Hjärtats ro

Skrivet av Ingmar Svanteson 1 jan, 2003

Som presentation av Johannes Cassianus följer här titelsidan och förordet till den tredje utgåvan med texter av hans hand. Böckerna med Cassianustexter är utgivna på förlaget Artos (www.artos.se) under följande titlar:

  1. Det rena hjärtat, om själens djärvhet i kampen för hjärtats renhet (ISBN: 9175802066)

  2. Det vidgade hjärtat, om själens fortsatta väg mot glödande bön och ren kärlek (ISBN: 9175802244)

  3. Hjärtats ro, om själens långa men hoppfulla väg till vila (ISBN: 9175802597)

 

Johannes Cassianus

HJÄRTATS RO

om själens långa men hoppfulla väg till vila

DEL III

Urval, kommentarer och avslutning av
Gertrude och Thomas Sartory

Översättning och inledning av
Ingmar Svanteson och Georg Wallerstein

Förord och inledning

Med denna tredje del av Johannes Cassianus’ texter är den planerade utgåvan fullbordad. Som i de två tidigare delarna, Det rena hjärtat 2001 och Det vidgade hjärtat 2002, har vi följt paret Sartorys urval och infogade kommentarer. Vi låter också deras ”Utblick” utgöra epilog och avslutning.
 

Den helige Johannes Cassianus
Som inledning vill vi förkunna en glad nyhet. Sedan ett par år föreligger det full kyrklig bekräftelse på att fira och räkna vår munkfader bland helgonens skara. Visserligen har han redan tidigt kallats helig av flera påvar. Han har firats liturgiskt i östkyrkan (28 eller 29 februari) och i sitt hemstift i Marseille den 23 juli, men på grund av sitt rykte om ”semipelagianism” 1 har han ändå inte firats som helgon i hela kyrkan. Men, och däri består nyheten, i den år 2001 reviderade helgonförteckningen för Katolska Kyrkan, Martyrologium Romanum, är han medtagen för den 23 juli. Martyrologiet anger bl.a. att ”prästen, den Helige Johannes Cassianus, grundade två kloster, ett manligt och ett kvinnligt, och att han skrev två verk till munkarnas uppbyggelse”. Den senaste upplagan av den katolska kyrkans mässbok, Missale Romanum, bekräftar att han, efter många sekler av misstänksamhet, nu kan firas vid altaret i hela kyrkan. Också ekumeniskt är detta en glädjande markering, eftersom östkyrkan alltid har hållit honom högt i ära.
 

”Betänkliga formuleringar”?
Denna historia, från misstanke till upprättelse, är nog så spännande, men också tämligen komplicerad, både historiskt och teologiskt. En kort översikt av den teologiska problematiken ger Sartory i sin inledande kommentar till det första samtalet i denna utgåva, Collatio XIII (s.x – x). Det var nämligen denna collatio som var upphovet till den kritik han ådrog sig. Det är inte lätt att upptäcka det Sartory kallar ”teologiskt betänkliga formuleringar”, inte ens om urvalet varit större än det som medtagits i denna översättning. Samtalet är som helhet en lovsång till nådens makt och mångfald. Det är hållet i en irenisk och allt annat än polemisk ton. På något ställe ser man ett tydligt avståndstagande till Pelagius2, på några andra en korrigering av Augustinus3. Ändå finns det utsagor, vilka, tagna ur sitt sammanhang, kunde kallas ”betänkliga”. Redan i andra meningen läser vi en av de få formuleringar som formellt avvisats av kyrkan. ”Om han (Gud) ser att vi har den minsta antydan till god vilja eller om han själv träffar vårt hjärtas hårda kisel, beskyddar han denna antydan…” (C XIII, 7). Som Cassianus formulerar sig här kan man få intrycket att människans ”goda vilja” ibland föregår nåden, att det inte alltid är Gud, som först ”träffar vårt hjärtas hårda kisel…”. Den mänskliga ansatsen skulle kunna vara det första, på vilket nåden sedan bygger vidare. Hade Cassianus hävdat detta, också rent principiellt, då hade han också förtjänat beteckningen ”semipelagian”. Det var också så hans kritiker läste och förstod honom. Vid synoden i Orange 529, nästan hundra år efter hans död, handlade det om denna fråga. Kyrkan säger att nåden alltid är först. Och den som tydligast hade undervisat om nådens primat hette Augustinus.

