Jungfru Marias upptagning i himmelen

Upp 11:19a; 12:1-6a, 10ab 1 Kor 15:20-27a Luk 1:39-56

Var skulle hon annars vara?

En ung man frågade mig en gång efter de bibliska stöden för vår tro på Marias upptagning i himlen. Mitt spontana svar, som märkligt nog fick hans tvekan att upp­lösas, blev en mot­fråga: Var skulle hon annars vara?

Runt hela jorden finner vi jordiska kvarlevor av olika hel­gon. Några är pilgrimsmål för vallfärder. Petrus och Paulus i Rom, Jakob i Compostella i Spanien. Vore det inte na­turligt att vi ock­så haft en plats för jungfru Ma­ria? I Efesos, eller Jerusalem eller Betle­hem? Men kvar­levor av jungfru Maria har aldrig blivit funnna. Lika lite som efter hennes son, vars grav be­visligen var tom.

En profetia om detta finns i det faktum att inte heller arken i det gamla för­bundets tem­pel har gått att finna. Andra Mac­kabeerboken (kap 2) berättar hur profeten Je­remia göm­de Guds ark i en grotta, när staden hotades av babylonierna. Men platsen har aldrig blivit funnen. Detta gåtfulla faktum upp­fattade kyrkofäderna som en profetia om Ma­ria. Hon är ju det Nya Förbundets ark, som bar det levande brödet i sin kropp, liksom arken rymde man­nat. I bi­belns sista bok skymtar ett svar. I för­sta läs­ningen lå­ter oss Johannes se in i him­len: ”Guds tempel i himlen öppnades och förbundsarken blev synlig i hans tempel”. Så målas det stora tecknet, en kvinna klädd i solen och med månen un­der sina fötter, med en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Även om de olika detaljerna i bilden är svårtyd­da, låter oss Kyrkan höra detta just idag då vi firar jungfru Marias upptagning i him­melen.

Sedan 400-talet har Kyrkan firat denna dag som en Mariahögtid. Under medeltiden var det Sveriges natio­nal­dag. År 1950, fem år efter det världs­­krig vari man försökt utrota den judiska rasen, proklamerar kyrkan en judisk kvin­nas upphöjelse över alla makt­havare, furs­tar och potentater, över änglar och ärkeäng­lar. Inte bara Kristus, Guds evige Son, utan också hans jordiska moder, är, med kropp och själ, uppta­gen till den him­melska härlighe­ten.

Denna tro blev medveten för kyrkan när tron på Kristus fördjupades och vidgades under 300- och 400-talen. Redan på 200-talet ser man Maria som den nya Eva, precis som Kris­tus är den nye Adam. Eva öppnade porten för dö­den. Maria öppnade porten för livet. Men inte som ett passivt redskap. En kyrkofader säger: ”Genom sin lydnad har hon blivit orsa­ken till sin egen och hela män­nisko­släktets fräls­ning.” På kyrkomötet i Efe­sos (433) får hon ti­teln Gudaföderska, som ytterst är en bekännelse till Kristi guda­mänskli­ga person. Så klarnar bil­den och dagens högtid växer fram. Det som finns i Skrifterna som ett frö, växer upp som den skö­naste av liljor. För troskänslan är det självklart. Skulle inte hon som gav sin son livet och som följde honom ända till korset, också vara hos ho­nom där han är nu? Och detta inte bara med sin ande, utan också med den kropp som bar ho­nom under nio måna­der, som gav honom di, och som tog emot hans döda kropp när den togs ner från korset. Maria är den fullkomligt frälsta människan, till både kropp och själ. Öd­mjukt och fri­mo­digt har hon sagt att alla släkten skall prisa henne salig. Hon är där hennes son är, lika nära honom som han är nära henne.

Om Jesus vet vi att han är den evige översteprästen, som ständigt vädjar för oss inför Fadern. Hans främsta och närmaste medarbetare är hans moder. Därför har de troende, långt innan dog­men förkunnades, praktiserat denna tro, genom att be om hennes förböner.

Varje gång vi ber ”Var hälsad, Maria,…” vi­sar vi att jungfru Maria idag lever i samma när­het till sin Son, som hon gjorde under de­ras jordeliv. Men nu är Maria inte längre bunden vid en särskild plats och en gång­en tid. Det som t.ex. skedde i Kana i Galileen, när hon såg att vinet höll på att ta slut och gjorde sin son upp­märksam på bristen, det sker nu runt hela jor­dens krets, varje gång vi ber om hen­nes för­bön och moderliga tröst. Hon handlar lika disk­ret och åter­håll­samt som då. Hon bär fram människornas behov inför sin Son och ger oss samma goda råd som hon gav till tjä­narna den gången: ”Gör det han säger till er.” Sedan dess är hon ”Det goda rådets moder”. Liksom hon, genom att föda sin Son, förmed­lade frälsningen åt sig själv och åt oss alla, på sam­ma sätt förmedlar hon också nu Kristi nåd. När våra krafter och vår glädje tar slut, liksom vinet tog slut i Ka­na, bere­der hon väg för Kristi nåd och underverk i våra liv. Men det mesta sker diskret, ofta utan att vi ens mär­ker det.

Vi ber om hennes förbön: ”Bed för oss, he­liga Maria, Guds moder, nu och i vår döds­stund.” Varför ”dödsstund”? – Det finns goda skäl att regelbundet tänka på sin döds­stund. Inte minst i en kultur som förtränger och gömmer undan allt tal om döden.

Men döden är inte bara något som påläggs och drabbar oss. Döden är också en möjlig­het till överlåtel­se. Broder Wilfrid Stinissen har kallat döden en ”sista och yttersta kär­leks­akt”. Liksom vi borde leva av kärlek, så borde vi också dö av kärlek. Döden kan bli det till­fälle då vi får ge allt, i en to­tal överlåtelse till Gud.

Jungfru Maria är en förebild i överlåtelse. Tydligast ser vi det vid be­bådelsen, när hon svarar ängeln: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord”. Det präglade hela hennes liv. I varje ny situation avstod hon från att följa den själviska viljan och överlät sig åt Herrens vilja och plan. Hon var inte be­friad från frågor och tvivel, smärta och lidan­de. Men hon gav inte efter för den själ­viska viljan, utan fortsatte att överlåta sig. Därför var hon beredd. Hon ha­de redan ”dött” från sitt själviska liv. Därför var hon mogen att ”efter av­slu­tat levnadslopp” för­ena sig med sin Son i hans överlåtelse till Fadern.

Men detta skedde också för vår skull. När vi ber om hennes förbön ”nu och i vår döds­stund”, så ber vi om hjälp att komma närmare denna överlåtelse. Vi ber att redan nu dö från rädsla, vacklan, förbehåll, egenvilja och högmod. Så att vi i tid hinner dö från det som vi till slut ändå måste lämna.

Jungfru Marias upptagning visar vad denna överlåtelse öppnar vägen för, be­frielse från allt som hindrar oss att leva helt och fullt, redan nu. Den frihet som stavas överlåtelse åt Guds vilja och förtröstan på hans nåd.

Jungfru Marias upptag­ning till himmelen är inte bara ett upphöjt tecken på hopp och tröst, hon ger oss hopp och tröst, nu och i vår dödsstund. Hon är i himlen, som sin gudom­lige Son, – var skulle hon annars vara? – för att ständigt vara med oss, hennes barn, och ge oss det hopp och den tröst vi behöver.

Amen.