32 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2003,

firad som Lateranbasilikans invigningsdag

Hes 47:1-2,8-9,12 1 Kor 3:9b-11,16-17 Joh 2:13-22

Våra känslor

Det var ingen torr akademisk föreläsning Jesus höll den gången i templet. Han gjorde sig en piska av repstumpar och drev ut dem som sålde och växlande pengar. Det står inte att piskan också träffade köpmännen, men han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord. Med kropp och själ, med både vilja och känsla, med helig vrede, driver Jesus ut både boskap och köpmän. Han rensar templet. Hans Faders hus hade förvandlats till en saluhall för världsliga affärer, det hus som var byggt för en enda sak, för bön och tillbedjan.

Denna hans lidelse, hans nitälskan, är ett koncentrat för hela hans livsverk, hur det gamla förbundet med dess tempel inte bara rensas, utan bryts ner och det nya byggs upp. ”Lidelsen för ditt hus skall förtära mig”. Och han lät sig förtäras, när han offrade sitt eget liv. Det offer som på tredje dagen byggde upp ett nytt tempel, hans uppståndna kropp, där vi infogas som lemmar genom dopet och tron. Som aposteln säger: ”Guds tempel är heligt och ni är det templet”.

Den helige Benedictus måste haft tempelrensningen i åtanke när han talar om klostrets kyrka, där ”ingenting annat får äga rum eller förvaras än det som namnet anger”. Kyrkan kallas oratorium, vilket betyder bönens hus (RB 52:1).

Men det gäller inte bara kyrkan som rum. Det gäller också människans hjärta, det hjärta som ofta är uppfyllt av världsliga bekymmer och orena tankar. Hjärtats förnämsta sysselsättning är bön och tillbedjan. Och vi blir bönhörda genom hjärtats renhet och förkrosselsens tårar. Lidelsen för hjärtats renhet skall förtära oss, den renhet som är identisk med kärleken. Lidelse – det betyder den goda iver som Benedictus talar om i ett senare kapitel, den iver som för till Gud och det eviga livet, medan den bittra och onda ivern skiljer från Gud och för till dödsriket (RB 72). Den goda ivern skall vi öva med brinnande kärlek. Den brinner av kärlek till Kristus och vår nästa. Den driver ut allt som lockar oss bort från kärleken.

Jesus själv nöjde sig inte med en tankens iver, inte ens med en helig vilja. Också sina känslor, sina kroppsliga och psykiska energier, tar han i bruk. Evangeliet berättar hur han fylls av vrede och sorg över att människorna var så förstockade (Mark 3:5), hur han grät vid Lasaros´ grav (Joh 11). Hans inre, egentl. hans inälvor, vänder sig ut och in när han ser människornas nöd och förvirring (Matt 9:36). Han ställde också sina känslor i rättfärdighetens tjänst (Rom 6:13). Katekesen lär oss att våra lidelser och passioner kan bidra till vår strävan efter saligheten (art.1762). Det handlar om våra affektiva krafter, våra känslor. Om vi inte tar dem i trons och kärlekens tjänst, så för de oss på avvägar. Men om tron får styra dem, så ger de kraft och energi att skynda framåt. De blir våra tjänare. Som när kusken tar hjälp av sina hästar genom att styra dem. Men samtidigt håller dem i strama tyglar, så att de inte skenar i fördärvet.

Människan har fyra grundläggande lidelser, fyra sätt varmed hon känslomässigt reagerar på det som möter: glädje och sorg, hopp och fruktan. Ur dem kan de många andra känslorna härledas. Av naturen reagerar människan med glädje när något gott ges oss. Med sorg när något ont drabbar. Med hopp när hon tror sig kunna övervinna det svåra, och med fruktan eller rädsla, när hon tvivlar på att kunna övervinna det onda. I sig är dessa känslor moraliskt neutrala. Allt beror på hur vi använder dem. Om vi tar dem i vår tjänst genom dygderna, eller om vi låter oss behärskas av dem genom lasterna. Hur hanterar vi våra känslor? Hur gör vi för att ställa dem i rättfärdighetens tjänst?

