Kärlekens angenäma doft

30 Söndagen under året

2 Mos 22:21-27 1 Thess 1:5-10 Matt 22:34-40

Kärlekens angenäma doft

Har kärleken något kännetecken? Hur märks det att någon älskar? – Det känns på den angenämna doften. Det syns på glädjen. Medan den självupptagne sprider dysterhet och surhet. Det är samma glädje som den helige Benedictus beskriver hos den lydige munken. Han säger att den sprider en angenäm doft.

Gud har tagit stora risker genom att låta livet handla om kärlek. Både diktatorer och legalister blir nervösa. Inget ord är så missbrukat som kärleken, inget så lätt att missförstå, men Gud har inget val, om jag får tala som ett barn, eftersom han själv är kärlek. Hela den bibliska historien är en kärlekshistoria. När Gud utväljer ett folk så är det inte för att Israels folk är bättre eller större än andra folk. Bibeln säger att Gud älskade detta folk. När han sänder sin son till alla folk beskrivs det så: ”Så älskade Gud världen att han sände sin ende son”.

Vår förre påve Benedictus använder kärleken mellan man och hustru som bild för den gudomliga kärleken. Trots alla risker. Den börjar ju ofta i en dragning, i ett begär. Också i den gudomliga kärleken finns ett slags begär, en längtan efter den andre, det som kallas eros. Det är förvisso inte det viktigaste i den kristna kärleken. Eros måste formas till den utgivande och generösa kärleken, den som kallas agape. Men det utesluter inte att det också är till glädje för den som visar kärlek. Det är glädjande och hälsosamt att älska Gud och sin nästa.

Det är därför Höga Visan fick sin plats i bibeln. Den bibelboken är ju en glödande kärleksdikt. Både Kyrkan och Gamla Förbundets folk har tagit risken. Under ytan handlar Höga Visan om kärleken mellan Gud och hans folk, mellan Gud och människa. Inte ens de grövsta missbruk och de största missförstånd motiverar att man kastar ut barnet med badvattnet.

När Jesus får frågan om det största budet i lagen, kunde han hänvisat till det första av de tio buden, att inte ha andra gudar än den ende Guden. I stället säger han: ”Du skall älska Herren, din Gud, och din nästa som dig själv”.

Benedictus samlar det i en enda mening: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus”. Cassianus säger att all disciplin och all möda sker för kärlekens skull. Ödmjukhet är en väg. Målet är att älska. Vi är på jorden för att lära oss att älska. Det är den nödvändiga förberedelsen för det eviga livet, där det bara finns plats för dem som älskar. Den som inte älskar kommer inte att stå ut i himlen. Den som avvisar kärleken öppnar dörren till helvetet.

Kärleken talar ett språk som alla förstår. Ty alla är skapade till Guds avbild, skapade för att återspegla den kärlek som är tillvarons innersta hemlighet. Källan till att vi finns till. Och grunden för vårt hopp om det eviga livet.

Ändå är det ett bud som Jesus ger oss.”Du skall älska…”, säger han. Våra invändningar, att kärleken måste komma spontant, tycks han inte vara så imponerad av. Kärleken är en gudomlig befallning, riktad till den människa som låst in sig i egoismens fängelse. Av kärlek befaller han oss att återvända till kärleken. Men, invänder någon igen, inte kan man väl tvinga fram kärlek? Nej, budet tvingar oss inte. Människan kan vägra att lyssna. Välja att förbli inlåst i sig själv. Budet öppnar dörren för att befria oss, men vi måste själva stiga ut ur fängelset. Kärleken vänder människan i rätt riktning. Den riktar oss åt rätt håll. Den som älskar Gud och sin nästa blir rättvänd, upprättad, befriad från inkröktheten i det egna, trånga jaget. Kärleken kallar henne ut i verkligheten, storsintheten och friheten.

Hela människans liv är ett ja eller ett nej till denna kärlek. Det är med viljan vi älskar. Det är Guds kärleksfulla vilja som är orsaken till att jag lever och andas. Människans svar är därför den rätt inriktade och kraftfulla viljan, i kärleken till Gud och till min nästa. Det är den enklaste definitionen på vad kärlek är: en rätt inriktad och kraftfull vilja. Så småningom följer känslan efter, och glädjen.

Det gäller inte bara den första entusiasmen. Det gäller också fortsättningen, när vägen smalnar och kärleken riskerar att kallna: ”Kärleken är det som driver dem att gå vidare mot det eviga livet, och därför väljer de den smala vägen.” Kärleken djupnar och glädjen också. Martyrernas största vittnesbörd var deras glädje.

Kärleken är målet för den andliga växten. I Gamla Förbundet var kärleken mera dold och fruktan mera uppenbar. I Nya Förbundet är blir kärleken tydligare och fruktan begränsas. Samma mönster ser vi i den personliga tillväxten. Kärleken driver ut fruktan. Därför är kärleken också det lättaste av alla bud. Det bud som gör att människan kan gå med lätta steg. Det är det som den lilla Theresa upptäckte. Hon skriver: ”Jag har lärt mig att glömma mig själv för att glädja andra, och från den dagen har jag varit lycklig.” Varje gång vi glömmer oss själva för att hjälpa och glädja en medmänniska, ger vi något av vårt liv, dör vi lite grand bort från oss själva, men varje gång leder det också till uppståndelse, till en större frihet och en större glädje. Den som älskar lider med den som lider. Kärleken gläder sig över den andres gåvor. Och upptäcker att det egna hjärtat vidgar sig. Det som tidigare var en plikt har förvandlats till en vana och en lust.

Kärlekens yttersta hemlighet är att två blir ett, den som älskar blir ett med den älskade. Därför finns det en linje från det enkla leendet och den vardagliga kärleken till mystikerns erfarenhet av den gudomliga kärleken. Ty budet att älska öppnar för kärlekens gåva. Aposteln sammanfattar hela tron när han säger: ”Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Anden.” Därför bad vi i kollektbönen om att kärleken skall växa i oss. ”Nu lever inte längre jag”, säger aposteln, ”utan Kristus lever i mig.” Bruden i Höga Visan sjunger: ”Min vän är min och jag är hans.” Kärlekens heliga utbyte och angenäma doft, som vi får läsa oss till genom Guds ord, som vi får del av genom hans kropp och blod. Han i oss, vi i honom. ”Av hjärtat har jag dig kär, Herre, min starkhet.”

Amen.