7 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

1 Sam 26:2,7-9,12-13,22-23 1 Kor 15:45-49 Luk 6:27-38

Älska era fiender

Jesu ord tränger oss mot väggen. ”Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er…”. Man kan avvisa dem som omänskliga och orimliga. (Röster i tiden betecknar dem som destruktiva och skadliga.) Man kan försöka mildra dem och ta udden av dem. Men orden står kvar där ändå. Och det är inte bara bokstäver. Jesus levde som han lärde. Hela hans liv, med kulmen i hans lidande och offer, är det synliga exemplet på budet att älska sina fiender. I ord bad han för sina bödlar: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” I handling lät han sig smädas, gisslas och dödas. Inte för att leva upp till ett stoiskt ideal, utan av kärlek till sina fiender. Och inte nog med det. Den stora skaran av martyrer, också i vår tid, visar att orden är avsedda att efterföljas. Även dem som i övrigt står bredvid eller avvisar den kristna tron hänvisar ofta med en slags vördnad till dessa ord. Det är heller ingen tvekan om att orden avslöjar något unikt hos Jesus av Nasaret. Andra moralprinciper kan uppmana till storsinthet och barmhärtighet mot fienden, inte minst mot den fiende som tagits till fånga, men ingen annan morallära, så långt jag vet, kräver att vi skall älska fienden. Något skymtar fram i dessa Jesu ord, en kraft som vill bryta oss ur den vedergällningens och ondskans djävulscirkel som mänskligheten trampar runt i. Men de förblir ett motsägelsens tecken.

Är det kloka ord? som moraliska riktlinjer? Ger de inte orätten fritt spelrum. Måste vi inte försvara rättvisan? Men hur blir det när det gäller våra egna rättigheter? – Jesus upphäver inte rättvisan. Det är inte rättslöshet och godtycke han förordar. Vad som är orätt är orätt. Också kyrkan och klostret har sina rätts- och straffprinciper. Jesu ord kan inte utan vidare skrivas in i en lagbok. Ändå blir varje lagbok steril och dödande utan andan i Jesu ord. När abboten uppmanas att tillrättavisa den som handlat fel i klostret så säger regeln: ”Han skall hata det onda, men älska bröderna” (RB 63:11). Inte heller är Jesu ord något alibi för feghet och undfallenhet. Jesus själv visar att han inte vek undan eller ställde upp på alla krav (ex.: Luk 12:14; Joh 6:15; 18:22f). Jesu ord kan inte heller riktas mot någon annan. Ingen kan säga: ´Du skall vända andra kinden till mot mig eller ge mig det jag begär.´ Sådant liknar mera djävulens sätt att citera bibeln.

Det är vi, hans lärjungar, som trängs mot väggen. Försöker vi slingra oss undan eller ta udden av orden, så sjunker vårt kristna liv ner på en enbart mänsklig nivå. Etiken förminskas till en rent human ordning om rättvisa och ömsesidig solidaritet. Den som försöker undvika att göra ont, och rentav gör insatser för det goda, men nöjer sig med det, förväntar sig ofta att bli behandlad på samma sätt. Problemet är att denna ekvation så ofta saboteras. Människan blir utsatt för orättvisor. Större eller mindre. Också av sina medsyskon i tron. Och hur gör vi då? Även om skulle kräva och få vår rätt i yttre mening, så återstår ändå det viktigaste. Det som sker i hjärtat. Ofta lämnar orätten en gnagande tagg kvar i hjärtat. En tagg som lätt orsakar varbildning. Bitterheten får ett rum i vårt innersta. Kanske inte i hjärtats förmak, dit vi bjuder in våra vänner, men den finns där i en garderob eller i ett hörn. Kanske säger man med munnen: ´jag är inte bitter´. Också sig själv försöker man övertyga, men hjärtat är svårare att lura. Vi anar en orygglig lag. Ont kan inte drivas ut med ont. Den som försöker, blir själv fångad i det onda. – Därmed blir frågan praktisk. Är det möjligt att följa dessa ord? Hur gör man för att inte besegras av det onda? Hur gör man för att följa Jesu ord om att älska sin fiende? Han har ju själv sagt: ´Lär av mig, som har ett milt och saktmodigt hjärta, så skall ni finna vila för er själ´.

Låt mig beskriva några hjälpmedel, några verktyg i kampen för att älska sina fiender.

