Heliga Trefaldighets Dag

Alla goda ting är tre

Den naturliga erfarenheten av att ”alla goda ting är tre” har sin källa i den övernaturliga verkligheten, den Treenige Guden. Därför är vi döpta i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. I samma namn inleds och avslutas varje mässa. I det namnet gör vi korsets tecken. Hela tillvaron är i grunden treenig. Ingen kan förklara eller helt förstå det. Ändå lider människan brist och missar målet utan denna vår allraheligaste tro på Fadern, Sonen och den helige Ande.

Tron på den Treenige finns i kyrkan från första början, även om medvetenheten växte fram stegvis. Kyrkan trodde som hon bad och som hon firade gudstjänst. Från första början döpte hon sina barn i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Men det är först när falska läror börjar dyka upp, som kyrkan tvingas tänka igenom och formulera tron som en lära och en bekännelse. Hon gjorde det för att försvara och bevara mysteriet, väl medveten om att inga begrepp kan täcka in verkligheten.

Fäderna hittade spår i skapelsen av Treenigheten. Ett sådant spår är solen med dess strålar och värme. Solen som en bild för Fadern, som inget mänskligt öga kan se. Ögat kan inte se rakt in i solen, men vi vet att utan solen skulle allt liv på jorden dö. Solstrålen liknar Kristus, utsänd och anpassad till jorden och oss människor. Liksom Sonen är ett med Fadern, har solstrålen har allt sitt ljus från solen. Värmen är Anden, som ger liv och skapar nytt.

Nu är detta en jämförelse hämtad från naturen. De kan bara antyda likheten. En avgörande olikhet mellan solen och Fadern är att solen lyser därför att den måste göra det. Solen har ingen frihet eller egen vilja. Men om Fadern säger evangeliet att han älskade världen och därför sände sin Son. Han älskade världen redan när han skapade den i begynnelsen. Han var inte tvingad att göra det. Han ville det. Gud skapade därför att han är kärlek. Varje människa finns till därför att Gud vill henne. Detta når sin fullbordan när han av kärlek sänder sin Son och utgjuter sin Ande. Kärleken är ingjuten i våra hjärtan genom att han gett oss sin Ande, säger aposteln.

Det tydligaste tecknet på Treenigheten är människan själv. Vi märker det i hennes behov av att vara älskad och i hennes kallelse att älska. Kring frågan om kärleken kretsar både hennes djupaste längtan och hennes mest skriande brist. Det blir tydligt i förhållandet mellan två människor. Endast kärleken kan förena dem med varandra. De falska alternativen är bekanta. Det ena heter tvång och krav på anpassning. Tvånget gör våld på kärleken. Det andra heter falsk anpassning, missriktad snällhet, ofta styrd av rädsla. Varken tvång eller snällhet skapar enhet. Den enda makt som förenar två människor är kärleken. Den kärlek som frivilligt och med glädje dras till den andre, som ”vill” den andre och det som är bra för honom eller henne, som gläds över den andres glädje och delar hennes sorg och lidanden. När denna kärlek är ömsesidig, har något hänt: av två har blivit ett, en enhet. Samtidigt förblir de som älskar varandra självständiga personer. Olikheten bara förökar kärleken.

Med detta har vi antytt inte bara ett mänskligt fenomen, utan också en gudomlig verklighet. De två som älskar varandra och den kärlek som förenar dem utgör en ”treenighet”. Kärleken är den tredje parten i deras enhet. Den gäller inte bara mellan två, utan all mänsklig gemenskap. ”Treenigheten är vår sociallära”, säger den östliga teologin. En sådan kärlek är människans djupaste längtan och slutliga kallelse, som vi kanske fått smaka något av, men oftare lider brist på, eftersom den är så sårbar och sällan når sin fulla mognad här i tiden.

Detta människans djupaste behov uppenbaras för oss i den heliga Treenigheten. Den Treenige Guden visar sig vara den människoälskande Guden. Sonen har öppnat vägen för oss till Fadern genom den helige Ande. Den tron är vi döpta in i. Den tron är vi kallade att leva av och ösa ur som livets djupaste källa. Vi är kallade att bli delaktiga av gemenskapen och enheten mellan Fadern, Sonen och Anden.

De falska alternativen ser vi allt tydligare och de är bistra. När tron på den Treenige försvinner så intas scenen antingen av tron på den upphöjt Ende och Mäktige, som antingen är likgiltig för oss (deismen) eller kräver underkastelse, och driver kärleken och friheten på flykten. I andra diket flyter man omkring i det svärmiska flummet, där allting upplöses, inklusive människans värde och värdighet. Det ena kräver underkastelse, det andra saknar konturer och sanning. Enkelt kan man säga att det senare saknar Ordet, Logos och Sanningen. Det första alternativet, det som kräver underkastelse, saknar Anden, friheten och kärleken.

Vår allraheligaste tro på den heliga Treenigheten är ingen konstruktion av teologer som krånglar till det för människan. Den är svaret på människans djupaste behov och hetaste längtan. Thomas Merton uttrycker det så: ”Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting annat än delaktighet i det liv som är Treenighetens. Där skall vi en gång leva helt och hållet i Gud och i varandra som Guds personer lever i varandra”.

Må ingenting beröva oss denna tro. Vad kan vara viktigare än att skynda mot detta mål?

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evighet.

Amen.

PS Någon undrar varför läran om den Treenige inte är klarare formulerad i den heliga Skrift? En kyrkofader (Gregorios av Nazianzos) kommer oss till hjälp. Gud själv valde att avslöja hemligheten stegvis. ”Det gamla förbundet förkunnade Fadern öppet, men Sonen på ett dunklare sätt. Det nya testamentet uppenbarade Sonen och antydde Andens gudom. Under Kyrkans tid bor Anden bland oss och gör sin egen bild tydligare.” Det hade stridit mot klokhetens bud att uppenbara hela sanningen på en gång. Ögat bländas av alltför starkt solljus.

Vi tror inte på tre gudar. Vi kan helhjärtat instämma i gamla förbundets tro: ”Hör, Israel, Herren vår Gud, Herren är en.” Aposteln Paulus bekräftar denna tro: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader.” Ändå talar samme apostel om Sonen och Anden som gudomliga personer. Hur förhåller sig enheten till trefalden?

Gregorios säger: ”Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän Trefaldigheten sköljer över mig”. Det går ju inte att tänka sig enhet, om det inte är en enhet mellan flera. Fadern vore inte Fader utan sin Son. Ännu mindre vore Sonen Son, utan Fadern. Och Anden överträffar dem båda i ödmjukhet, om jag får tala som ett barn. Han vittnar hela tiden om Sonen och leder till Fadern. De tre Gudomspersonerna utger sig själva i varandra, de genomtränger varandra, de finns i varandra, samtidigt som de var och en är personer. Ty i Gud finns inget opersonligt. Vi kan vända oss till var och en av de tre. Det är inte bara tre ”sidor” eller ”manifestationer” av Gud. Vi tillber var och en av de tre som Gud. Sonen och Anden är lika fullt Gud som Fadern är det.

”Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten”, fortsätter vår kyrkofader, ”förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen vittnar om Fadern. Han är sin Fader ”upp i dagen”. Han har sin glädje i att inte vilja eller göra något annat än vad Fadern vill och gör. Otaliga exempel i evangelierna vittnar om denna enhet mellan Fadern och Sonen. Anden är Faderns Ande, som väcker tro på Sonen och leder till Fadern.