Långfredagen

Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Jes 52:13-53:12 Heb 4:14-16;5:7-9 Joh 18:1-19:42

Korset, en icke-fråga?

När Pilatus försöker frige Jesus möter han massivt motstånd: ”Korsfäst honom!” Aposteln Paulus vet att korset framstår som en anstöt eller en dårskap. Men idag tycks korset för många ha blivit en s.k. ”icke-fråga”. Många kyrkor är stängda under den högtid som var orsaken till att de en gång byggdes. Våra sophämtare arbetar som vanligt på långfredagen. Har korset blivit en icke-fråga? Mycket talar för det, men bilden är inte entydig.

Låt mig åter hänvisa till det som hände i södra Frankrike kvällen före Palmsöndagen. En polis drogs in i ett terroristdrama. En kvinna hade tagits som gisslan och han erbjöd sig att ta hennes plats. Hans erbjudande accepteras och han avlider senare av de skador han fick. Han dör och hon får leva. Han ger sitt liv för en medmänniska. Det var vad den salige Maximilian Kolbe gjorde i ett koncentrationsläger år 1941. Han erbjöd sig att ta platsen för en familjefader som med nio andra som skulle straffas för att en annan fånge hade flytt. Polismannen i Frankrike har hyllats för sin hjältemodiga insats, men för de kristna sprider hans handling också ett annat ljus. En filosof reflekterade över det och menade att handlingen vittnar om vad kärlek är. För varje kärlekshandling krävs ett offer, större eller mindre. Varje mor utsätter sig för smärta när ett barn skall födas. Ändå är det kärlek som människan längtar efter, även om ingen har upplyst henne om kärlekens pris. Kanske några skymtar, inte bara hjältemod utan kärlekens ljus i polisens handling. För tron blir det en mänsklig handling i miniatyr av det vi firar denna korsgudstjänst. Polisen dör ställföreträdande för en medmänniska. Kristus är Guds evige Son och kan därför bära fram sitt offer för alla människor, för att de skall leva för evigt.

I långfredagens korsliturgi lyser detta fram, mitt i mörkret. Johannespassionen sprider ett nästan milt ljus. Det är inte ett tragiskt människoöde som berättas. Tvärtom, hans sista ord lyder:

”Det är fullbordat”. En plan fullbordas, redan på korset. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin egen Son, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv”.

Det fanns en dag då Kristus led allt detta för vår skull, både föraktet, sveken och tortyren. När människan glömmer Kristi kors berövas hon sin bästa och till slut enda hjälp, både för att se och för att våga leva. Men hon behöver följa Jesus för att erfara korsets kraft.

Jesus föll tre gånger under korset. Det var för att vi skall känna igen våra egna fall. Det första syndafallet kan kallas det oväntade och plötsliga, då foten slinter, och jag plötsligt har skadat min nästa och mig själv.

Det andra syndafallet är av annat slag. Det inträffar när tiden rullar på och en inre tröghet och motvilja mot tron smyger sig på. Också den troende kan bli så trött på allting. Själen säger sitt ja och faller. Också Jesus föll en andra gång, men reste sig igen.

Det tredje syndafallet är det svåraste. Det stavas förtvivlan. Det tycks vara allt flera som inte vill leva längre, trots att deras tid inte är ute. De vill egentligen inte dö, men heller inte leva. Också den troende får smaka detta, frestelsen att förtvivla.

Andra läsningen sade att Jesus var prövad i allt, också i detta. I ångesten behöver människan veta att Jesus också har varit där. Att det var verkligt. Och därför ger hopp.

När Pilatus hänvisar till sin makt att korsfästa Jesus, möts han av något som är starkare. Ett rike skymtar fram, inte av denna världen, men ändå mitt i den, ett rike fyllt av barmhärtighet, ljus och hopp. Förmedlat till oss genom Jesu lidande på korset.

Den lärjunge som skrivit detta evangelium och som stod bredvid Maria vid korset får ett löfte om en moder. Det har han gett vidare till hela kyrkan och alla lärjungar. Vid korset blev Maria den moder som aldrig sviker. En moder också till barn som lämnas åt sitt öde – och till föräldrar som svikit sina barn.

Må vi be om mod att se verkligheten, också när den är mörk, men låt oss än mer be om öppnade ögon för det ljus som utgår från Kristi kors.

Amen.

Kyrkan omfamnar denna dag hela den mänskliga familjen med sin särskilda förbön.

Kyrkan ger oss möjlighet att uttrycka vår kärlek till den korsfäste genom att hylla och kyssa korset.

Som avslutning utdelas den heliga kommunionen av de bröd som konsekrerats/helgats i gårdagens mässa