6 januari – Trettondedag jul

EPIFANIA – HERRENS UPPENBARELSE

Jes 60:1-6 Ef 3:2-3a, 5-6 Matt 2:1-12

På väg mot soluppgången

Också idag, på Trettondedag jul, möter oss den bild och det uttryck som följt oss under detta julfirande – soluppgången. I den första läsningen, tagen ur den nya bibelöversättningen, hörde vi profeten Jesaja säga till Jerusalem: ”Folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång”. Profeten ser en vision av det kommande templet i Jerusalem och han liknar det vid en glänsande soluppgång. Folken skall lämna det töcken och mörker som dittills omgett dem. De skall se den härlighet och den strålglans som omger templet och staden. Folken skall föra med sig sina skatter och rikedomar. Kameler och dromedarer från Midjan och Efa. Från Saba kommer de med guld och rökelse. Profeten ser detta som en vision. Jordens folk på vandring mot Herrens tempel, mot målet, mot soluppgången.

När bibelns sista bok, Johannes Uppenbarelse, beskriver slutmålet, den himmelska staden, med skaran av alla folk och stammar och tungomål och språk, då märker vi att det är samma profetiska vision. Det himmelska Jerusalem (Uppb 21) strålar av gudomlig härlighet. Jordens kungar kommer till den staden med all sin härlighet. Allt dyrbart och härligt som folken äger skall föras dit. Där, vid slutmålet, behövs varken sol eller måne, ”ty Guds härlighet lyser över den” (21:23). Alla ljuskällor har ersatts av ljuset själv. ”Portarna skall aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där” (21:25). Gryning och soluppgång har övergått i fullt ljus.

Där är vi inte än, men det är inte underligt att Jesajas vision bildar fond och bakgrund till dagens evangelium. De vise männen kommer österifrån, det väderstreck där solen går upp. De går alltså västerut, i ”fel” riktning. Orsaken är att de har sett tecken på en annan slags soluppgång, det prästen Sakarias kallade ”en soluppgång från höjden”. Evangelisten Matteus berättar om dessa hedniska sökare i början av sitt evangelium. Som en antydan om evangeliets ärende till alla folk. I slutet av samma evangelium skall den Uppståndne ge befallningen till sina apostlar att gå ut och göra alla folk till hans lärjungar. De vise männen blir representanter för alla de folk, som skall söka denna soluppgång från höjden.

Vi hörde samma tanke i kollektbönen: ”Allsmäktige Gud, du som denna dag med stjärnan ledde hedningarna till din enfödde son…”. Men bönen fortsätter med att omfatta också de troendes fortsatta vandring: ”Led även oss, som redan känner dig i tron, till att skåda hans härlighet i himlen”. Det blir alltså inte ett ”vi” som ”har funnit”, och ”de andra”, som ännu inte har funnit. Alla blir vandrare, men nu tillsammans och med ett för alla uppenbarat mål. Det är inte några som tror sig vara eller veta bättre än de andra. Alla är i utgångsläget ”hedningar”, som behöver ljus för att hitta vägen.

I berättelsen om de vise männen ser vi alltså ett koncentrat av ”den stora berättelsen”, av Guds vilja och plan med hela den mänskliga familjen. Aposteln talade om denna ”Guds plan”, som ”uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter: tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi” (Ef 3:5-6). En plan av vidunderlig storhet och skönhet. En plan som gör oss alla till vandrare, till medvandrare mot ett mål, på väg mot soluppgången. Men vi har hjälp av att se närmare på den ”lilla berättelsen” om de vise männen och deras väg mot soluppgången.

De visar oss människans högsta kallelse: att söka sanningen. När hon nöjer sig med mindre, det rimliga, det nyttiga, det nöjsamma och behagliga, förminskar hon sin mänskliga värdighet. De vise männen representerar ett äkta mänskligt sökande. Kyrkan har djup respekt för all äkta vetenskap och filosofi. Hon har dyrt fått betala när hon brustit i denna respekt (ex. Galilei). Evangeliet vågar ställa fram dessa hedniska astrologer som förebilder. De visar sig vara utan fördomar, också mot den speciella judiska religionen och utkorelsen. De lämnar sin egen kultur och söker sig in på för dem främmande mark. De frågar kung Herodes var ”judarnas nyfödde kung” är född, och han skickar frågan vidare till sina teologer och skriftlärda. Enligt profeten Mika är Betlehem platsen för Israels Messias.

Från det österländskt skimrande och sagolika är vi därmed på fast mark, både i historien, geografin och bland religionerna. Här skiljer sig ofta andarna. Det sagolika och allmänna kan man väl visa sitt intresse för. Men här blir det konkret. Betlehem vet vi ju var det ligger. Men de vise männen tog inte anstöt. De låter sitt eget sökande krönas och fullbordas av profetens ord i judarnas heliga skrift. För det sista vägstycket behöver människans sökande upplysning från höjden. Ett ljus som bara kan tas emot i tro. Hur skulle de annars funnit barnet i Betlehem? Hur skulle de annars vågat tro att barnet i krubban var en soluppgång ”från höjden”? Tron kröner deras sökande. Tron ger förståndet ljus. ”Jag tror för att förstå”, säger Augustinus.

De vise männen är föredömen också i sina reaktioner på Herodes´ hyckleri och ränkspel. Denne kung, som mördat sina egna söner och nu grips av fruktan för en tänkbar konkurrent, spelar ju intresse för att själv vilja hylla den nyfödde. De vise männen lyssnar artigt, men låter sig inte dras in i det onda spelet. ”Efter att ha lyssnat till kungen”, står det, ”gav de sig i väg och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem …”. De lät ingenting hindra eller störa dem i deras eget sökande. En tydlig bild för vår skyldighet att följa det egna samvetet, den inre stjärnan. Vårt sökande sker i en värld där ondska och mörker driver sitt spel. Frestelsen är att dras över på fel planhalva. T.ex. av upprördhet, indignation, rädsla eller vrede. ”Reta inte upp dig på de onda, avundas inte dem som gör orätt! De torkar snabbt som gräset och vissnar bort som grönskan”, säger psalmisten. Den helige Cassianus lär oss att vrede förblindar. Och om en blind leder en blind, så faller båda i gropen. Psalmisten fortsätter: ”Förtrösta på Herren och gör det goda, så får du bo i ditt land och leva trygg. Ha din glädje i Herren, han ger dig allt vad ditt hjärta begär” (Ps 37). Glädje var också de vise männens lön. ”När de såg stjärnan fyllde av stor glädje”.

De kom från österlandet och återvände dit, till Orienten, det väderstreck i vilket solen går upp. Också kyrkan är vänd i denna riktning, i sin bön och på sin vandring. Församlingen är vänd ”ad orientem”, österut, i sin bön, och när hon går i procession fram mot altaret. Hon är på väg mot soluppgången. På väg mot det fulla ljuset och den himmelska staden får hon följa de tecken som pekar mot målet, de heligas och visas förebild, Guds Ord och Kyrkans undervisning, de heliga sakramenten. Det tydligaste tecknet på väg mot den fulla verkligheten är den heliga eukaristin, Kristi kropp och blod, under ”slöjan” av bröd och vin. I slutbönen denna mässa skall vi be: ”Herre, lys oss alltid och överallt med ditt himmelska ljus, så att vi håller fast i tro och kärlek vid honom som du skänkt oss under sakramentets slöja, Jesus Kristus vår Herre”.

Amen.