Det är för en sentida läsare svårt att förstå hur också små formuleringar kunde avkrävas en så minutiös ”renlärighet”. Men ännu svårare att begripa är att man alls behöver läsa den citerade meningen som hans kritiker gjorde. Ett stycke längre fram i texten möter samma fråga om hur vägen till frälsning ”börjar”. Cassianus skriver: ”Om vi visar en begynnande ansats till god vilja, upplyser Gud vår vilja och stärker den och driver oss mot frälsningen.” Men fortsättningen visar att han är väl medveten om kontroversens känsliga punkt: ”Han ger växt åt det han själv har planterat i oss” (C XIII, 8). Nu kunde hans kritiker misstänka att Cassianus, med uttrycket ”det han själv har planterat i oss”, menade den i naturen givna viljekapaciteten och inte den gudomliga nåd som är nödvändig för att skynda mot frälsningen. Och förvisso fanns det hos Cassianus en större tilltro till denna kapacitet än hos hans meningsmotståndare. För Augustinus var människans vilja död utan nåden4. För Cassianus är viljan försvagad och sjuk, men inte tillintetgjord. Ändå tycks det oss tillräckligt att läsa meningarna före och efter för att befria Cassianus från misstanken om att människan skulle vara i stånd att i egen kraft ta det först steget. ”Gud älskar sin skapelse så djupt att han inte bara åtföljer den, utan i sin försyn också går före den”. Dessutom belägger Cassianus sin utsaga med två tydliga bibelcitat: ”Min Guds barmhärtighet förekommer mig” (Ps 58 (59):11 Vulgata), och ”Innan de ropar svarar jag dem, medan de ännu talar bönhör jag dem” (Jes 65:24).
 

Augustinus och Cassianus
Hur skall man förstå denna motsättning mellan två stora lärare i kyrkan, som dessutom hade det allra mesta gemensamt och som hade djup respekt för varandra?

En delförklaring kan ligga i de bådas olikartade levnadsöden. Augustinus hade genomgått en radikal omvändelse, från ett hedniskt liv till ett liv i tro och efterföljelse. I hans liv fanns det ett ”före” och ett ”efter”. Gud hade ingripit, han hade gjort ”allt”, nästan mot Augustinus egen vilja. Därför måste människorna undervisas om syndafallets djupa konsekvenser för att skapa beredskap för nådens allt omskapande ingripande. Cassianus hade, vad vi vet, aldrig levt utanför kyrkan, utan vuxit upp och in i trons liv. Han sökte sig hela tiden vidare, in i klosterlivet och tillbaka till dess rötter hos de egyptiska fäderna. För honom är nåden inte i första hand det allt omskapande, utan det stödjande, vägledande och fullbordande, trots att han också tydligt lär att nåden även är förekommande.
En viktigare förklaring torde dock ligga i de båda lärarnas olika adressater, ärende och utgångpunkter. Augustinus tog till pennan när Pelagius’ läror kom för hans ögon och han skriver för att avslöja och varna för en heretiker. När Augustinus’ skrifter nådde Gallien, Cassianus och hans munkar, delade de utan tvekan avståndstagandet från Pelagius, men kände inte igen sig i det Augustinus skrev om nåden. I deras ögon blev människan ett passivt objekt för Guds allverkande nåd. Vi märker också avståndstagandet från Augustinus predestinationslära (Coll XIII, 7). Men den avgörande och för munkarna ”existentiella” skillnaden är att Augustinus’ sätt att tala om nåden av dem uppfattades som ett fribrev att ”slå sig till ro och låta allt bero på nåden” (Sartory). Cassianus bär på den inre drivkraft, som vill ”överge allt” och hela tiden komma vidare på vägen mot evangeliets fullkomlighet.

Detta betyder också en olikhet i utgångspunkt. Augustinus skriver från en teoretisk, teologisk infallsvinkel. Han ser det principiella problemet mellan Guds nåd och människans vilja. Han står som teolog så att säga ”utanför”, och granskar uttryckssätten för hur människan blir frälst. Med denna utgångspunkt kan man inte ställa nåden och viljan på samma plan. Nåden blir det allt ny- och omskapande och endast genom nåden blir människan i stånd till det goda.

