33 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2003

Dan 12:1-3 Hebr 10:11-14,18 Mark 13:24-32

Den hälsosamma tron på domen

För de flesta människor idag är talet om en yttersta dom något främmande, något man lämnat bakom sig eller aldrig tagit på allvar. För andra, också bland de kristna, är den mest något skrämmande, som man helst inte vill höra talas om, även om man instämmer i trosbekännelsens ord om att Kristus skall ”igenkomma i härlighet för att döma levande och döda”. Allra helst när det, som i dagens första läsning, talas om att några skall vakna ”till evigt liv, andra till skam och evig fasa”.

Men i psaltaren hör vi om en helt motsatt hållning till Guds dom, en hållning präglad av förväntan och t.o.m. jubel. ”Höj jubel med basuners ljud inför Herren, ty han kommer för att döma jorden” (Ps 98). Också naturen skall instämma. Strömmarna uppmanas att klappa i händerna och bergen att jubla – som väntade de på något gott. Hur kan tanken på domen väcka förväntan? Kan tron på domen rentav vara hälsosam och välsignad?

Mycket i det mänskliga livet handlar om rätt och fel, om rättvisa och orättvisa. Människor reagerar spontant på olika händelser med instämmande eller avståndstagande. Det vore ju meningslöst om det inte funnes någon rättvisans måttstock. Visserligen försöker många filosofer trolla bort tanken på en evigt gällande rätt (den s.k. naturliga lagen). De säger att sådant bara är mänskliga konstruktioner och sedvänjor som människan kan ändra på efter egen bedömning. Men de lyckas aldrig riktigt. Frågan om rättvisa kommer envist tillbaka, om inte annat när vi själva drabbas av orättvisor. Det berättas om professorn som i katedern förnekade allt tal om en evigt gällande rätt, men som blev omåttligt upprörd när han efter föreläsningen upptäckte att någon hade stulit hans hatt.

De flesta orättvisor och ogärningar i tillvaron ställs aldrig inför någon mänsklig domstol. Många av historiens största skurkar har undgått rannsakan och dom så länge de levde. Somliga faller visserligen under historiens dom, men dels hjälper det inte deras offer, dels vet vi aldrig om den domen är helt rättvis. Finns det ingen slutlig och rättvis dom får orättens hantlangare i många fall sista ordet. Stora delar av människans historia blir absurd och meningslös. ”Om Gud inte finns är allt tillåtet” (Dostojevskij). De som haft makten får sista ordet och deras offer lämnas åt sitt öde. Vad har vi då att säga till dem som förlorade sina liv i gaskamrar och fångläger, till det barn som aldrig fick vad barnet behöver för att gå ut i livet, eller som berövades rätten att leva redan i moderlivet? Vad har vi att säga mera än ett cyniskt beklagande? Psaltaren är fylld av de betrycktas rop och böner. Skulle inte de ropen någonsin få sitt svar? Tron på en rättvis dom är en akt av solidaritet med alla förtryckta och orättvist dömda. Men frånvaron av tron på domen drabbar också oss själva. Tar vi bort tron på en yttersta dom, plockar vi ut en bärande sten i den byggnad vi själva bor i. Tillvaron blir successivt meningslös. Teater för oss själva och varandra. När makten och njutningen förlorat sin tjusning och krafterna avtar drar meningslöshetens kalla och depressiva vindar in i huset. Ja, ända in i själen. Människan som vill vara autonom och inte stå under Guds herravälde och dom blir till slut sin egen största fiende med självmordet som sista förtvivlade åtgärd. Är det en tillfällighet att depression har blivit en av vår tids mest spridda sjukdomar? (I Rom äger just nu en konferens rum om denna farsot.)