Glädjen för oss vilse om den förvanskas till njutning av världsliga ting, vilket sker när begäret får styra och när vi inte bevarar vår frihet genom måttlighetens dygd. Men måttligheten förminskar inte glädjen, utan är dess skydd och får den att växa. Också i framgången behöver vi bedja, säger de erfarna, för att bevaras i tacksamhet och ödmjukhet. När det gäller andras gåvor kan vi öva oss i storsint och generös glädje, så att inte avundsjukan får grepp om själen. Framför allt måste vi rikta vår glädje mot det som är värt att glädjas åt. Inte mot förgängliga eller fåfängliga ting, utan mot det som får hjärtat att vidga sig. Gång på gång sjunger psalmisten: ”Jag har min lust i dina bud, aldrig glömmer jag ditt ord” (ex. Ps 119:16, 24, 47). Aposteln uppmanar oss inte bara att tro på och lyda Herren, utan också att glädja oss över honom (Fil 4:4).

Sorgen – den förrädiska och felriktade sorgen heter bedrövelse och självömkan, ett gift som förlamar och orenar hjärtat. Men det betyder inte att den ”kapacitet” vi har genom sorgen bara behöver ligga där som en obrukad energi. Rätt använder vi den när vi sörjer över våra egna synder, och över att vi ännu inte är helt hos Gud. Det finns en ”salig” sorg. ”Saliga de sörjande, de skall bli tröstade”. Hjärtat behöver mjukna, för att kunna erfara Guds barmhärtighet. Ingenstans är Gud så möjlig att erfara som i hjärtats ånger, säger en munkfader. För att kunna ta emot den ström av nåd som Hesekiel profeterade om i första läsningen, den ström som ger läkedom och skänker tröst åt den sörjande. Sorgen använder vi också rätt genom medlidande med dem som lider och med syndarna, i bön och handling. Vi ska inte döma syndarna, men heller inte vara likgiltiga. Det finns en väg mellan dömandet och likgiltigheten. Vi ser det hos helgonen, som genom sin ödmjukhet och sitt medlidande kunde både trösta, varna och förmana.

Hoppet är den tredje känslan. Här gäller det något som ligger i framtiden, en kommande svårighet eller prövning. Frestelsen är att passivt låta sig dras ner i pessimism och rentav förtvivlan. Motmedicinen är att öva sig i hoppet och ståndaktigheten. ”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet”, säger aposteln (Rom 12:12). Påminn dig om hur Gud gång på gång fört dig och hela sitt folk ut ur trångmålet, ut på rymlig plats. Spänn ut vingarna, också med din känsla. Hoppet ger oss uthållighet och bevarar från bedrövelse och missmod.

Den fjärde lidelsen är fruktan och rädsla. Det är den spontana känslan inför något hotfullt och skrämmande. Den är inget att skämmas för. Men den behöver inte styra, ja, det är under vår mänskliga värdighet att låta den styra, ty rädsla är den sämsta av vägledare. ”Var inte rädda”, säger Jesus gång på gång till sina lärjungar. Rädslan gör själen vek och undfallande. Den uppmjukas och ockuperas av främmande makter. ”Var inte undfallande, det blir din olycka”, säger Syraks vishet (4:22). ”Var oböjlig som stål”, läser vi i en bok om hur den lille Placidus finner friheten (Lille Placidus, Catholica, 1997). ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i ondskans angrepp”, säger Johannes Cassianus, ”men vad har den för makt jämfört med Gud som beskyddar oss och hjälper oss?” ”Han som är i er är större än han som är i världen” (1 Joh 4:4).

Det vi behöver är en rättvänd fruktan, gudsfruktan, som gör oss omutliga och fasta, storsinta och frimodiga, och leder oss till den kärlek som driver ut trälaktig och beräknande rädsla. Fruktan helgas till en enda sak, kärlekens fruktan att aldrig någonsin förlora Guds kärlek. Vi hörde i första läsningen om vattnet som rann fram under templets tröskel och ut i havet. Så blev vattnet där sunt och längs stränderna växte det upp fruktträd till föda och läkedom. Det är den nåd Gud i överflödande generositet ger sina älskade barn i sin kyrka genom de heliga sakramenten, den nåd som stöder oss i vår kamp och som helgar hela vår varelse, också våra känslor.

Amen.