23 Söndagen under året

Vish 9:13-18 Filem v.9b-10,12-17 Luk 14:25-33

Den kärva vägen till glädje

Många reagerar med förvåning och undran på detta evangelium. De flesta organisationer, ibland också kyrkor och samfund, lägger ner stor möda på att göra sitt budskap attraktivt och lockande. Jesus tycks vara komplett ointresserad av sådant. Bakgrunden var att ”stora skaror” följde honom. Här tycks han snarast vilja kyla av entusiasterna.

En förklaring behövs. När han talar om att ”hata” sina närmaste, betyder det inte att tycka illa om dem, utan att inte ens de närmaste får inta första platsen. En annan evangelist uttrycker det så: ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig”. Trots det är hans ord svåra att höra. Inte heller när vi får veta att han inte krävde celibat och egendomslöshet av alla, blir det så mycket mera lättsmält. Hur kan Jesus med ett sådant program få någon enda lärjunge?

Ändå är det just detta som har skett. Otaliga människor har gått in under dessa villkor, lämnat allt och följt honom. Och det fortsätter att ske, två tusen år efter hans död, i alla världsdelar och alla kulturer. Det märkliga är att när man mildrar och anpassar anspråken, då glesnar det i leden, om inte direkt så efter ett tag. Det är den politiskt korrekta och välanpassade teologin som i längden tömmer kyrkbänkarna. När kraven ställs i all sin skärpa, det är då efterföljarna strömmar till, förr eller senare. – Vore det en bluffmakare eller en dåre som ställt dessa krav, hade det för länge sedan avslöjats. Historien ger exempel på självutnämnda ledare som tar sina anhängare med sig i graven och glömskan. Men med denna Jesus är det tvärtom. Hans död ger upphov till en ström av efterföljare, som ständigt växer till, även om det idag inte främst sker i Västerlandet. Inte ens kyrkans egna svek och synder tycks hindra människor att bryta upp och följa Kyrkans Herre, inte i mindre men i djupare trohet också mot hans kyrka. Finns det något annat svar än att han hade täckning för sina ord? Att här någon talar som har gudomlig rätt att ställa människan inför det avgörande valet.

Finns det någon utläggning som hjälper oss att förstå? De bästa finns inte i böcker och teorier, utan i de sanna efterföljarna, i helgonen. Deras liv är den bästa utläggningen av Jesu kärva ord. De bekräftar att Jesu omutliga krav rymmer liv, kärlek och glädje.

En sådan efterföljare möter vi i andra läsningen, en åldrad apostel Paulus, som skriver brev från sitt fängelse. Man kunde vänta sig klagan. Paulus har utsatts för mer än de flesta, men detta brev till vännen Filemon är ett av de varmaste och vackraste i hela NT. Ofta hör man bitterhet hos människor som ser tillbaka på sina liv. Pauli korta brev doftar av tacksägelse och glädje.

Filemon hade en slav vid namn Onesimos, som hade rymt. På något sätt hade han kommit i kontakt med Paulus och blivit kristen. Nu bistår han aposteln i fängelset. Ändå vill han göra rätt för sig och återvända till sin herre Filemon, trots de stränga straff som hotade en förrymd slav. Paulus skriver då ett följebrev där han vädjar för Onesimos. Han vill inte föreskriva Filemon att bemöta honom med barmhärtighet, även om han som apostel hade kunnat det. Istället vädjar han till hans goda vilja. Det måste ha rått en nära vänskap mellan Paulus och Filemon. ”Om du betraktar mig som din vän”, skriver aposteln, ”ta då emot honom som om det vore jag.” Hela brevet andas en väldoft som ger den rätta förklaringen till det kärva evangeliet.

Paulus berättar hur han har ”fött” Onesimos i sin fångenskap. Han måste ha undervisat och döpt honom. Detta bryter igenom alla sociala gränser. Av slaven har blivit en kär broder. Helst vill han ha honom kvar för att Onesimos skall vara honom till hjälp. Sådant var möjligt i den tidens fängelser. Men rätt skall vara rätt. Paulus vill inte sätta sig över gällande lagar. Därför skickar han honom tillbaka till Filemon. Han skriver konkret: ”Har han vållat dig skada eller är han skyldig dig något, så sätt upp det på min räkning. Jag, Paulus, skriver här med egen hand: Jag skall betala”. Kanske i förhoppning att han sedan skall få Onesimos tillbaka igen.

Så tillfogar han, och det blir en utläggning av evangeliet: ”utan ditt samtycke vill jag ingenting göra; det goda du gör skall inte ske av tvång utan av fri vilja”. Längre fram i brevet uttrycker han sin förlitan på att Filemon kommer att lyda och han skall göra ännu mer än han ber om. – Här skymtar hemligheten fram. Något har hänt som inifrån kan förvandla människan, så att hon av fri vilja gör det goda. I glädje kan hon avstå från allt hon tidigare var bunden av, laster, ägodelar, framgångar, krav på rättvisa, egenvilja. Något tar sin boning i människans hjärta, som är starkare och fr.a. ger frid och glädje. Aposteln skriver på ett annat ställe: ”Guds rike är rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden”. Jesus antyder samma hemlighet när han talar om att bära hans kors. Han säger: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Det kärva kravet om att överge allt och bära korset visar sig vara något ”skonsamt och lätt”.

Så tillfogar Paulus i brevet till sin vän: ”Kanske fick du vara utan honom en tid just för att få honom tillbaka för alltid”. Han vill öppna Filemons ögon för försynen, Guds ledning av våra liv, hur den ser ut i ljuset från Kristus.

Livet blir ju sällan som vi tänkt oss. Det korsar våra planer och frestar till bitterhet. Men här skymtar något som är starkare. Paulus säger på ett annat ställe: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”. Försynens ljus skymtar fram, påskens ljus, ingjutet i människans hjärta, starkare än bitterhet och klagan.

Men villkoret är glasklart: Ingenting föredra framför Kristus. Tron vet det – i teorin – att Kristus har besegrat alla fiender. Men det stannar i huvudet om tron inte leder till gensvar: Ingenting föredra framför kärleken till Kristus. ”Älskar du mig?” är Jesu fråga till Petrus. Därför låter evangeliet så kärvt, till dess vi besvarar den frågan. Kärvheten vill föra oss vidare på den väg som får hjärtat att vidga sig och bitterheten får ge plats för glädje. Det är till denna frihet och glädje som det kärva evangeliet vill föra oss.

Amen.