Cassianus skriver inte teologi i denna mening. Han söker och ger konkret vägledning för den människa som söker Guds rike. Med den utgångspunkten blir inte nåden en motpol till människans fria vilja. Motpolen till nåden är trögheten, likgiltigheten och de andra lasterna. Han utgår från den kämpande människans upplevda situation, där viljan befinner sig mellan längt’n och trögheten, mellan Anden och köttet. Cassianus undviker Augustinus’ metafysiska teologi och skriver sin teologi ”inifrån”, från den erfarenhet och de upplevelser som munken/människan står i. Erfarenheten säger till att börja med: Rensa bort lasterna, så kan nåden utföra sitt verk. Det var också den vägledning Cassianus fått av sina egyptiska fäder och som fortsätter särskilt i östlig monastisk tradition. Den helige Benedictus säger detsamma: ”Framskrider man på denna livsväg och i tron, vidgar sig hjärtat, och man löper Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma”5. Och de kunde bygga på Jesu egna ord i Bergspredikan: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas”6. Men erfarenheten säger också något annat och till synes motsatt: Det lyckas aldrig riktigt, åtminstone inte i egen kraft. Något fattas i ekvationen. Cassianus och Germanus blir förvånade när deras vägledare säger att målet, det rena hjärtat, bara kan uppnås genom Guds nåd7. Hur, exakt, denna nåd samverkar med den egna mödan och det egna misslyckandet, avstår Cassianus från att försöka förklara. Det förblir ett mysterium. Hans ärende förblir vägledarens. Den medicin mot risken för ”gärningslära” och förmätenhet han ordinerar är varken teoretiska analyser eller Augustinus’ sätt att tala om nåden, utan ödmjukhet. Gång på gång lär han sina läsare att grunden för all möda är ödmjukhet. Det är ingen tillfällighet att det är här som han också talar så entydigt och läromässigt helt korrekt om nådens absoluta nödvändighet8. Men den teoretiska fråga som Augustinus väckt går han inte in på.

Här ligger hans styrka. Måhända också hans svaghet. Även forskare som vill rentvå honom från ryktet om ”semipelagianism” kan beklaga vissa av hans formuleringar9. Den teolog som givit oss den senaste översättningen på engelska av både Institutiones och Collationes10, dominikanen Boniface Ramsey, säger i sin inledning till Collatio XIII att Cassianus’ analys av hur nåd och vilja samverkar är ofullständig. Bland de forskare som trängt in i frågan och inte bara instämt i det rykte som vidlåtit honom, har vi dock inte funnit någon som bekräftat misstanken om semipelagianism. Somliga menar att han, rätt förstådd, också kan ”försonas” med Augustinus11.

Cassianus har ett annat ärende än att reda ut en teoretisk och rationell fråga. ”Han skriver som en deltagare i en process av andlig tillväxt, som är ett hemlighetsfullt samspel mellan mänskligt och gudomligt”12. När han väl har understrukit övertygelsen om den förekommande nåden, går han vidare och vägleder dem som frågar honom. Han värjer sig mot att dras in i spekulativa resonemang. Han markerar avstånd från det han kallar ”tomma disputationer”.

Hans magnifika avslutning på Collatio XIII bygger enligt honom på vad ”alla katolska fäder är överens om”, att ”världsalltets Gud verkar allt i alla, att han både börjar, beskyddar och bekräftar – dock utan att beröva oss den fria vilja han själv har gett oss”. Hur denna hemlighetsfulla samverkan skall förstås, ”det kan människan inte begripa med sitt förnuft”. Man kan beklaga att han inte går djupare i den analysen. Eller – om vi tar hans ord på allvar – är det rentav hans övertygelse att människan varken kan eller skall loda i dessa djup? – Så menar Anders Ekenberg, som givit värdefulla synpunkter på denna inledning. – Om det stått i människans förmåga att rationellt förstå, då hade det inte varit vad det är, ett äkta mysterium.

Den långa men hoppfulla vägen till vila
De elva samtalen i denna utgåva spänner över ett vitt fält. Här behandlas inte bara teologiskt intrikata frågor, som den om Guds nåd och mänsklig frihet. Cassianus visar sig ha något att säga både om vänskap, om det finns hållbara skäl att bryta ett givet löfte, om ensamhet och gemenskap, om när botgörningen är fullbordad, om man skall glömma eller påminna sig begångna synder, om varför också många troende egentligen lever ”under lagen”, om den nöd som drabbar också de heliga och om varför Kristi ”milda ok” ofta upplevs som tungt och krävande. En rad skiftande frågor, i första hand ställda av munkar. Men den som, åtminstone på prov, följer hans tankegång finner att de alla berör fundamentala och allmänmänskliga realiteter.

Trots att frågorna spänner över ett vitt fält finns en röd tråd genom alla samta-len. Längtan och drivkraften att hela tiden komma vidare mot målet. En inre dynamik, som får vägledning för att upptäcka och övervinna de många hindren på vägen. Slutmålet är ingenting mindre än Guds rike. Närmålet, som osvikligt leder mot slutmålet, är det rena hjärtat, det hjärta som befriats från lasternas tyngande börda och därför är fritt att älska. Där, men först där, möter vilan. Först där har hjärtat nått den ro som inte kan rubbas av några fientliga anslag.

