Hoppet, helgonen och himlen

ALLA HELGONS DAG 2003

Upp 7:2-4, 9-14 1 Joh 3:1-3 Matt 5:1-12a

HOPPET, HELGONEN OCH HIMLEN

Medan höstmörkret tätnar och löven faller från träden, firar kyrkan Alla Helgons Dag. Löven på marken skall snart förmultna. De påminner om jordelivets förgänglighet. Vi behöver inte skämmas för att höstens dunkel också kan få insteg i själen. Men förgängligheten får inte sista ordet. Kyrkan ger oss motmedicin, antidepressiva medel, när hon idag firar Alla Helgons dag. ”Idag får vi lyfta blicken till din himmelska stad…” skall vi snart sjunga (prefationen). Vi får lyfta blicken mot det himmelska slutmålet. Vi får längta till himlen. Det betyder inte att drömma sig bort eller att fly från de jordiska plikterna. Tvärtom är det just tron som vågar se verkligheten som den är, också den som handlar om förgänglighet och död. De människor vi ser runt den himmelska tronen har inte varit några drömmare. Inte heller har de förskonats från lidande och plågor. Helgonen tycks mera än andra ha fått dricka lidandets bägare, ”det är de som kommer ur det stora lidandet”, hörde vi i första läsningen. Just därför är de vittnesgilla. De är kronvittnen om det slutmål som Gud har i beredskap för alla sina barn, den eviga, saliga glädjen och lovsången inför Guds ansikte.

De flesta av våra medmänniskor har idag förlorat detta hopp. Det man hoppas på handlar om jordiska ting, arbete och trygghet, hälsa och krafter, mänsklig gemenskap och kärlek, fred och samförstånd. Allt goda ting, men bräckliga och begränsade. Gud vill ge oss det bästa, det högsta goda, det eviga livet tillsammans med Herren och alla heliga i himlen. Aposteln Paulus har fått smaka det och kan säga: ”För mig är livet Kristus och döden en vinning”. Inte ens döden har längre någon makt över honom. Ändå kan han inte fly från sina uppgifter som apostel. ”Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här…” (Fil 1:21f). ”Det allra bästa” – har vi inte förletts att glömma det? ”Ett har jag begärt av Herren, därefter traktar jag…” (Ps 27), sjunger psalmisten, ”en dag i dina gårdar är bättre än tusen andra” (Ps 84). Det finns en alldeles sund och riktig längtan efter det eviga livet, en längtan efter att vårt hopp skall infrias. Låt oss öva oss i det hoppet. Det är dessutom ingen dålig tjänst vi kan göra för en döende värld, om vi kan vittna om ett sådant hopp.

För att stärka oss i hoppet låter oss kyrkan fira den stora skaran av alla helgon. Det började tidigt i kyrkan. De första som firades var martyrerna. Man firade årsdagen av deras ärorika död, ofta på platsen där de gjutit sitt blod. Sedan tillkom andra som på olika sätt vittnat om evangeliets kraft, framför allt Guds Moder Maria. Sedan växte det i rabatten (A. Piltz). ”Inte bara martyrernas rosor utan också jungfrurnas liljor och de giftas murgrönor”, som Augustinus uttryckte det. Bara vår nuvarande påve har kanonicerat en skara som ingen kan räkna. Idag, på Alla Helgons Dag, firar vi också de många anonyma helgonen, alla som levt sina liv i stilla trohet och vars rening har fullbordats.

Vilka är de? Vad kännetecknar helgonen? – Det är lätt att se fel när vi tänker på dem. Att bara se ett upphöjt och ouppnåeligt ideal. Och visst är de föredömen som har utövat heroiska dygder. Men den bästa beskrivningen har vi nyss hört ur Jesu egen mun, Saligprisningarna, som portal till Bergspredikan. Det ljus helgonen sprider kommer inte från dem själva. I sig själva är de fattiga i anden, sörjande och hungrande, förföljda och ofta missförstådda. Men de har inte nöjt sig med det konventionella och medelmåttiga. De har inte stannat på vägen. De har fortsatt att hungra och törsta efter Guds rike och hans rättfärdighet. ”De som inte är törstiga, kommer inte att hålla ut på resan”, säger Katarina av Siena. De har sörjt mera än andra över sin synd och ansett sig som de sämsta och lägsta bland människor. Ständigt på nytt har de renat sig i Lammets blod och ständigt på nytt överlåtit sig åt Guds vilja med sitt liv. I denna deras svaghet har Gud gjutit sin kraft, utan att de visste om det själva. Däri ligger deras hemlighetsfulla styrka. Det är därför som deras styrka inte förtrycker eller väcker avundsjuka, utan sprider glädje, ljus och frid.

Några ansikten i den stora skaran är oss särskilt bekanta, eller kunde vara det. Vårt eget skyddshelgon – när talade du med ditt skyddshelgon sist? Vi kan inte börja med att älska alla, lika lite som vi kan ha mer än ett fåtal vänner. Också Jesus själv tycks ju ha haft en särskild relation till några få. Vännerna i Betania och den Johannes som vilade vid hans bröst. Men denna särskilda vänskap kom så småningom oss alla till del. Ett första konkret steg för att förstå hemligheten med helgonen är att bekanta sig lite mera med något eller några av dem. Läsa om dem. Tala med dem. Be om deras stöd och förbön. Vänskap med ett eller några helgon leder till gemenskap med flera och så småningom med alla. Ty i Guds rike är till slut allt gemensamt.

Helgonen är våra vänner som stöder oss på den pilgrimsvandring som ännu återstår för oss. Vi inte bara ser mot slutmålet. I hoppet är vi redan där. Eller, bättre, de är hos oss. Vi får redan nu glädja oss tillsammans med den himmelska festförsamlingen. Vi firar samma gudstjänst, det evigt gällande offret, ”tillsammans med alla änglar och helgon vill vi tillbedjande sjunga: Helig…”.

Men då märker vi också skillnaden. Här på jorden har varje mässa ett slut. Där, i himlen, är lovsången och tillbedjan utan slut, utan begränsning. CS Lewis talar om det eviga livet som en bok med oändligt många kapitel och där varje nytt kapitel är mera spännande än det föregående. Augustinus uttrycker sig lite annorlunda: ”Då skall vi glädjas och se, se och älska, älska och tillbedja. Ja så skall det verkligen vara utan ände vid slutmålet. Ty det är vårt mål, att komma till ett rike, till ett slutmål utan gräns (ad finem sine fine)”.

I hoppet lyfter vi blicken mot slutmålet, till den stora skaran av helgon inför tronen. Vi påminns om vår gemenskap med dem, vi ber om deras förbön och gläder oss över deras stöd och tröst. Inför det offrade Lammet på kyrkans altare föregriper vi slutmålet i lovsång och tillbedjan. Och ber i slutbönen: ”Gud, vi tillber dig, du den Helige i alla dina heliga …”. 

Amen.