Omvändelsens hemlighet

24 Söndagen under året

2 Mos 32:7-11,13-14 1 Tim 1:12-17 Luk 15

Omvändelsens hemlighet

Läser i tidningen om en utrikeskorrespondent. När han har varit i ett främmande land i en månad tror han sig kunna skriva en bok om landet. Efter ett år kan han bara få ihop några sidor. Efter tio år vet han inte om han förstått någonting. – Något liknande gäller det femtonde kapitel i Lukas evangelium, med några av Jesu mest kända liknelser. Läsaren tror sig i förväg veta vad det handlar om, till dess han läser den igen, och igen… blir konfunderad och i bästa fall förundrad.

Alla tre liknelserna vill beskriva vad omvändelse är. Men vad betyder det att en människa omvänder sig? De flesta tänker moraliskt. Att omvända sig är att moraliskt skärpa sig, att äntligen uppfylla sina föresatser och hålla sina löften. I förhoppning att det äntligen skall bli tyst på det molande samvetet och känslan att aldrig duga. Men femtonde kapitlet hos Lukas är ingen moralpredikan. Då hade ju fariseerna och de skriftlärda glatt sig, de som mest ivrade för lagen. Men Lukas berättar att de förargade sig, både över vad Jesus sade och vad han gjorde när han umgicks med syndare. Den äldre av de två sönerna likaså. Han ville inte ens delta i festen. I stället är det tullindrivare och syndare som söker sig till Jesus för att höra honom. Den förlorade sonen vänder förvisso om, han kommer till besinning och vänder hem, men han får inte ens läsa sin syndabekännelse till punkt. Hans plan och uttänkta botgöring att få tjäna som de andra tjänarna, överskuggas snart av den stora festen. Hans omvändelse tycks vara innesluten i något vida större och viktigare än moralisk uppryckning.

Fåret i den första liknelsen, som gått vilse, kunde knappast bättra på sin situation, på sin höjd kunde det bräka. Det är herden som letar reda på det och bär det på sina axlar tillbaka till hjorden. Ändå kallar Jesus det en omvändelse och säger att det blir större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Det silvermynt som kvinnan förlorat kan inte göra någonting. Ändå berättar Jesus om det och säger att Guds änglar gläder sig över en enda syndare som omvänder sig. Den förlorade sonen kommer till besinning och ger sig av hem. Det innehåller förstås en moralisk föresats, en vilja att ändra sitt liv, men också den viljan rymmer en hemlig kraft som inte kommer från honom själv. Han kommer till besinning. Han tänker på vad han förlorat och på vad han en gång ägde. Ett ljus har gått upp i hans hjärta. Ett ljus som han inte har tänt själv. Och när han kommer hem slår ljuset ut i en lysande festmåltid. Fariseer och moralister förstår ingenting. Och en farise finns i alla människors hjärtan, huvudsabotören till att människan inte får frid och att inte ens de bästa föresatser lyckas.

Aposteln Paulus är ett konkret och tydligt exemplet på vad omvändelse är. Han stoppades av ett bländande ljus på Damaskusvägen, när han var på väg att fängsla de kristna. I dagens andra läsning säger han att han mötte förbarmande och att Herrens nåd flödade över honom. Hans omvändelse bestod i att han blev räddad, inte att han räddade sig själv. Så säger han: ”Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig. Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste”. Så beskriver en omvänd människa sin omvändelse. Paulus kallar sig ”urtypen” för en omvänd människa. Han mötte Guds förbarmande. Jesus visade sitt tålamod just på denne hädare och förföljare. En förebild till Jesu tålamod hörde vi om i första läsningen, när Mose bönfaller Gud att inte förkasta sitt folk som tillber en guldkalv de gjort åt sig. Det är inte svårt att moralisera över denna dåraktiga dans kring guldkalvar, då och nu. Kanske kan det påverka en och annan. Men svårare är att bevara tålamodet och allra viktigast är att, som Mose, be för dem som deltar i dansen. Mose förbön för det avfallna folket är en förebild till Jesu frambärande av sig själv på korset för alla människor.

Det är hos Gud som människans omvändelse börjar. Det är han som sänder sin älskade son för att leta, söka, spana, kalla, och som väntar med sin omfamning och den stora festmåltiden. I den tidiga kyrkan såg man liknelsen om det förlorade fåret som en bild för hela mänsklighetens historia. Fåret är Adam, människan, som gått vilse och fastnat. Herden som söker är Kristus, som lämnar den himmelska världen och ger sig ut för att söka efter den vilsegångna människan, som fastnat och inte kan göra sig fri själv. Kvinnan i den andra liknelsen, hon som letar efter sitt borttappade mynt, är den heliga kyrkan som tänder ljus i hela världen, som sopar hela huset på jakt efter de borttappade och dyrbara mynten.

Att omvändelsen börjar hos Gud utesluter inte att människan måste samverka med nåden. Hon måste låta sig kallas, dragas, upplysas och omfamnas. Inte minst för konvertiter till den Katolska kyrkan, som lärt sig viljans och dygdernas viktiga roll, finns en risk att hamna i en försåtlig fariseism. Farisen är fullt upptagen med att putsa på den egna rättfärdigheten och har lätt att döma de andra. Den äldre brodern, som aldrig överträtt några bud, vill inte ens delta i festen för den broder som fått livet tillbaka. Han lider av egenrättfärdighet och högmod, de mest svårupptäckta synderna. Han saknar glädje, det tydligaste tecknet på omvändelse.

Botemedlet heter ödmjukhet, som inte är ett nytt krav. Ödmjukhet betyder att få sina ögon öppnade så att man ser. Ser sig själv som den förlorade sonen gjorde redan i främmande land, men ännu mera när han omfamnades av sin fader. Den omvände är en syndare, omfamnad av förlåtelse.

Den omvände är som publikanen i templet i en annan av Jesu liknelser. Lugnt och sakligt säger han: ”Ha förbarmande med mig, syndare”. Den bönen låter Benedictus brodern be i slutet av sitt kapitel om ödmjukheten. Med honom har något skett, eller håller plå att ske. Kärleken driver ut hans fruktan. Det han tidigare gjorde av fruktan gör han nu utan möda, av kärlek till Kristus. Visst, han måste fortfarande möda sig med alla de tolv stegen, men frukten är något annat än vitmenade knogar och höga föresatser. Benedictus säger: ”Detta skall Herren i sin nåd genom den helige Ande visa hos sin arbetare som nu är renad från laster och synder”.

Omvändelse, kära vänner, är ett verk av nåden. Det människan har att göra är det vi gör nu, lyssna till evangeliet, lyssna och låta oss omvändas av nåden, koncentrerad i den heliga eukaristin, medan hjärtat ständigt ber: ”Ha förbarmande med mig syndare”.

Amen.