Mission, familj, saligförklaring och kejsare

29 Söndagen under året

Jes 45:1,4-6, 1 Thess 1:1-5a Matt 22:15-21

Mission, familj, saligförklaring och kejsare

Det är mycket denna söndag. Dagen firas som Världsmissionsdag. Vi ber för och bär fram kollekten till kyrkans mission över hela världen. Kollekten skall stödja insatser för familjer, barn och ungdomar. Idag avslutas också Biskopssynoden i Rom, som handlat om familjen, dess problem men också dess kallelse att vittna och missionera. Vår egen biskop Anders har deltagit som representant för de nordiska länderna. Synoden skall fortsätta och fullbordas nästa år. Så viktig är frågan om familjen. Samtidigt saligförklaras denna dag påven Paul VI. Han var påve 1963-1978, efter Johannes XXIII. Evangeliet som vi nyss hört innehöll det kända ordet: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”. Mission, familj, saligförklaring och kejsare. Det är mycket på en och samma dag.

Vi tar hjälp av den predikan som påven Franciskus sänt ut för denna missionsdag. Han säger: ”Låt oss dyka ner i evangeliets glädje och odla den kärlek som kan tända er kallelse och mission”.

Vi möter samma glädje och och kraft i dagens läsningar. I den första hörde vi hur Gud utsåg den persiske kungen Kores som redskap för att befria Israel ur fångenskapen i Babylon och föra folket tillbaka till Jerusalem. Guds kärlek och makt visar sig starkare än både folkets synder och de babyloniska makthavarna.

I andra läsningen vittnar aposteln Paulus om samma kraft. Han har predikat i Thessalonike i Makedonien och skriver nu från Korint, det äldsta av sina brev. Hans arbete i Thessalonike har burit frukt. Den nygrundade församlingen är fylld av tro, hopp och kärlek. Och Paulus vet varför. ”Vårt evangelium”, skriver han, ”kom till er inte bara som ord utan också med kraft, dynamis, och helig ande, i fullt mått”. Vår påve Franciskus frågar: ”Varför skulle inte också vi låta oss fyllas av denna glädjeflod? Mänskligheten behöver tillägna sig frälsningen som den förmedlats av Kristus”. Han talar om Guds rikes hemligheter, ”gudomligheten i Jesus och segern över Satan”.

Att så många inte erfar detta beror, enligt Franciskus, på att ”de är alltför uppfyllda av sig själva och anser sig redan veta allt. De är förblindade av sin egen förmätenhet och lämnar inte någon plats för Gud”. Medan ”de ödmjuka, fattiga, marginaliserade, utan röst, de trötta och tyngda” kallas saliga. Han nämner som exempel: Maria, Josef, fiskarna i Galileen och de lärjungar som Jesus kallade.

Härifrån tycks steget långt till påven Paul VI, som till sin yttre framtoning var stram och inte särskilt folklig, om man jämför honom med Johannes XXIII och vår nuvarande påve. Paul VI fick den närmast omöjliga upgiften att leda kyrkan efter Andra Vatikankonciliet, under de turbulenta 60- och 70-talen, då det mesta ställdes på huvudet både i samhälle och kyrka. Paul VI var en glasklar teolog, hade ett modernt sinne, men han var framför allt en Petri efterträdare, trogen sin uppgift att vägleda Guds folk. Idag vet vi att han levde ett heligt liv. När han det dramatiska året 1968 utgav sin encyklika Humanae Vitae, som handlade om familjen, mötte han motstånd och ibland rent hat, inte bara från omvärlden utan också från starka krafter i kyrkan själv. Idag, snart femtio år senare, framstår hans encyklika som profetisk.

Steget mellan Paul VI och Franciskus kan tyckas långt, men vår nuvarande påve talar i sin senaste encyklika om det han kallar ”den stora faran i dagens värld”. Den genomsyras av materialism, och är präglad av ”övergivenhet och ängslan som grundar sig i ett självbelåtet och girigt sinne, ett okänsligt samvete och den febrila strävan efter lättfärdiga nöjen”. Påvarna motsäger inte varandra. De representerar båda två den Herre som dels lockade stora människoskaror genom sin barmhärtighet och sitt medlidande, men som också fick möta hat, smälek och lidande. Är det en tillfällighet att den nu så älskade påven Franciskus idag får saligförklara den på sin tid av många ifrågasatte Paul VI? Är det inte ett tecken på att i kyrkan förenas sanningen och barmhärtigheten? Som psalmisten sjunger: ”Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra”.

Den Herre de båda påvarna är bundna vid, Jesus Kristus, har både duvans oskuld och ormens list. I dagens evangelium genomskådar han fariseernas hyckleri. De försökte gillra en fälla, men fastnar själva i den. ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”.

Bakgrunden var en förhatlig skatt som romarna hade pålagt det judiska folket. Skatten skulle åläggas med ett mynt, en denar, som ungefär motsvarade en dagslön. Myntet var präglat med en bild av kejsaren som tillskrevs gudomlig värdighet. Somliga judar vägrade att avlägga den, men de flesta fann sig i det med en tyst reservation. Fariseerna hycklar först beundran och respekt för Jesus: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen.” Men de menar inte vad de säger. De har en dold agenda. Om Jesus hade svarat att man kunde betala skatten, hade de kunnat anklaga honom för bristande tro på den ende Guden. Om han hade uppmanat till skattevägran, hade han kunnat anklagas för uppror mot den romerska makten.

Jesus undviker suveränt fällan. ”Hycklare”, säger han, ”varför vill ni sätta mig på prov?” Han ber dem visa fram ett mynt. De räcker fram en denar och han frågar: ”Vems bild och namn är det här?” De går aningslöst i fällan: ”Kejsarens”. Så följer Jesu svar: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”.

Jesu svar har spelat viktig roll i kyrkans historia. Också i hennes sociallära. Kyrkan gör inga anspråk på att stifta lagar för det jordiska samhället. Hon vill inte grunda någon gudsstat. Hon respekterar de rättvisa lagar som samhällets egna legala instanser stiftar. I ordet finns också grunden till kyrkans respekt för vetenskap och mänskligt förnuft. Det är inte bara förnuftet som behöver tron. Tron behöver också förnuftet. Kyrkan vet av bitter erfarenhet, att hon själv måste lyssna till vetenskapen, när denna använder sin egen kompetens. Men politik och vetenskap får inte heller överskrida sin kompetens.

Den som lyssnar till Jesu ord hör var accenten ligger. ”Ge Gud det som tillhör Gud.”

Myntet hade en bild, som visade dess ägare. Människan är ett präglat mynt. Hon bär Guds bild i sitt innersta. Hon är skapad till Guds avbild. Ge Gud det som tillhör Gud. Föredömet är Guds sanna avbild, vår Herre Jesus Kristus, som gav åt Fadern det som tillhörde honom, hela sitt liv.

Det gör vi när vi bär fram vår tro, vårt hopp och vår kärlek. Vår påve uppmanar oss att minnas vår första kärlek, med vilken Jesus värmde vårt hjärta. ”Inte av nostalgiska skäl utan för att bevara er glädje”. Han fortsätter: ”När lärjungarna förnimmer Herrens närvaro blir de kvar i glädjen. De gör Hans vilja och delar med andra sin tro, sitt hopp och den evangeliska barmhärtigheten.

Vi ber genom Maria, källan till vår glädje (causa nostrae laetitiae), som visar oss vägen till en ödmjuk och glädjefylld evangelisation, att Kyrkan må vara ett välkomnande hem, en mor för alla människor och källan för vår världs återfödelse”.

Amen.