PETRUS OCH PAULUS, APOSTLAR 2003

Apg 12:1-11 2 Tim 4:6-8,17-18 Matt 16:13-19

Att upptäcka kyrkan

Varje söndag bekänner vi vår tro på kyrkan. Med högtidliga ord bekänner vi att vi tror på den ena, heliga, katolska och apostoliska kyrkan. Gör vi det? Ordet kyrka har för många fått en klang med många bitoner. Liksom många gjort uppror mot föräldrar och andra auktoriteter har många t.o.m. lämnat kyrkan och försöker leta sig fram på egen hand i den andliga geografin. När tron blir en privatsak, passar kyrkan inte riktigt in. Andra är försiktigare, håller sig på distans, mer eller mindre kyrkokritiska. Men bilden är inte entydig. Några har upptäckt henne, utan att de riktigt förstår hur det gick till. På andra tycks ingen kyrkokritik bita. De bara vet, i sitt innersta, att kyrkan finns där, lika visst som att varje människa har sin mor att tacka för sitt liv.

Problemen uppstår om man bara ser kyrkans utsida, kyrkan som institution. Men om kyrkan bara vore detta då skulle vi inte bekänna vår tro på kyrkan. Det vi ser behöver vi inte tro på. Men det är just det vi gör. Kyrkan är föremål för vår tro. Kyrkan är ett slags sakrament, och sakramenten har inte bara en synlig yttersida. De har en osynlig, gudomlig innersida, som vi bara upptäcker genom tron.

Det är på samma sätt med kyrkan. Det är först när vi upptäcker hennes insida, det är först då vi kommer till tro på henne och kan börja älska henne. Det betyder inte att blunda för hennes svagheter och synder, men hennes skuggsidor är bara ytskiktet. I grunden vet den troende att hon är helig, att hon är vår moder som förmedlar livet till oss, att hon är grundad av Kristus för att förena oss med Gud och med varandra.

Hur upptäcker man kyrkan? Hur lär vi oss att tro på henne och älska henne, trots hennes mänskliga brister och skavanker? – All tro är en gåva. Man kan inte bara bestämma sig för att tro på kyrkan. Ändå kommer tron inte bara flygande i munnen på oss. Vi kan jämföra med hur vi kommer till tro på Kristus. Tron på Kristus väcks när vi lyssnar på Guds ord och följer Jesus. Lärjungarna upptäckte efter hand att den mannen inte var vem som helst.

Ett första steg är att fråga oss om vi vill tro på kyrkan. Kritiken mot kyrkan kan vara lockande och ge oss ett alibi för att få gå en egen privat väg. Nästa steg är att lyssna på henne, utan fördomar. Att lyssna till hennes undervisning och följa hennes vägledning. På den vägen kan vi göra en upptäckt. Något skymtar fram, något som vi anar inte bara kommer från människor.

Vi firar idag apostlarna Petrus och Paulus. Om dem och deras personliga livsöden är vi väl underrättade. Vi kan lära känna deras personligheter och följa deras livsväg. Men när vi gör det så upptäcker vi att det inte bara handlar om två särpräglade personligheter. I deras livsöden skymtar något fram som låter oss ana kyrkans ansikte. I det mänskliga och personliga anar vi en hemlighetsfull kraft. Den kyrka de lägger grunden till och bygger upp är något mera än ett privat företag.

I dagens andra läsning hör vi aposteln Paulus i sitt brev till Timotheos. Han sitter i fängelse och tycks räkna med martyriet. ”Mitt liv utgjuts redan som ett offer, och tiden är inne då jag måste bryta upp”. Ändå hör vi ingen bitterhet eller klagan. Tvärtom säger han: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron”. Det är som om fängelset inte har något makt över honom. Han är fylld av frimodighet och hopp, mitt i den yttre svagheten. Det är inte någon egen styrka han vittnar om. ”Herren bistod mig och gav mig kraft… Hans är härligheten i evigheters evighet”. Kraften fullkomnas i hans egen svaghet. Det är kyrkans hemlighet. Det är denna kyrka som Kristus lovat att aldrig överge. Han har gjort henne till sin egen kropp. Hans eget blod rinner i hennes ådror. Han har tagit kyrkan till sin egen brud. Kyrkan är den hemlighet som Paulus vittnar om i sitt eget liv: ’nära döden, ändå lever hon; fattig, ändå gör hon många rika; förföljd, men inte övergiven; slagen till marken, men inte förlorad. Hon bär i sin kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i hennes kropp. Hon utlämnas för Jesu skulle ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i hennes dödliga kropp’ (2 Kor 4 o 6). Inte ens dödsrikets portar ska få makt över kyrkan. Trots att hon har sin skatt i lerkärl.

Ännu tydligare ser vi detta mönster i evangeliet, där Petrus bekänner sin och apostlarnas tro på Jesus som Messias, den levande Gudens son. Det är ingen tro han tänkt ut själv. Det är en gåva som Fadern uppenbarat för honom, grundvalen för Kyrkans tro. Ändå är det inte någon nedskriven lärosats som getts oss. Det är fiskaren Petrus som talar. Kristus låter denna människa förkunna sanningen för oss. Tron är förmedlad till oss av honom och de andra apostlarna. Petrus och Paulus är redskapen, som kyrkans Herre gör sig beroende av. Kyrkan är både mänsklig och gudomlig. Den gudomliga styrkan är dold i den mänskliga svagheten. Det är denna kyrka som fått löftet: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” Som fäderna sade på konciliet: ”Trots mänsklig svaghet kommer hon därför inte att vackla från den fullkomliga troheten utan förbli en brud som är värdig sin Herre” (LG 9). Kyrkan är byggd på den apostoliska tron, och genom apostlarnas efterföljare, biskoparna i gemenskap med påven, Petri efterföljare, leder Kristus sin kyrka genom tiden mot sitt mål.

Kyrkan förkunnar evangeliet för att väcka tro på Kristus. Utan den vägledningen blir tron privat, kanske lockande och imponerande, men riskabel. Ingenting garanterar att den håller in i döden, medan den apostoliska kyrkan har en auktoritet. Hon förkunnar inte människors tro, hon är själv tagen i tjänst, som vi ser det hos Petrus och Paulus.

Men kyrkan är inte bara predikstol och katekes. Hon har också ett altare, hon är helgad i Kristi blod och tagen till Kristi brud. På altaret blir kyrkan kyrka, helgad och helig, av det offer hon bär fram, eftersom det lagts i hennes händer, det offer som försonar och förenar de troende med Gud och med varandra. Eukaristin gör kyrkan till kyrka. Där anar vi också frälsningens slutmål, det rike, där Gud skall vara allt och i alla. Kyrkan föregriper detta och tron ser det skymta fram, den heliga byggnad där allt har helgats och gudomliggjorts.

I kyrkmässans liturgi sjunger kyrkan om sitt eget mysterium. Hon är vårt hem, vår moder som omsluter alla sina barn. Hon är det heliga templet, byggt av levande stenar på apostlarnas grund, med Kristus Jesus som hörnsten. ”Högt ligger du på berget, väl synlig för alla. Du visar vägen genom natten, i dig lyser Lammets lykta för evigt och de saligas lovsång tystnar aldrig. I dig blir de fattiga rika, i dig får de nedtryckta upprättelse, i dig får människor sin värdighet tillbaka och medboragrrätt i det himmelska Jerusalem” (Oremus 146).

Låt oss be om öppnade ögon för den heliga kyrkan och om nåden att älska henne med barnets tillgivna kärlek, och nu instämma i den tro hon givit oss. 

Amen.