Andra söndagen i Advent

Bar 5:1-9 Fil 1:3-6,8-11 Luk 3:1-6

Bana väg

När något viktigt skall göras behöver det förberedas. En resa, en måltid, en anställnings­intervju, en gudstjänst, ett abbedissval… Viktiga händelser får inte utlämnas åt slumpen. Vår tid har svårt att vänta. Allt går så fort. Därför vill hon ha svar direkt, omedelbar tillfreds­ställelse. Detta bäddar för besvikelse och tomhet. Den som tar ut julen i förskott känner mest leda när den är här. Ett barn som inte lär sig att vänta stannar i växten och mogna­den. Förberedelse och väntan vidgar sinnet och bereder det att ta emot.

Desto större anledning att förbereda historiens viktigaste händelse, Jesu Kristi an­komst. Hela det gamla förbundet är en enda stor förberedel­se. Patriarkerna, kung­arna och profe­terna, en historia på över 2000 år. När Johannes Döparen upp­träder som den siste av profeterna, då citerar han sin föregångare Jesaja, ca 750 f. Kr., som säger: ”Ba­na väg för Herren”.

Frågan är om vi kan bana väg och bereda oss? Är inte Guds ankomst oberoende av människans beredelse? Ja, Guds Ord är oberoende av lyssnaren och läsaren. Men vad har lyssnaren för glädje av det, om han inte är öppen och beredd? Jesus klagar ofta över dem som ”hör, u­tan att höra”. Också sakramenten, särskilt eukaristin, är oberoende av mottaga­rens tro och dygd, men kommunikanten får ingen välsignelse om han kommer oförberedd. Kommer han med obiktade allvarliga synder, äter han en dom över sig.

De flesta har nog erfarenhet av detta. Att bara placera sin kropp i kyrkbänken, medan själen är kvar i ”världen” utanför, i planeringar, bekymmer, irritationer, begär, etc. – sådant präglar hela gudstjänsten. Människan behöver ta ett medvetet steg in på helig mark. Sam­la ihop sig, bannlysa de världsliga tankarna, för att bereda väg för den Herre som kommer. Mose tog av sig sandalerna inför den brinnande busken.

Ibland tycks hindren och de irrande tankarna omöjliga att avvisa, men det finns alltid en liten marginal, en liten frihet att välja, om människan vill lyssna eller ej. Om hon vill fort­sätta med de egna tankarna, eller säga med den unge Samuel i templet: ”Tala, Herre, din tjänare hör”.

Predikanten gör ofta samma upptäckt när han förbereder sig. Han har läst och predi­kat över texten flera gånger förut. Han tror att han kan den. Men Guds ord är levande och nytt. Först när predikanten bereder sig inför detta levande ord, får han något att säga. Profeten Hesekiel fick svälja bokrullen med den heliga texten. Hans beredelse var att själv tugga i sig texten. Först därefter hade han något att förmedla. Den som menar sig veta vad mässan handlar om är blind, döv – och högmodig. Därför behövs bere­delse. Endast den ödmjuke blir upphöjd. Den högmodige fariseen gick hem från templet lika fattig som han kom dit. Den ödmjuke publikanen däremot, han som inte ens vågade lyfta blicken utan sade: ’Ha förbarmande med mig syndare’, om honom säger Jesus: ”Han gick hem rättfär­dig, snarare än den andre”.

Förberedelse kan aldrig bli rutin, ännu mindre något att berömma sig av. Beredelse är något väldigt litet, det stora är vad Herren säger och gör, ändå är den nöd­vändig.

Tydligt ser vi denna rollfördelning när Jesus botar den blinde Bartimaios. Han sitter vid Jerikos port när Jesus närmar sig. Han ropar högt: ”Jesus, Da­vids son, förbarma dig över mig.” Jesus stannar och kallar på honom. Så frågar Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” En underlig fråga. Jesus såg ju att han var blind. Ändå frågar han. Bartimaios svarar: ”Gör så att jag kan se igen”. Det är beredelsen. Bartimaios ber, och han ber i tro. Det är Jesus som botar honom, men Jesu fråga visar att han räknar med människans samarbe­te, vår beredskap att ta emot gåvan. Den sträcker sig efter den hjälp hon behöver, men det är Jesus som botar och hjälper. Bere­delsen behövs, även om den är ett intet bredvid den nåd som ges.

Johannes Döparen är denna beredelse personifierad. När folk trodde att han var Mes­sias sade han: ”Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Medan han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom sandalerna.” Beredelsen öppnar för storheten hos den som kommer efter.

Adventstiden lär oss att umgås med all tid. Den lilla förberedelsen, t.ex. inför en guds­tjänst eller inför ett möte med en medmänniska, är samtidigt en övning i det stora. Det lilla lär oss att leva i väntan på Kristi slutliga återkomst, då hela historien skall fullbordas. Det lilla rymmer det stora, ty Gud har själv gått in i det lilla. Genom människoblivandet har var­je mänsklig handling fått betydelse för det stora. Kristus möter oss i Guds ord, i eukaristins gåva, men också i gästen, i flyktingen, i varje människa vi ser. Varje handling är ett steg för att gå Kristus till mötes.

Det är dårskap att leva som om Gud inte finns, ty tiden har blivit havande med Gud. I kollektbönen bad vi att ”inget skall hindra oss att skynda din Son till mötes”. På första ad­vent bad vi om att fyllas av ”längtan efter Guds stora dag, så att vi med kärlekens gärning­ar går Kristus till mötes och ställs på hans högra sida i himlen”.

Tiden krymper. Människor dör. Orosmolnen hopar sig. De kristna delar världens oro, bedrövelse och får smaka dess ångest, men Kyrkan fortsätter att fira den heliga eukaristin, som vittnar om Guds stora och barmhärtiga plan med sin mänsklighet. Det börjar redan här och nu, ty Han är densamme igår, idag och i all evighet.

I varje eukaristi ber Kyrkan om trygghet ”i all oro och förvirring, medan vi lever i hop­pet om saligheten och väntar på vår frälsarens Jesu Kristi ankomst”. De troende banar väg för hans ankomst genom att svara: ”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.”

Amen.