Palmsöndagen

PALMSÖNDAGEN 2003 – Mariavall

Vid palmprocessionen: Mark 11:1-10
Jes 50:4-7 Fil 2:6-11 Mark 14:1-15:47

Inledningsord när kvistarna välsignas
Kära systrar och bröder, efter fastetidens förberedelse går vi nu in i stilla veckan, som också kallas stora veckan. Idag firar vi hur vår Herre drog in i sin stad Jerusalem, för att gå lidandet och döden till mötes, den död som skall leda till uppståndelse och evigt liv. Han hyllas med Hosiannarop och palmkvistar, som ett föregripande av påskens seger. ”Nu nalkas det frälsande lidandets och den ärorika uppståndelsens dag”, (ur prefationen under stilla veckan) .

Låt oss hylla vår Konung, följa honom i trons lydnad, för att få del av hans uppståndelse och bli vittnen om påskens seger.

 

Predikan
När påskmåltiden skall beredas händer samma sak som när Jesus fick åsnan att rida på. Jesus skickar två lärjungar i förväg att vidtaga förberedelser, men allting tycks redan vara berett. När de kommer in i staden skall de möta en man som bär på en vattenkruka. Honom skall de följa. De behöver inte ens få reda på hans namn eller själva presentera sig. Där han går in, skall också de gå in och bli visade till en sal i övervåningen ”som redan står färdig”. Allt är berett. Ändå behövs lärjungarna för att slutföra förberedelsen. När de lyder i tro, upptäcker de vad som är berett och kan själva fullgöra sitt arbete som sin Herres medarbetare (1 Kor 3:9).

Mönstret ger ett exempel på vad det är att gå i ”beredda gärningar” (jfr Ef 2:10). Förutsättningen är trons lydnad. Överlåtelsen åt Guds vilja och plan. ”Få människor anar vad Gud kunde göra av dem” säger den helige Ignatius av Loyola, ”om de utan förbehåll ville överlämna sig åt nådens ledning, om de tog avstånd från sig själva och helt överlämnade sig åt den gudomliga mästaren så att han kunde forma deras själar mellan sina händer”.

Jesus överlåter sig åt Guds vilja, också när det betyder lidande och död. När vi följer Jesus på hans lidandes väg, i bön och meditation (god hjälp ges, förutom i Skriften och i stilla veckans stora gudstjänster, i Oremus, s.197ff), då har det därför en tvåfaldig innebörd. Dels ser vi vad han gjort före oss och för oss. När han förrådes, överges och förnekas av sina lärjungar, när han döms, bespottas och gisslas, när han hånas och pinas till döds, och frivilligt låter detta ske, i överlåtelse åt Faderns kärleksfulla plan, då visar han sin gränslösa kärlek till oss syndare. Allt sker för vår skull. Inför hans kors får vi ångra våra synder och ta emot förlåtelse. Hans blod är utgjutet till våra synders förlåtelse.
Samtidigt visar han en väg att gå, han ger oss en förebild i ödmjukhet (kollektbönen). Han visar hur vi avsäger oss det ofruktbara egenlivet med oss själva i centrum, och i stället kan hitta vårt sanna och riktiga liv, det som bär frukt. När vi gör det, när vi väljer tålamodets, ödmjukhetens, bönens och överlåtelsens väg, då går vi den väg han berett. Då märker vi att denna väg är beredd. Att det finns en plan för våra liv. Att alla mina dagar är uppskrivna i hans bok (Ps 139:16). Det som tycktes vara ett tungt kors förvandlas till ett milt ok. Det går ut kraft från Jesus, när vi håller oss nära honom. Vi upptäcker att något har skett på Golgota, som berövat ondskan dess udd. Att korset har förvandlats till ett livgivande träd med läkedom för våra sjukdomar.

Därför kan också våra lidanden förvandlas. Bli något som vi frivilligt bär för helhetens, för kyrkans skull, och som därför får Paulus att glädja sig (Kol 1:24). Gud använder våra lidanden som hjälpmedel, för att förena oss med Kristi lidande för världen. Också våra lidanden har genom Kristi kors blivit beredda gärningar att gå in. Ja, att överlåta sig åt. Som en kommunion. Augustinus säger: ”Herren har berett sin måltid, han har dukat sitt lidande för oss. Den som följer i hans spår blir mättad”.

Men ”utan mig kan ni ingenting göra”, säger Kristus. Låt oss därför under denna vecka öva oss att ha blicken fäst på Jesus, som Hebreerbrevet manar. ”Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet” (Hebr 12:2-3). Och inte bara tänka på honom, utan hålla fast vid honom, som vi bad i kollektbönen: ”Låt oss i alla livets skiften hålla fast vid honom som härdade ut till slutet, och låt oss en gång få dela hans härlighet”. 

Amen.