ALLA SJÄLARS DAG 2003

Job 19:1, 23-27 Fil 3:20-21 Joh 5:24-29

De hädangångna

Hur är vårt förhållande till dem som gått hädan? Hur reagerar vi när vi påminns om anförvanter eller andra som nu är döda? – Några kan inte släppa den som avlidit. De tänker på dem hela tiden. Det rum där han eller hon bodde står orört. Inte en sak får flyttas. Det kan ha psykologiska orsaker, men påminner ibland om andra kulturer och religioner där förfädernas ordningar binder kommande generationer. Ingenting får ske som skulle störa de hädangångna. Minnet av den döde kan också binda på annat sätt. Den som lever kvar återvänder till repliker eller händelser som smärtar och som man inte kan släppa. Man är inte försonad med den som gått hädan. Andra sörjer, men tröstlöst och utan hopp, vilket också binder. De flesta skyndar vidare. Möjligen tänder de ett ljus på graven i allhelgonatid. In i kyrkan vågar de sig inte. I övrigt förträngs eller förnekas allt som påminner om döden, trots att alla vet att vi snart skall dö.

När kyrkan firar Alla Själars Dag, när hon påminner oss om de hädangångna, så gör hon det för att hjälpa oss att rätt förhålla oss till de hädangångna. Vi kan inte förneka banden med dem som gått före oss, ty vi hör alla till en familj, vi har närstående, vänner eller ovänner, som påverkat våra liv, på gott och ont. Detta upphäver inte den enskildes ansvar för sitt eget liv. Var och en skall dömas efter sina egna gärningar. Ingen kan lägga över det slutliga ansvaret på någon annan. Jesus säger det tydligt i dagens evangelium: ”Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen”.

Det hör till livets och trons mysterier att detta personliga ansvar för det egna livet inte upphäver vårt ansvar för varandra. Vi både behöver varandra och påverkar varandra. Och detta upphävs inte ens av den fysiska döden. När kyrkan firar Alla Själars Dag så knyter hon an till något som finns i alla kulturer, religioner och folk, men hon vill evangelisera vårt umgänge med de hädangångna, hon vill rena och helga det, och hon gör det i ljuset av det centrala i sin tro, tron på Kristi påsk, hans död och uppståndelse. Därför står påskljuset denna dag i kyrkans mitt. Hon bekräftar det som redan Job förkunnade i dagens första läsning. Han, den plågade och sörjande, kunde profetiskt säga: ”Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden”. Kyrkan vet det, hon vet det i sitt innersta. Kristi uppståndelse från de döda är hennes liv och grunden till hennes hopp, det hopp hon förkunnar för alla sörjande och plågade. Ingångsporten till detta hopp är tron, tron på den Gud har sänt, han som i evangeliet förkunnade: ”Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen, utan har övergått från döden till livet”.

Därför kan aposteln säga i dagens andra läsning: ”Vårt hemland är himlen”, eller som det löd i den gamla översättningen: ”Vi har vårt medborgarskap i himlen”. Detta slutmål firade vi igår på Alla Helgons Dag, då vi såg den stora skaran av alla heliga i lovsång och tillbedjan inför den himmelska tronen.

Men hur skall vi våga tro att denna eviga lycka är något för våra hädangångna och för oss vanliga troende, och inte bara för en begränsad skara helgon? Våra liv som kristna står ju ofta på långt avstånd från de helgons liv, som vi ser upp till och om vars förbön vi ber. Även om de konkreta synderna är bekända och förlåtna, så finns syndens rötter kvar. Vår envisa själviskhet släpar vi på, den brist i kärleken som gör att vi så lätt faller i samma gamla synd igen, så fort frestelsen dyker upp. Det plågar oss och vi försöker redligt bekänna och bekämpa det, men måste ändå erkänna att hjärtat inte är alltigenom rent. Och det är de renhjärtade som fått löftet att se Gud.