* Ge inte vrede eller onda tankar något rum i hjärtat. Driv ut all lust att hämnas och hata. Ofta skäms man för dessa tankar. Kanske försöker man skaka dem av sig. Låtsas som om de inte finns. Människan är ju mycket uppfinningsrik i konsten att lura sig själv. Men något finns kvar. Tankarna återvänder till det ord eller den handling som drabbade och sårade. Det finns en lust att återvända till just detta. Som när tungan inte kan låta bli att beröra den värkande tanden. Och bakom lusten står viljan. Det är viljan som är delad. Här står den första kampen. Vill jag följa Jesus? eller vill jag fortsätta att tyst anse mig illa behandlad och därmed ge mig en slags ”rätt” att älta onda tankar om den som blev min fiende? Jesu ord är glasklara. ”Älska dina fiender!” Det räcker inte med att avstå från att ge igen i yttre handling, om hjärtat är delat. Först måste oviljan att älska drivas ut. Jag måste vilja älska den andre. Kärlek är inte att ”tycka om” eller ”känna” för den andre, men att vilja honom väl, att önska ho­nom vad som är gott. Enligt Skriften och fädernas erfarenhet är detta möjligt för en Jesu lärjunge. Jesus själv frestades, men sade till djävulen: ”Gå din väg, Satan”. Konkret kan man behöva använda samma ord. Eller upprepa avsägelsen i påsk­nattsliturgin: Jag tar avstånd från det ondas lockelse. ´Jag vill det inte´. Eller med Davids ord i psaltaren om hans fiender, som vi alltså tillämpar på de andliga fienderna: ”Jag slog dem, så att de inte mer kunde resa sig, jag vände inte tillbaka, förrän jag hade gjort slut på dem” (Ps 18:38). Kanske måste kampen upprepas många gånger, ty fienden är envis. Men hjärtat är helgat och vigt åt en enda Konung. Alla fiender måste läggas under hans fötter. Att kampen kan bli långvarig och tröttsam får inte förskräcka oss. Det är en helig kamp. Det första är att viljan renas och inte längre är delad. Men, frågar den förskräckte, om viljan inte vill? – Bed då om villighetens ande. Var inte rädd. Då finns egentligen redan en ´vilja att vilja´.

* När tanken återvänder till oförrätten och jag frestas att tänka dömande tankar om den andre, anbefaller fäderna också ett annat hjälpmedel: att uppliva en hälsosam ånger över den egna synden, även om jag i det aktuella fallet inte var skyldig. Den som känner sig själv kan inte döma den andre. Så länge jag dömer den andre har jag inte förstått min egen position i tillvaron.

* Ett tredje hjälpmedel är bönen för fienden. Har du bett för dina fiender? Jesu ord är klara: ”Be för dem som skymfar er”. Av hjärtat måste vi önska och be ner Guds nåd och barmhärtighet över våra fiender. Be att Gud låter sin sol lysa över dem. Att Gud låter nåden riktigt dränka dem. Redan erfarenheten visar att den som ber för sin fiende inte samtidigt kan fortsätta att hata honom.

* Ett fjärde hjälpmedel, det viktigaste: räkna med hjälp. Vänd blicken från oförrätt, självömkan och bitterhet till den gisslade, smädade och korsfäste Jesus. Se honom för din inre blick. Kanske med hjälp av den smärtorika rosenkransen eller genom att gå en s.k. korsväg. Sök skydd i hans sår. Stick din hand i hans sida, den hand som annars skulle utkräva hämnden. Uthärda allt ”för Herren”, säger den helige Benedictus (RB 7:38). Motgångar och oförrätter är hans medel för att dra in dig som medlidare i hans eget lidande för världens frälsning. I detta perspektiv är Jesu ord om att älska fienden ett slags ”missionsord”, en uppmaning att deltaga i kampen mot ondskans andemakter, med början i det egna hjärtat, det närmaste missionsfältet. Det som först ser ut som ett hinder, visar sig vara ett privilegium. Ingen prövas över sin förmåga och Gud ger oss den hjälp vi behöver. Kanske vaknar vi upp dagen efter en nattlig kamp och förstår att solen har gått upp. Det är inte en privat kamp eller en individuell seger det handlar om. Redan David vittnar om vem det är som egentligen kämpar. Han säger: ”Du rustade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig” (Ps 18:40). Hur skulle han annars kunna säga att hans ok är skonsamt och hans börda lätt? (Matt 11:30)

I dagens evangelium antyder Jesus vari lönen består: att bli den Högstes barn, barn till honom som är god mot de otacksamma och onda. Med dess ofattbara och svindlande försmak redan här i tiden, friden i hjärtat. 

Amen.