Kyrkmässa

Neh 8:1-4a,5-6,8-10 1 Pet 2:4-9 Joh 4:19-24

Varför kyrkan inviger kyrkor

Hela den dramatiska invignigen för tjugo år sedan hade ett enda syfte, att helga de troen­de till ett andligt husbygge. Vi kommer ihåg hur det tomma, kalla och mörka rummet för­vandlades, steg för steg. Rummet fylldes av människor. Väggarna bestänktes med heligt vatten, väg­garnas och altarets kors smordes med olja, relikerna placera­des i altaret, rök­offer tändes och altaret pryddes med duk och ljusen tändes. Den långa ceremonin kulmi­nerade i den första heliga eukaristin.

Men de som hörde, såg och deltog förstod att allt handlade om dem själva. Det är vi som skall bli levande stenar smorda med glädjens olja, de troende som skall bli brinnande ljus och välluktande offer. Det var församlingen som döptes, smordes, tändes och fram­bars. Det är våra sinnen som skall öppnas för Kristi hemlighet, våra synder bli förlåtna och våra liv och kroppar helgas.

Därför helgar och avskiljer kyrkan det mänskliga rummet, byggt av cement, sten och trä. För att rummet skall påminna dem som ber där, att de är kallade att sammanfogas med de andra genom kärleken, som stenarna bär varandra och vi själva blir burna av de andras förlåtelse och tålamod.

Det förutsätter tro. ”Äran tillfaller er som tror”, säger aposteln. Alternativet är otro, vilket får sin näring av olydnad och ovilja att bejaka den hörnsten, Kristus, på vilket allt vilar, utan vilken våra liv blir ofullbordade och meningslösa.

Aposteln Petrus växlar bild. Stenarna blir ett prästerskap, alla blir präster, vars liv skall frambä­ra andliga offer som ”Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus”. Det gör oss till ett ut­valt folk, till kungar och präs­ter, ett heligt folk som skall förkunna hans storverk. Kungar rå­der över sina underlyd­ande. De troende skall råda över sina laster och begär. De lyder ju själva under den Herre som levde i lydnad för sin himmelske Fader. De troende står i tjänst åt dem som behöver barm­härtighet och generositet. De lever i förlåtelse och ber för ovänner och fiender.

Men det gör inte byggnaden överflödig. Människor är obeständiga och behö­ver hjälp av den sta­bila byggna­den och dess regelbundna liturgi. De är oroliga och går lätt vilse. Därför behöver de en bygg­nad, avskild för det enda nödvändiga. De behöver hjälp att se sin egen kallelse till helighet, hjälp att upptäcka den Kyr­ka som vi bekänner oss tro på, den heliga Kyrkan.

Låt mig påminna om tre inslag från invigningen.

Före den första läsningen bar lektorn fram lektionariet. Biskopen höll upp det och sade: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum, och må det öppna era sinnen för Kristi hem­lighet, så att det verkar er fräls­ning här i Kristi kyrka.” Kyrkorummet är plat­sen för en hän­delse, ett skeende. Guds Ord läses och förkunnas. Det söker sin väg till mänskliga öron och in i de­ras hjärtan. Något händer med den som lyssnar och tar emot. För den som re­dan menar sig veta förblir det bara mänskliga ord, mer eller mindre intressanta. Men det är inget van­ligt ord. I första läs­ningen hörde vi hur de som lyssnade reste sig och ropade: Amen, Amen! De böjde knä och tillbad. Det är liturgi. Rummet blir en bild för vad som sker i män­ni­skans inre rum, när trons ljus tänds och människan bereds för tillbedjan. Biskopen sade att ”det verkar frälsning”. Varje gång man träder in på­minns man om det. Bönen sätter sig i väggarna, det förvandlar rummet, från en lo­kal vilken som helst, till ett helgat rum, till ett konkret nedslag av Kristi kyrka.

Ändå stannar det inte vid detta. I den långa invigningsbönen bad biskopen: ”Denna byggnad är en avbild av din heliga kyrka. Hon är helgad i Kristi blod till en ren jungfru och tagen till hans brud.” Byggnaden är inte bara ett rum där något sker. Här har nå­got skett med själva byggnaden. Den är helgad och avskild, som en bild för vad som sker med de troende. I byggnadens mitt, på altaret, bärs offret fram, det of­fer som försonar och förenar. Det tar bort all skuld genom Kristi blod, som där fram­bärs och offras. Det gör Kyrkan till en ren jungfru, fri från skuld och orenhet. Av­skild från det profana, helgad för att för­enas med honom, som all mänsklig längtan sträcker sig efter. Det förenar de tro­ende med Gud och med varandra. Ordets liturgi fullbordas i euka­ristins liturgi. Lyss­nan­det öpp­nar sinnen och ögon för offret och den heliga kommu­nio­nen. Som en påminnelse om denna gu­domliga närvaro mitt ibland oss förvaras det konsekrerade brö­det, Kristi kropp, i kyrkans taberna­kel.

Invigningsbönen för tjugo år sedan var en enda lång meditation över kyrkan. Hon be­skrevs som den heliga, saliga och upphöjda. Kyrkan inte bara beskrevs, hon tillta­la­des som en person, som någon man gläds åt och förundras över, någon som man vör­dar och älskar. Kyrkan är inte bara mänsklig. Hon är av Gud, men består av männi­skor, hon är gu­damänsklig. Hon är modern, personifierad av jungfrumodern Maria, som föder oss till det gudomliga livet. Hon är den om vilken psal­misten sjunger: ”Des­sa är födda där.” Från hen­ne framgår det nya livet som ur en källa. ”Under sång och dans skall man säga: ’Alla mina källor är i dig’”.

I prefationen, som också skall användas i denna liturgi, sjöng biskopen: ”Kyrkan är en stad av utvalda stenar, en stad där du skall vara allt i alla.” Den euka­ristiska kyr­kan omfat­tar inte bara dem som deltar här och nu. Kyrkan omfattar alla andra troende och fö­regriper också slutmålet, där tillvarons alla stenar kommit på rätt plats, ”hela skapel­sen befriad från synd och död”. Byggnaden rymmer olika material hämta­de ur natu­ren och förädlade av människan, från den uthuggna stenen, de stöpta ljusen och den vävda textilen, den gjutna kalken, den måla­de ikonen, till den mänsk­liga kroppen, med hennes rörelser och röst. Människan är hela ska­pelsens språkrör och präst. ”Ett heligt prästerskap som kan frambä­ra and­liga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus.” I hop­pet före­grips den stad där Gud blir allt i alla. – På vägen dit behöver vi det heliga rummet.

Att fira kyrkmässa är att som patriarken Jakob vakna upp ur sömnen. ”Sannerli­gen”, sa­de han, ”Herren är på denna plats, och jag visste det inte! Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.”

Amen.