Ombytlighet

14 Söndagen under året

Hes 2:2-5 2 Kor 12:7-10 Mark 6:1-6

Ombytlighet

Det såg så lovande ut. Jesus kom till sin hemstad och folket häpnar över hans undervisning. Ändå avvisades han. De borde ju blivit stolta över att byns egen son kunde tala som han gjorde. Här uppstod tydligen en blockering. De kunde inte ta in att denne Jesus, de sett växa upp mitt ibland dem, kunde bära på en större hemlighet än vad de hittills anat. De var fastlåsta i att han var snickaren. Och därmed punkt. Kanske hade han talat profetiskt och utmanande och då var det ju säkrare att förbli i det kända och invanda.

Händelsen säger något om människans gåtfullhet och ombytlighet. Hon både söker kunskap och vill samtidigt hålla fast vid sina invanda fördomar. När livet känns osäkert och förvirrat frågar hon efter någon som kan ge besked. Men när sedan svaret ges, så vill hon ändå inte pröva det på allvar. I ena ögonblicket frågar hon efter Gud eller någon som kan visa vägen. I nästa ögonblick avvisar hon både Gud och den sanning hon nyss anat. Allra helst om det ställer krav. Kan vi ens förstå oss själva? Den ena stunden följer vi vad vi insett och i nästa ögonblick saboterar vi för oss själva. Profeterna fick känna på denna ombytlighet hos människan.

Hesekiel hörde till de stora profeterna. Han blev sänd till Israels folk. Gud förvarnar honom. Det är inget behagligt uppdrag. Folket kallas ”trotsigt och upproriskt”. De har avfallit från förbundet som de själva ingått. De har ”fräck uppsyn och hårt hjärta”. Och när de inte lyssnar, blir deras dövhet ännu mer massiv. De intalar varandra att det som sägs i stugorna och på gatorna är sant och att den ensamme profeten har fel.

Gud tvingar inte på någon sin sanning. Människan överlämnas åt sig själv. ”Då lät jag dessa förstockade hållas, de fick vandra efter sina egna planer”, säger Herren i psaltaren. Människan blir sin egen herre, sin egen högsta auktoritet, och får stöd av sådana profeter som bekräftar den uppfattning hon redan har. Visserligen kan man vara ”religiös” och intresserad av ”andlighet”, men det är då en andlighet på människans villkor. De profeter som Gud sänder är däremot inte andliga nog. Profeten är för konkret. Han talar om synd och omvändelse.

Invånarna i Nasaret var inte ofromma. Evangeliet berättar att de var i synagogan på sabbaten. Men att Marias son, den snickarpojke som de sett växa upp ibland dem, att han skulle vara sänd av Gud, det blev för närgånget. De häpnar visserligen över hans undervisning. ”Var har han detta ifrån?”, frågar de. Inte heller ifrågasätter de Jesu underverk. De frågar hur han kan ”utföra sådana underverk med sina händer”, men deras fördomar förblindar dem. De har sin uppfattning klar. De hör och ser, men är döva och blinda. De ställer inte ens en fråga.

De tror sig veta vem Jesus är. När det talas om Jesu bröder och systrar, så kan det i bibliskt språkbruk också syfta på kusiner eller halvsyskon, kanske Josefs barn i ett tidigare äktenskap. Enligt kyrkans tro var Jesus Marias enda barn. Men hans övernaturliga börd, att han var något mera än Marias son, det var osynligt för blotta ögat.

Jesus ställer därmed in sig i raden av profeter som ringaktas i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem. Det mönstret upprepas inför våra ögon i dagens västerland, bland miljontals döpta. Man kan fika efter nyheter och exotiska andliga erfarenheter, men den största nyheten, att Gud blivit människa i Jesus, avvisas som ointressant. Vanlig kristen tro och etik betraktas med misstänksamhet och misstro. Ett skadat djur väcker större indignation än ett aborterat foster.

Men också den troende hamnar i situationer som liknar den i Nasarets synagoga. Hon tror sig veta vad Jesus har att säga. Hon tror sig känna vem han är. Även om man inte förnekar honom, så kan hon dras in i tröghet och likgiltighet. Luras att tro att hon kan det här med Jesus. Människan är ombytlig. Hon lockas på nytt av den falska friheten att vara sin egen herre.

Om Jesus bara vore en profet så hade hans verk endast fått ett tragiskt slut. Men han är mer än en profet. Han är också präst och konung. När han teg inför Stora rådet tystnade hans profetiska förkunnelse, men hans uppdrag var inte slutfört. Guds kärlek är inte uttömd ens då. I stället frambär han som överstepräst det evigt gällande offret, offret av sig själv på korset. Det offer som Gud tog emot genom att låta honom uppstå från de döda och inta tronen som världsalltets Herre och Konung. Det offer som förvandlar maktbalansen i tillvaron. Trots att tillvaron verkar fångad av lögn och mörker. Den segern får vi del av genom det vi kallar nåd. Den gör oss delaktiga av Kristi seger, även när vi som kristna möter motgångar och ingenting blir som vi tänkt oss.

Aposteln Paulus vittnar om denna märkliga makt. Den består inte främst i alla de framgångar han kunde berömma sig av. Han hade grundat en rad församlingar, arbetat mer än de flesta, och han kunde vittna om väldiga andliga uppenbarelser. Ändå är det bara Kristi kors han vill tala om. Och som ett kors i sitt personliga liv har han fått ett slags handikapp, en ”tagg” som sticker honom, en ”ängel från Satan som misshandlar honom”. Vad det konkret innebar vet man inte, kanske en sjukdom, som Gud tillåter, för att han inte skall bli högfärdig. Tre gånger har han bett Herren att den skall lämna honom i fred, men fått svaret: ”Min nåd är allt du behöver”.

Paulus måste ha bejakat detta. Sagt ja till sin ”tagg”. Däri består hans likhet med Kristus, när denne frambär sitt liv i lydnad intill döden. Därigenom får Paulus del av Kristi uppståndelse, av en kraft som är starkare än alla yttre fiender. Den ger honom en glädje, som ingen yttre fiende rår på. Han gläds till och med åt sina svårigheter och motgångar. Det förenar honom med Kristi offer och öppnar hans hjärta för en beständig glädje. Hans egen svaghet blir det tomma kärlet som fylls av Kristi kraft. ”I svagheten blir kraften störst”.

Betyder detta att allt ordnar sig genom nåden? Den upproriske, den som trotsar Guds och kyrkans bud har ingen hjälp av nåden. Han måste ödmjuka sig och vända om. Den som låter ombytligheten styra måste omvända sig.

Den däremot som plågas av sin ombytlighet, men sörjer över dem och vill bättra sig, skall fatta mod och ta emot den nåd som är oändlig och ger ny kraft. För den som vänder om gäller apostelns ord: ”I svagheten blir kraften störst”. Oberoende av alla känslor.

Ännu mer gäller det den som försöker hålla ut i trohet men som ändå drabbas av motgångar och lidanden. Aposteln talar om ”svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd” och han gläder sig åt det. Moder Teresa av Calcutta plågades av långa inre lidanden, men bejakade alla svårigheter med ett stort leende. Det är hemligheten, överlåtelsens hemlighet. Och den är tillgänglig för alla, inte minst för den svagaste. Nåden är en oförtjänt, vidunderlig gåva av honom som ”blev fattig för att göra oss rika”. Då får inte ombytligheten sista ordet. I hjärtats innersta rinner det fram en källa av glädje. Den helige Ande i människan talar med Kristi egen röst: ”Min nåd är allt du behöver”.

Det är detta tillflöde vi firar i den heliga eukaristin.

Amen.