Människan är inte autonom. Ingen har gett sig själv livet. Vad har vi som inte har blivit oss givet? Det liv vi har fått som gåva är verkligt. Historien likaså. Den Gud som givit mig livet, som skapat allt och som håller allt i sin hand skall en gång komma tillbaka och hålla dom. Han skall ”säga sitt slutgiltiga ord om hela historien”. Tron på en slutlig dom är en del av vår tro på att tillvaron har ett mål där sanningen och rättfärdigheten skall segra över lögn och orättfärdighet. En gång skall vi ”få insikt i hela skapelseverket och… förstå de underbara vägar på vilka Försynen har fört allting fram till sitt slutliga mål” (Katekesen 1040). Det är när den tron försvinner som ”sanningen vacklar på torget”. Vi utlämnas åt varandras domar och frestas att blanda oss i samma fåfänga lek. Den som vet att det är Gud som dömer försöker inte falla Gud i ämbetet. ”Ta inte rätten i egna händer” skriver aposteln (Rom 12:19). Det är också mot den bakgrunden som både kyrkan och samhället vågar insätta människor att vara domare på jorden. När Benedikt ger abboten uppgiften att bedöma och fälla domar i klostret så påminns han hela tiden om att han själv en gång skall dömas för de domar han fällt. Likaså de som får uppdraget att predika och undervisa. De skall få en ”strängare dom” (Jak 3:1).

Det finns en hälsosam fruktan för domen, väl att skilja från den fruktan som förlamar och lamslår. Den lyfter människan till hennes sanna värdighet. Gud har givit oss vår frihet och han räknar med den. Människan är värdig att ställas till ansvar. Det är när vi missbrukar den och sedan frestas att förneka vårt ansvar som vi hamnar i grådis och dimma, i klenmod och frestelse till förtvivlan. Tron på domen manar oss till omvändelse medan tid är, säger katekesen (art.1041).

Det i förstone skrämmande talet om en yttersta dom är alltså i grunden ett glatt budskap. Ty det handlar inte om en kall och opersonlig rättvisa. Evangeliet avslöjar för oss vem domaren är, en som kommit nära, en som står alldeles utanför dörren. På andra sidan dörren av vårt jordiska liv och på andra sidan historiens dörr, för att öppna den för sitt himmelska rike. Domaren är en bekant, Marias son. Det är inför honom som sanningen om mitt liv avslöjas, han som själv är Sanningen.

Vi hörde en märklig utsaga i evangeliet, att inte ens Sonen kände tidpunkten för domen. Hur är det möjligt, han som är ett med Fadern? En modern mystiker (Adrienne von Speyer) säger att det är Sonen själv som lämnat ifrån sig den insikten åt Fadern. Han ville själv dela vår lott att inte veta dagen och stunden. Av solidaritet med oss gick han in under våra villkor. Han ställde sig på ”vår sida”. Han som bar våra synder i sin egen kropp (1 Pet 2:24) och lät domen drabba sig själv. Han som steg ner i helvetet för att ”predika för andarna i fängelset” (1 Pet 3:19) och kalla de fördömda ut därifrån – utan att förgripa sig på deras frihet. Kyrkan lär högtidligt att ingen förutbestäms till denna yttersta fasa. ”För att detta skall ske måste man frivilligt vända sig från Gud (i en dödssynd) och hålla fast vid denna inställning ända till slutet” (art 1037). Möjligen kan man ana en vindpust från denna fasa när en människa håller vid sin obotfärdighet mot uppenbara fakta, rentav med uppenbara hädelser, som om det stod i mäniskans kapacitet att definitivt ”låsa sig” mot Gud. Då har människan fällt domen över sig själv. Men, än en gång, det är inte vi som dömer. På ett annat ställe lär oss katekesen: ”Kristus skall döma människan i enlighet med hennes ja eller nej till nåden” (art.682).

”Gud sände inte sin son för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom” (Joh 3:17). Därför är tron på domen hälsosam. Den manar oss att redan nu gå in under domen genom bot och tro, och därmed få förlåtelse, hälsa och liv. Inte heller ger kyrkan upp hoppet om någon enda människa. Hon har förklarat många som helgon, men ingen enda som fördömd, trots att hon avvisat läran om att alla en gång skall bli frälsta. I varje mässa ber kyrkan för de avlidna, i kraft av Kristi evigt gällande offer: ”Tag emot dem i ditt rike, där vi hoppas att tillsammans för evigt få glädjas åt din härlighet”.

Amen.