Den saliga jungfrun Maria var alltigenom ren och obefläckad. Därför kunde hon efter avslutat levnadslopp omedelbart upptas till himmelen. De kanonicerade helgonen har kommit så nära målet att kyrkan vågar säga att de redan nu är framme. Men för de flesta behövs en slutlig rening för att de skall kunna se Gud ansikte mot ansikte. Det är om detta skärselden handlar. Det gamla svenska ordet ”skära” betyder rena. Att denna rening liknas vi en eld betyder att reningen är smärtsam, men syftet är inte utplåning, utan luttring. Som när guldet renas från slagg för att framstå i sin fulla glans och härlighet. Skärselden är alltså en förberedelse till himmelen och måste noga skiljas från helvetet, som är den definitiva skilsmässan från Gud.

Läran om den slutliga reningen har långsamt vuxit fram i kyrkans trosmedvetande. I Bibeln ges bara antydningar, vilka så småningom har preciserats av kyrkan. Men kyrkans trosskatt finner vi inte bara i hennes heliga skrifter. Den lyser också fram i hennes bön. ”Lex orandi – lex credendi”: kyrkan tror som hon ber. Och från äldsta tid har kyrkan bett för de döda. Det är därför man firade gudstjänst i katakomberna, vid de dödas gravar. Bekant är hur den heliga Monica, moder till den helige Augustinus, inför sin död uppmanar sina söner att be för henne inför Herrens altare.

Det är vad vi gör denna dag. Därmed vittnar kyrkan om vårt ansvar för varandra, att solidariteten mellan de olika lemmarna i kyrkans kropp inte låter sig hindras ens av dödens gräns. Eftersom den döde inte längre själv kan påverka sitt eget öde behöver hon de levandes bistånd. De starka hjälper de svaga. Augustinus säger: ”Det finns döda till vilka man ber (helgonen), och det finns andra för vilka man ber”. I bönen för den som just gått hädan anropar vi helgon och änglar om hjälp i en helig samverkan: ”O Guds helgon, kom henne till hjälp, o Herrens änglar, skynda henne till mötes: tag emot hennes själ och bär henne fram inför den Högstes ansikte…” (Oremus, bön 480).

Detta är också en tröst för den som försummat den döde medan han ännu levde. Vi är inte hänvisade till att bara sörja och göra bot för våra underlåtelser. Vi kan bedja för de hädangångna och låta prästen frambära den heliga mässan för dem. Till de kristna barmhärtighetsverken hör detta, att bedja för både levande och döda.

I dagens liturgi ses denna rening i ljuset från Kristi påsk. Kristus själv delade lidandets vånda. Inte för att han behövde det, utan för vår skull, för att ge oss ett föredöme och visa att han alltid är med i vårt lidande. Men han uppstod med en förvandlad kropp. Och han skall, som aposteln Paulus säger, ”förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig” (Fil 3:21). Han har kraft att också helga och förvandla vårt umgänge med de hädangångna. Vår bön sker i ljuset från Kristi påsk, i ljuset från honom som har försonat allt och alla med sin himmelske Fader. Därför förvandlas också bönen för de döda. Förbönen blir tacksägelse. Kristi påsk evangeliserar också våra minnen, även de smärtsamma. Han bad ju också för sina bödlar. Vi kan tacka för de hädangångna, också för dem som gjort oss ont. I prefationen för denna mässa skall vi snart sjunga: ”för dem som tror… blir livet inte utsläckt, blott förvandlat: när denna vår jordiska boning bryts ned, är en evig boning beredd åt oss i himmelen”. Redan nu ger han oss denna sin förvandlade och förhärligade kropp i den heliga eukaristin, för att stärka vårt hopp om vår och de hädangångnas slutliga förvandling.

All nåd som vi får är också till för att delas. Därför ber vi idag inför kyrkans altare för alla hädangångna, särskilt för dem som stått oss nära. Bönen är infogad i den heliga eukaristin, som betyder tacksägelse. Vi ber med Kristi kärlek, den kärlek som uthärdar allt, tror allt och hoppas allt (1 Kor 13:7). 

Amen