänta, lyssna, lär oss att känna igen Herrens röst i samvetet och hans ledning i allt som händer. För att se, måste hjärtat vara rent. För att höra, måste de många rösterna bringas till tystnad.

Den som väntar på något gott väntar inte förgäves. Det vet redan visheten. Hur mycket större anledning har då inte Guds barn att vänta i bön på den utlovade Anden? Denna väntan gäller inte bara de vardagliga tingen. Det gäller hela livet. Vi lever i väntan, i hoppet om den fullkomliga gåvan. Samme Lukas som berättar om apostlarnas bön i Apostlagärningarna, har också förmedlat Jesu löfte om bönhörelse i sitt evangelium: ”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte Fadern i himlen ge helig Ande åt dem som ber honom?” (Luk 11:13). Eller med Jesu löfte i hallelujaversen före dagens evangelium: ”Jag skall inte lämna er ensamma, säger Herren: Jag skall komma till er, och era hjärtan skall glädja sig.”

Amen.