Påskdagen

Apg 10:34a,37-43 Kol 3:1-4 Joh 20:1-9

Johannes sprang fortare till graven, men Petrus gick först in i den. De ser båda samma sak, bindlarna och duken som hade täckt den dödes huvud, snyggt och hoprullad för sig. Johannes såg och trodde. Om vad Petrus trodde och tänkte sägs det inget.

Han är ännu inte den Petrus som vi i första läsningen hörde predika i Caesarea om hur Gud uppväckte Jesus. I Caesarea kan han frimodigt förkunna att Jesus är den som Gud har bestämt att döma levande och döda. Men här vid graven, den första förvirrade morgonen, är han ännu inte där. Han har ännu inte nåtts av hälsningen. Hans hjärta är fortfarande i chock över vad som hänt och förlamat av hans egna svek. Vi skall om några dagar höra hur hans hjärta får visshet och frid. Hur den yttre dramatiken och den kosmiska nyskapelsen får fäste i hans hjärta och förvandlar honom.

Påsken påverkar tillvaron som helhet, den sker i historien med konkreta människor och den sker i hjärtat. Vi sjöng om det kosmiska vid påskljuset. I påsksekvensen före evangeliet hör vi både om det konkreta och det stora. ”Död och liv gick i närkamp. Allt i häpnad höll andan. I sin död förintade Gud döden”. Ändå är det ingen saga eller fascinerande myt. Det skedde i historien med kända personer inblandade. Sekvensen fortsatte: ”Vad såg du, Maria, när du kom till graven? – Jag såg den plats där han lades. Hans huvudduk såg jag och bindlarna som låg där”.

Kyrkan firar sin påskdagsmässa i stillsam eftertanke. I ingångsantifonen låter hon psaltarpsalmen 139, som vi också hörde användas i Exsultet, utrycka sin lågmälda förundran:

”Jag är ännu hos dig. (Det är Kristus som talar. Kyrkan svarar:) Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd”.

Petri predikan i första läsningen har vi redan nämnt. Den berättar kateketiskt om Jesu liv med början i Galileen. Hur Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft och hur han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld; … Honom hängde du upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig… för vittnen som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. Här skiljer sig sagorna från tron. Tron vittnar om att Gud har blivit människa och stigit in i tiden. Det är människor och historien som förvandlas genom Kristi påsk.

Gamla Förbundet är inte bortlagt. Psalm 118 skall följa oss inte minst nu i påsktiden. Den sjunger profetiskt om ”den sten som byggningsmännen förkastade, men som har blivit en hörnsten”.

I prefationen vid altaret sjunger kyrkan om hur Kristus med sin död gör döden om intet och med sin uppståndelse förnyar livet.

Låt oss be om den helige Ande så att våra ögon öppnas och våra liv förvandlas.

Kristus är uppstånden från de döda!

Amen.