15 Söndagen under året

Ef 1:3-14

Alltings sammanfattning

Mariavalls klosterkyrka var igår ovanligt fylld av en stor skara pilgrimer från olika och långväga håll. Vallfärden stod påtagligt under den helige Benedictus beskydd. Det regnade när vi var under tak och höll uppe när vi vallfärdade och åt vår picknick. En mångfald av åldrar, erfarenheter, insikter och åsikter. Vad var det som förenade oss? Hade någon intervjuat oss, hade det sannolikt blivit vitt skilda svar. Det som är sant för den ene tycks inte vara sant för den andre. Också bland kristna har den postmoderna tanken spritt sig att det inte finns någon objektiv sanning, bara subjektiva åsikter. Men vad är det då som förenar oss? Också i den katolska kyrkan märker vi kraftiga motsättningar. Ser vi ut i vår splittrade värld, så är det ännu svårare att upptäcka något sammanhållande band. Är vi till slut på väg mot alltings upplösning i det materiella kretsloppet?

I dagens andra läsning hör vi aposteln Paulus formulera en mening som spelat en stor roll under snart två tusen år. Han skriver från fängelset, mot slutet av sitt liv. Han säger att allting är sammanfattat, allt i himlen och på jorden. Ordet sammanfatta betyder att allting har kommer på rätt plats. Han tänker på människokroppen, vars lemmar har hittat sin plats i kroppen under sitt rätta huvud. Allting har blivit ”restaurerat” och ”rekapitulerat”. Det sista ordet betyder att de olika lemmarna har förenats under sitt ”caput”, vilket betyder huvud. Kristus är huvudet i en restaurerad och rekapitulerad värld. ”Allting är sammanfattat i Kristus.”

Aposteln formulerar det inte som en tanke eller en filosofisk ide. Snarare liknar det en lovsång, byggd på fakta. ”Välsignad är vår Herres Jesu Kristi Gud och fader…”. Så inleds många bibliska lovsånger. Paulus har lärt det redan som jude. Men nu har det nått sin kulmen och höjdpunkt. Han prisar och välsignar Gud genom att kalla honom Jesu Kristi Fader. Det är inte en s.k. gudsbild han tecknar. Sådana säger mera om människans tankar och drömmar än om den sanne Guden. Paulus talar inte om filosofernas gud. Som jude vet han att Gud är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, en Gud som har utvalt konkreta människor och därav gjort Israels folk till sitt folk, som en förebild till den heliga Kyrkan. Gud har ingripit i människans historia för att befria och rädda henne. Hans trohet visar sig starkare än folkets ständiga trolöshet. Allt koncentrerades, när tiden var inne, i det barn som föddes av Davids ätt och som kallade Gud sin Fader. Det är inte en känsla han ger uttryck för. Han lägger fram fakta. Längre fram i brevet talar han om den korsfäste och uppståndne, den som intagit sin plats på Faderns högra sida för att bereda oss plats i himlen. Han säger att Gud har ”uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus”.

Gäller det inte bara sådana atleter och kämpar som Paulus och några till. Nej, det är inte det aposteln besjunger. Han säger att vi är ”utvalda i Kristus långt före världens skapelse”. Lovprisningen gäller inte människans möda och kamp, utan Guds ofattbara utkorelse av oss i kärlek. Det är därför han kallar oss ”heliga och fläckfria”. Vi är inte heliga genom våra gärningar, utan genom delaktighet i Kristi kropp. Det Kristus var av naturen, Guds älskade Son, det har vi blivit genom nåden, Guds söner och döttrar. Inte som en from tanke eller bild, utan som en verklighet, verkligare för Paulus än fängelsets drypande fukt och kyla.

Allt är Guds viljas beslut. Långt innan någon har tagit ett enda steg på omvändelsens och helgelsens knaggliga väg. Aposteln talar om Guds eviga kärleksvilja, ”Guds viljas hemlighet”, Guds viljas mysterium (grek.) och sakrament (lat.). Denna hemlighet har uppenbarats för aposteln och finns så i Kyrkans innersta. Aposteln kallar det ”ett beslut” som Gud ”hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne”.

Paulus sjunger om detta i sitt fängelse, medan kylan dryper från fängelseväggarna och världen följer andra lagar och styrs av andra makter. Lovsången kan tyckas höra till en annan värld. Men Paulus kan inte beskyllas för att vara en drömmare. Hans lovprisning har inspirerat och präglat både teologer och poeter genom tiderna. Vår biskop har gjort några ord dagens läsning till sitt valspråk, ”in laudem gloriae”, ”Vi skall vara Gud till pris och ära”.

Aposteln öppnar ögonen för storheten i vår tro. Han öppnar dörren för den lilla människan och bjuder henne att stiga ut i den stora världen, den av Kristus försonade och nyskapade världen, att låta våra trånga hjärtan vidgas så att vi anar längden och bredden, höjden och djupet i vår tro och därmed i vår kallelse.

Vi har inte mindre skäl att tro det än Paulus själv hade i sitt fägelse. Ireneus, en tidig kyrkofader, skriver hela sin teologi med utgångspunkt i detta ord av aposteln. Det är han som kämpar mot gnosticismens förakt för både skapelse och för det Gamla Förbundet. Det är han som hävdar den apostoliska successionens konkreta nödvändighet. Ett nog så aktuellt ord. Varför bygga nya församlingar när det finns apostoliska?

I Kristus är allting sammanfattat. I honom kommer allting på plats. Gamla Förbundet upphävs inte, men når sin fullbordan i det Nya. Patriarker och profeter bekräftas av apostlar och helgon. Skapelsen varken föraktas eller förnekas, men fullbordas av nåden. Endast i Kristus lär människan helt och fullt känna sig själv, eftersom Kristus är den fullkomliga människan. Mitt i människans tragiska och trolösa historia fullbordas Guds historia och rådslut för att dra alla till sig. Kyrkan skymtar fram som den återlösta mänskligheten. I hennes liturgi, särskilt som igår när den lokala kyrkan är samlad kring sin biskop, blir hon närvarande och synlig i sin grandiosa skönhet. Allting kommer på rätt plats. Ung och gammal. Man och kvinna. Präst och lekman. Änglar och människor. Syndare och heliga. Kropp och själ. Sång och musik. Konst och arkitektur. Liturgisk värdighet och hjärtats bön. Mångfalden tjänar helheten och skönheten. Skapelsen helgas och förvandlas av den himmelska nåden. Tid och evighet förenas. Åminnelsen av Kristi gärningar och löftet om kommande härlighet. Allt är sammanfattat och når sin fullbordan i det eviga offret som frambärs, och i den heliga kommunion som ges oss och förenar oss med varandra och med alla heliga. Bekräftat av den helige Ande som en borgen och ett sigill i Kyrkans och vårt hjärtas innersta.

Aposteln uttrycker det som en lovprisning, som en eukaristi. För att vi själva skall bli denna eukaristiska tacksägelse ”Gud till pris och ära”. Som medarbetare i Guds eviga rådslut att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.

Amen.