13 söndagen under året

Vish 1:13-15; 2:23-24 2 Kor 8:7,9,13-15 Mark 5:21-43

Helande berättelse

Det var mycket folk i rörelse. Jesus hade kommit tillbaka till västra stranden av Genesarets sjö och Markus berättar att det samlades mycket folk omkring honom.

Men så händer något. En man skyndar fram och kastar sig till marken framför Jesus. Vi får veta att han hette Jairos och att han var föreståndare för en synagoga. Han ber för sin dotter, som är allvarligt sjuk och nära att dö. Han ber att Jesus skall följa med till hans hus och lägga sina händer på henne, ”så att hon räddas till livet”. Markus berättar att Jesus följer med honom. Hela folkmassan slår följe med dem. Det är trångt. Alla vill vara så nära som möjligt.

På vägen händer något. Markus berättar om en kvinna, som under tolv år har lidit av blödningar. Hon har uppsökt många läkare och kostat på mycket, men inget har hjälpt. Snarare hade hon blivit sämre. Hon har förlorat både pengar och hälsa. En kvinna med blödningar betraktades som oren och hon fick rakt inte röra vid någon man, allra minst en rabbi. Det vet hon. Men nöden har ingen lag. Därför närmar hon sig Jesus bakifrån, så att ingen skall märka något. Chansen är liten, men hon tar den.

Markus har mer att berätta om denna kvinna. Hon hade tidigare hört vad som berättades om Jesus. Vi får t.o.m. vet vad hon tänker: ”Om jag bara får röra vid hans kläder blir jag hjälpt”. Det låter nästan magiskt, men Markus berättar inte om magi. Han berättar om kvinnans tro. Det är tron som styr hennes handlande. Och hennes nöd. Och hennes list.

Hon närmar sig nu Jesus bakifrån och rör vid hans mantel. Markus berättar att blodflödet genast stannade av. Kvinnan drar sig diskret tillbaka. Men Jesus har märkt det, utan att se henne. Han har känt att kraft har gått ut från honom. Han vänder sig om och frågar sina lärjungar vem som rörde vid hans kläder. De har ingenting märkt och undrar förvånade varför han frågar, eftersom folk hela tiden tränger på.

Jesus stannar upp och ser sig omkring. Blicken sveper över dem som står omkring honom. Den möter kvinnans blick och hon kommer fram, trots att hon är livrädd. Hon fruktar en förebråelse, rentav ett straff, för att hon trots sin orenhet har rört vid denne rabbi. Hon faller ner för honom och berättar sin historia. När Jesus talar kan hon nästan inte tro sina öron: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.”

Så skulle de fortsätta sin vandring till Jairos hus och hans sjuka dotter. Men då kommer någon med det tragiska budet att det är för sent. Flickan har redan dött. Jairos hopp försvinner. Men Jesus har hört budskapet och säger lugnt: ”Var inte rädd, tro bara.” Så tar han själv ledningen och bestämmer att bara tre av lärjungarna skall följa med, Petrus, Jakob och Johannes, desamma som senare skall vara med på förkaringsberget och i Getsemane.

När de kommer fram ser de upprörda människor som gråter och klagar. Men nu har Jesus riktigt tagit befälet. Han frågar varför de ropar och gråter: ”Flickan är inte död, hon sover.” De skrattar åt honom, men han kör ut allesamman och går in till flickan, där hon ligger. Markus berättar att han tar hennes hand och säger några ord på sitt modersmål arameiska. De är bevarade också i våra bibelöversättningar: ”Talita koum!” Det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp! Enkelt och utan omskrivningar berättar Markus att flickan genast reser sig och går omkring. Alla blir utom sig av förvåning. Den ende som bevarar fattningen tycks vara Jesus själv, som säger åt dem att ge flickan något att äta.

Det Markus berättar för oss är ett koncentrat av hela evangeliet. Han berättar hur Jesus botar och ger liv. I första läsningen hörde vi att det inte är Gud som har gjort döden, ”Nej, till att leva skapade han allt. Gud skapade människan till odödlighet”. Markus säger samma sak med sin berättelse om hur Jesus ger Jairos dotter livet tillbaka. Det är inte evigt liv, men ett tecken på det. En föraning om Jesu makt också över döden.

Vandringen från Genesarets strand till Jairos hem blir en bild för vår vandring här på jorden. Den vandringen får ett mål. Liksom flickan reser sig upp från sin säng skall vi en gång resas upp till det eviga livet i det himmelska hemmet.

Men på vägen dit drabbas vi av annat som också hotar livet, som kvinnan med blödningarna. Som hon får vi höra om Jesus. Vi får höra det för att tron skall väckas. En kanske svag och vacklande tro, men en början. Kvinnans listiga och målmedvetna handlande är vårt föredöme. Inte ens hennes orenhet kunde hindra henne från att vilja röra vid hans kläder.

Jesu kläder – det är kyrkan, hennes ord och sakrament. De förmedlar hans kraft, dynamis. Kyrkan rymmer Jesus. Han har tagit sin boning i Sion.

Ibland får vi hjälp av någon annans förbön och handlande. Som Jairos bad för sin sjuka dotter och förde Jesus till hennes säng. Ibland måste vi tränga oss fram alldeles ensamma, som kvinnan i folkhopen.

Jesu kläder – det är hans ord i den heliga Skrift. De är fyllda av kraft. När vi rör vid bokstäverna, när vi tuggar i oss dem ger de ifrån sig ande, liv och kraft. De sjukas sakrament tränger in i kroppen och ger hopp och liv åt den kroppsligt sjuke. Bikten ger livet tillbaka åt den andligt sjuke och försvagade. Eukaristin är kronan bland sakramenten, deras källa och höjdpunkt, odödlighetens läkemedel.

Vi närmar oss kyrkan som kvinnan närmade sig och rörde vid Jesu mantel. Vi gör det i tro på honom som kommit för att bota oss och ge oss liv, på väg till det eviga livet. Vi närmar oss i den tro som vi nu bekänner.

Amen.