Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft

28 söndagen under året

Jes 25:6-9 Fil 4:12-14, 19-20 Matt 22:1-14

Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft

När tidens tecken är motstridiga, också i kyrkan hör vi motstridiga meningar, och allting vacklar på torgen, är det lätt att själv vackla. Tänk om vi då kunde säga som aposteln Pau­lus: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”. Som människa var han svag och hade för­följt Guds församling. Också som apostel kunde han vara svag och ansatt, miss­känd och plågad, också av falska lärare – ändå säger han: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”.

Framtiden kan tyckas osäker och hotande, och till slut mörk och tom. Men redan pro­feten vittnade om något annat. Han beskrev framtiden som ett gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och med starkt vin. Det dok som höljer alla folk skall göras om intet. Själva döden skall dödas och Herren skall avtorka tårarna från alla ansikten – inte med dubbla handskar som man måste ha vid vården av Ebolasjuka – han skall ta bort sitt folks vanära på jorden.

Sådana löften kan tyckas som sköna drömmar, och sådana skall man normalt inte lita på. Men löftena har bekräftats och undertecknats av någon vars liv prövades och som bestod provet, Jesus Kristus vår Herre. Han undertecknade löftena med sitt eget blod. Om honom är det profeterna talade. Det var honom som Paulus fick möta och lära känna. Om honom vitt­nar den apostoliska kyrkan. Han har gett sitt eget liv för att vi skall leva i evighet i Guds rike. Då kan det heller inte finnas något större mänskligt misstag än att tacka nej till hans in­bjudan, att inte tro på honom och hans ord.

Det är detta rike han liknar vid ett kungligt bröllop. Ett bröllop är den största och gla­daste av mänskliga fester. Men här bländar det och förskräcker. Jesu liknelse är kulmen på hans upp­görelse med det judiska folkets ledare: ”Han kom till sitt eget och hans egna tog inte emot honom”. Det handlar inte om ett vanligt bröllop. Liknel­sens kung är Gud själv, som håller bröllop för sin son. Liknelsen är en inbju­dan till alla män­niskor att delta i det himmelska bröllo­pet, i Guds rike.

Tjänarna som sänds ut för att inbjuda till bröllopet är både Gamla förbundets profeter och Nya förbundets apostlar. Tjänarna sänds ju ut i två omgångar. Men inbjudan möts med avvisande, ”de ville inte komma”. När han sänder ut andra tjänare står det: ”de brydde sig inte om det. En gick till sina åkrar och en till sina affä­rer”. Men helt oberörda tycks de ändå inte ha varit. På något sätt väckte inbjudan irritation. Man griper tjänarna, skymfar dem och slår ihjäl dem. En antydan om varför kristen tro kan väcka så intensivt hat och har skapat så många martyrer?

Kungen grips av vrede och sänder ut sina krigare, låter döda mördarna och bränna ner deras stad. Kyrkofäderna såg liknelsen i det yttersta perspektivet. Soldaterna syftar på änglarna som vid domen skall skilja agnarna från vetet, de onda från de goda. Staden bränns ner. För den förs­ta generationen kristna var det lätt att i däri höra en anspelning på Jerusalems fall år 70. Men det är inte den gängse tolkningen, varken hos kyrkofäderna eller under medeltiden. Sna­rare är staden en bild för det människorike, det Babel, som byggs upp av dem som vänder Gud ryggen, ett rike som till slut förgör sig själv. Det hand­lar om dem som med vett och vilja avvisar inbjudan till Guds rike. Kan det begås en större synd?

I liknelsen går inbjudan vidare. ”Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet”. Det är utanför stadsportarna som vägarna skiljs och går åt olika håll. För Matteus och den unga kyrkan syftar det på att budet går vidare från judar till hed­ningar. Det möter vi ju återkommande hos aposteln Paulus. När den judiska synago­gan avvisar hans förkunnelse vänder han sig till hedningarna.

Tjänarna går ut på vägarna och samlar ihop alla de träf­far på. Bröllopssalen fylls med gäster, både onda och goda. Det är därmed en an­nan situation än den vi mötte i liknelsens inledning. Att det finns både goda och onda bland gästerna har samma inne­börd som när Jesus i en annan liknelse säger att det finns ogräs bland vetet och varnar lärjungarna för att försöka rensa bort ogräset. Gre­go­rius den Store säger att de goda be­höver de onda för att prövas och luttras. Benedictus regel talar om att bära de andras svagheter, både kroppsliga och moraliska, med största tåla­mod.

Men Jesus slutar inte här. När kungen kommer in i salen ser han att en av gästerna saknar bröllopskläder. ”Min vän, hur kan du vara här utan bröllopskläder?” Denne drar på sig ett fruktansvärt straff. Han kastas ur i mörkret. Den drastiska bilden är en varning till den som tagit emot evangeliet, som tillhör kyr­kan och deltar i festen, men bara i yttre me­ning. Den som in­stämmer i tron, men inte lever i kärleken. Augustinus citerar i sin utlägg­ning apos­teln Pau­lus: ”Om jag har tro så att jag kan förflytta berg, men saknar kärlek, är jag ingen­ting”. Falskhet och dubbelspel avvisas redan av förnuftet, men blir sju gånger allvarligare om det sker på helig plats. Augustinus säger att många som är innanför i själva verket är utanför.

Slutordet, ”många är bjudna, men få är utvalda”, får inte förstås som en gudomlig nyckfullhet. Att Gud bara skulle ha utvalt några och redan från början förkastat andra. Men Gud vet redan från början vilka fuskarna är, de som med sin egen frihet missbrukar nåden. Han läser deras hjärtan och en gång skall hyckleriet avslöjas.

Mannen utan bröllopskläder blir bunden till händer och fötter innan han kastas ut i mörkret. Gregorius den Store utlägger det så: Hycklaren har låtit sina händer och fötter bindas av lögner, laster och synder. I stället för att gå med sina fötter till den fattige och fängslade, har han låtit sig bindas av själviskheten. I stället för att räcka ut sina händer till den nöd­ställde och minste brodern, har han använt händerna för att samla i egna lador. I stället för att tala sanning har han vant sig vid lögnen, och bundits av den. Straffet är en be­kräftelse på hur han själv har levt sitt liv.

Guds ofattbara och generösa inbjudan gäller så länge evangeliet förkunnas. Likaså kallelsen att ikläda sig kärlekens bröllopskläder. Vad är dåraktigare än att avvisa Guds kärlek? Gud begär ingenting av människan som han inte också ger kraft att utföra. Han inbjuder den som står utanför. Den som står innanför ger han kraft att älska. Det är den kärleken vi ber om och tar emot: ”Låt din nåd ständigt föregå och följa oss, så att vi alltid är beredda att göra det goda”. Aposteln uttryckte det så: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.”

Därför firas bröllopsmåltiden redan nu, en försmak av det eviga bröllopet, ett gästabud med feta rätter och med starkt vin, väl klarat, vår brudgums egen kropp och hans eget blod, för att vi skall bli det vi tar emot.

Amen