Hjärtats ro är därför också titeln på denna tredje och avslutande textutgåva. Den måste förstås mot bakgrund av de två tidigare utgåvornas titlar Det rena hjärtat och Det vidgade hjärtat. Hos några läsare av denna avslutande del väcks måhända frågan varför då inte ”kampen” är över. Ser man till de tre delarnas innehåll så är det snarast del II, Det vidgade hjärtat, som rymmer mest inslag av kontemplation och andliga höjdpunkter. Underrubriken i denna del III säger att vägen är ”lång men hoppfull”. Inte ens den som väntat sig en annan ton i talet om Kristi ”milda ok” får kanske vad han väntat sig. Orsaken, säger Cassianus, till att vi inte upplever Kristi ok som ”milt”, ligger hos oss själva, i vår egen tvekan att villkorslöst följa Kristus. Ånyo samma drivkraft vidare. I samtalet om ”friheten under nåden”, där munkfadern klargör varför så många troende fortfarande lever kvar ”under lagen”, framgår att han inte ser ”nåden” främst som en befrielse från skuldens bördor, hur självklart och fundamentalt detta än är, utan som en kraft till något därutöver. Nåden är inte en befrielse från att gå vägen, utan en hjälp att gå den, fullt ut. Cassianus vill förmedla en känsla för högheten i den kristna kallelsen. När han i samtalet om ”de heligas nöd” tycks tala nedvärderande om ”jordiska bekymmer” är avsikten inte att nedvärdera de jordiska uppgifterna, utan att uppvärdera vårt hopp om ”det högsta goda”.

Sådan är den helige Johannes Cassianus. Han ger ingen hjälp för den som vill stanna längs vägen, inte heller för den som söker genvägar eller vill ta ut vilan i förskott. Men det betyder inte stålblanka krav. Han möter den uppriktige sökaren där han befinner sig, låter honom se vari hindren består och visar vägen vidare. Vägen till hjärtats ro har sitt pris. Hade Cassianus försökt att fånga eller beskriva ”hjärtats ro”, då hade han inte behövt hålla denna inre dynamik vid liv. Ändå – det munkfadern säger väcker längtan. Han visar vägen, även om målet tycks avlägset. Han väcker hopp. Inte att vi skall lyckas, men ett längtans hopp efter det som kan stilla hjärtats djupaste oro. Vad kan vara viktigare i en tid där både närmål och slutmål för så många har bleknat och förlorat sin hisnande storhet och fascination?

 
Som översättare kan vi bara instämma i Germanus’ och Cassianus’ slutord i det avslutande tjugofjärde samtalet: ”Den salige Abrahams tal väckte vår iver och längtan efter att kuva vårt eget inre, Och han kommer säkert att väcka samma längtan hos många fler. Det tror i varje fall vi, hur bristfälligt vi än kan ha antecknat allt detta. Och även om våra blott alltför ljumma ord bara skulle lägga sig som aska över dessa stora fäders glödande tankar, hoppas vi att redan kallnade hjärtan ska upptäcka den andliga glöden bakom orden och ständigt på nytt antändas av den”.

Ingmar Svanteson

Referenser

  1. Läran att det är människan själv som tar första steget i gudsförhållandet och först därefter får del av nåden. Termen ”semipelagianism” dyker upp först senare i kyrkohistorien. Upphovet till begreppen ”semipelagianism” och ”pelagianism” är munken Pelagius (400-talet), som lärde att människan är fri att välja och göra det goda och inte behöver någon särskild Guds nåd för detta.
  2. Cassianus talar om ”… den gudlösa uppfattningen hos några, som tillskriver den fria viljan allting och att Guds nåd ges åt var och en efter hans förtjänster” (Coll XIII, 16 – ej medtaget i vårt urval).
  3. Redan den inledande meningen i denna utgåva markerar mot tanken att några skulle vara förutbestämda till förtappelse: ”Gud har inte skapat människan för att hon ska gå förlorad…” (Coll XIII,7).
  4. Här och för det följande se främst: Owen Chadwick: John Cassian. A study in primitive monasticism. Cambridge: Cambridge University Press, 1950. 2nd ed. 1968.
  5. Den helige Benedictus Regel, Prol. 49.
  6. Matt 7:7.
  7. Denna ”förvåning” hos de två lärjungarna utgör den närmaste bakgrunden till den aktuella Collatio XIII.
  8. T.ex. Inst XII – Det rena hjärtat, s.69ff.
  9. Ex.: Columba Stewart: Cassian the monk, Oxford University Press 1998.
  10. John Cassian: The Conferences. Translated and annotated by Boniface Ramsey, O.P., Newman Press 1997; John Cassian: The Institutes. Translated and annotated by Boniface Ramsey, O.P., Newman Press 2000.
  11. Litteraturhänvisning hos Ramsey 1997, s.463.
  12. Stewart a.a. S .78.