6 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

Jer 17:5-8

Kan man lita på människor?

Skall man lita på människor? Det är ju människor som utför det simplaste och vidrigaste som en människa kan utsättas för. Orättvisor, svek och bedrägeri drabbar hårdare än sjukdomar och olyckor. Allra försåtligast är det när det sker under förment goda förtecken, av någon som också själv tror på sin sak. Diktatorer menar sig ofta vara folkens välgörare. Allvarligast blir det när förförelse sker i religionens namn. Kan man alltid ens lita på den kristna kyrkan? ”Förbannad är den man som sätter sin lit till människor”, varnade profeten.

Mot detta sätter profeten: ”Välsignad den man som sätter sin lit till Herren, som litar helt på honom.” Det kan vi instämma i, med både huvud och hjärta, men det löser inte problemet hur vi skall förhålla oss till människor, som vi ändå umgås med och är beroende av.

Profeten uppmanar inte till allmän misstänksamhet mot alla. Det skulle ju drabba också honom själv. Det finns en överdriven misstänksamhet, som upphäver allt mänskligt samliv. Också den helige Benedictus varnar sin abbot för att vara ”alltför misstänksam – då får han aldrig någon ro” (RB 64:16). Varje ledare måste lära sig konsten att delegera ansvar och därmed visa andra förtroende. Av egen erfarenhet vet vi hur uppfordrande och hälsosamt det är att få förtroende. Auktoritetens uppgift är inte bara att sätta gränser, utan också att hjälpa de andra att växa i eget ansvar.

Den som visat människor störst förtroende är ju Herren själv, när han utvalde sina apostlar och gav dem uppdraget att föra hans verk vidare, som hans representanter. Han kallar dem inte bara tjänare, utan vänner, vilket betyder att de invigdes i en ömsesidig förtrolighet med honom själv (Joh 15:15). Aposteln Paulus avslutar ofta sina brev med rekommendationer av olika medarbetare som mottagarna kan lita på. Men det betyder då också att de genomgått en noggrann prövning. När vi litar på kyrkans ledare och herdar så är det inte på grund av en vag känsla av förtroende, inte ens på grund av deras personliga kvalifikationer, utan på att de själva är prövade och har låtit sig bindas vid Kristus och den apostoliska traditionen. Det vi har rätt att kräva av en präst eller en överordnad är han eller hon själv är trogen. Benedictus säger att ”abboten inte får vare sig lära, förordna eller befalla något som avviker från Herrens bud” (RB 2:4). Kyrkan lär oss, när det gäller prästerna, att när de firar sakramenten, så är det inte beroende av deras moraliska renhet, utan på att de är giltigt vigda, infogade i kedjan från apostlarna. När den troende visar prästen förtroende i biktstolen, så är det egentligen Herren man litar på.

Men profetens varning gäller på en mängd plan. Till exempel inför den medmänniska vi ger vårt personliga förtroende. ”Stå på god fot med många”, säger visheten, ”men var förtrolig med en på tusen. Vill du ha en vän, så pröva honom först, och ge honom inte ditt förtroende genast” (Syr 6:6). Otaliga människor har aldrig lärt sig denna vaksamhet och nödvändiga prövning. De löper risken att i onödan bli bedragna och besvikna. Det är dåraktigt att lita på människor på grund av rikedom, anseende, vackra ord eller pompösa meriter. ”Somliga är vänner bara när det passar dem och stannar inte hos dig i nödens stund…”, lär oss visheten (Syr 6:8). Den förlorade sonen fick bittert erfara det, när hans pengar tog slut. Då var plötsligt alla vännerna borta. Det är likaså dåraktigt att lita på den som har lätt att smickra och berömma. ”Den som smickrar sin nästa lägger ut ett nät för hans fötter.” (Ord 29:5) Politiker som vänder kappan efter vinden är inte värda förtroende. Jeremia varnar för de profeter som ”väcker tomma förhoppningar, de predikar syner de själva hittat på, de talar inte på Herrens uppdrag. De säger till dem som föraktar Herrens ord: ’Det skall gå er väl’ och till alla som lyder sina hårda hjärtan: ’Inget ont skall drabba er.’” (Jer 23:16-17) Johannes Cassianus varnar för de andliga vägledare vars mun är full av tomma disputationer, men som saknar erfarenhet, som inte själva går den väg de anvisar för andra.

Profetens varning saknar inte aktualitet och kyrkan gör det inte lätt för oss när hon uppmanar oss till respekt och lydnad för den överordnade, både i världen och ännu mer i kyrkan. Redan barnet gör sina första svåra erfarenheter när det upptäcker att också de egna föräldrarna begår fel och har brister. Eller konvertiten som upptäcker att också den katolska kyrkan har en bakgård. Får det vara så här? frågar hon sig. Skall man inte kunna lita ens på kyrkan? Världen hånler och säger spydigt: Vad var det vi sade? Många har vänt sig i annan riktning efter sådana erfarenheter och förenat sig med de världskloka och desillusionerade f.d. troende, som menar sig ha genomskådat alltsammans. Ofta har de sett mycket. Men de har inte sett allt, inte ens det viktigaste.

Profetens varning består. Lita inte på människor! Lita på Herren! Och när vi litar på människor enligt Kyrkans lära och vägledning, så är det för de representerar Herren och leder på Herrens väg. Deras uppgift är ju att lära oss att lita på Herren. För den enskilde är det en process, en mognads- och luttringsväg, där vi steg för steg får flytta över vår förtröstan från människor till Herren, och till honom allena. Liksom barnet behöver sina föräldrar, behöver den troende vägledare, särskilt i början. Men en god och trogen vägledare binder inte vid sig själv, utan pekar över till Herren. Om dem gäller Johannes Döparens ord om sitt förhållande till Herren: ”Han skall bli större och jag mindre” (Joh 3:30).

På den vägen lär vi oss att tacka för de människor som Gud sänt i vår väg, både de goda och de mindre goda. Också svek och bedrägerier kan Gud använda och ta i sin tjänst. Som när Josef såldes av sina egna bröder till Egypten och fick genomgå de bittraste prövningar, men bestod provet och höll fast vid både tron och rättfärdigheten. När tiden var mogen och prövningen fullbordad kunde han säga till sina bröder: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv.” (1 Mos 50:20). Josef är en förebild till vår Herre, som själv blev sviken och övergiven, men fortsatte att överlåta sig i en gränslös förtröstan på sin himmelske Fader. Detta påskens mysterium är den hemliga koden, mönstret, för människans liv. Svek, ondska och bedrägeri får inte sista ordet när vi håller ut i förtröstan på Herren och själva får del av hans nåd. Det är vad vi firar och blir delaktiga av i det eukaristiska offret.

Amen.