Påskdagen

Apg 10:34a,37-43 Kol 3:1-4 Joh 20:1-9

Dagens budbärare och dagens nyhet

Också denna påskdagsmorgon kom två budbärare till Den helige Benedictus kloster. Den första var tidningsbudet med dagens tidning och dess nyheter. Glädjande nog finner jag en krönika om påsken, men i övrigt inte ett ord om dagens viktigaste nyhet – i Ansgars och Birgittas land. Men låt oss inte förskräckas – inte heller den första påskmorgonen var det många som anade vad som hänt. Den andra budbäraren ringde på och försvann. Sannolikt en kvinna på snabba fötter. Som den första gången, när det var kvinnor som skyndade med budskapet till de tolv apostlarna. Budskapet till det manliga klostret var en korg med varma bröd, färgade ägg och ett budskap om Uppståndelsens dag med en uppmaning: ”Låt oss brista ut i ljus och glädje, låt oss omfamna varandra!”

När vår påve Benedikt predikade i påskvakan den gångna natten ställde han frågan hur de första kristna, som ju alla var judar, så snart kunde fira sin egen gudstjänst på en söndag? Han ställer samma fråga i sin bok, Jesus av Nasaret II. Det var ju dagen efter sabbaten, judarnas stora dag och tecknet på deras särskilda förbund med Gud. Sabbaten var också den sjunde dagen i skapelsen, som vi hörde i nattens första läsning, den dag då Gud vilade efter sitt fullbordade skapelseverk. Redan i Nya Testamentet ser vi de första tecknen på denna nyhet i veckorytmen. Gamla Förbundets stora dag övergår i den åttonde dagen, som därmed blir den första dagen i en ny tideräkning. Vi kan knappast föreställa oss vilket enormt steg detta var för de första judekristna. Hur vågade de? Påven ser i denna förändring ett av de mest övertygande bevisen för att något extraordinärt hade hänt denna dag. Upptäckten av den tomma graven och mötet med den uppståndne Herren. De första kristna läste de gamla texterna i ett nytt ljus. Vi sjunger en av dessa nyläsningar varje dag denna vecka: ”Detta är den dag som Herren har gjort. Låt oss jubla och vara glada.”

Kyrkan fortsätter att fira det hon vet är den viktigaste nyheten i världshistorien. Hon firar både med påskvakans dramatik och med denna högmässas stillsammare tonläge. Kristi uppståndelse är inte bara änglar, blixt och jordbävning. Den är också en tyst och ständig närvaro, den levande Herren mitt ibland oss. Som en solglimt mellan trädstammarna. Den Uppståndne är det innersta i hela skapelsen. Påven frågar varför vi börjar påskvakan med att läsa om skapelsen, och han svarar: påsken är skapelsens fullbordan, dess innersta mening dess logos, Ordet, som iklätt sig sin skapelse, det Ord utan vilket ingenting finns till. Detta logos skapar nu nytt: ”Jag är uppstånden, jag är hos dig”, sjöng vi i introitus, ingångsantifonen. Påskens jubel är inte en övergående berusning. Den tål också stillsam eftertanke.

Som första läsning har kyrkan valt en predikan av aposteln Petrus ur Apostlagärningarna. I korta satser, nästan som en trosbekännelse eller ett utdrag ur katekesen, sammanfattas Jesu liv. Från dopet i Jordan fram till korsfästelsen och uppståndelsen. Denne Jesus, som vandrade omkring och gjorde gott, hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen. Denne Jesus ”är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda”. Det som förskräcker den ogudaktige, talet om domen, är för lärjungen en tröst. Han har redan hört domarens röst: ”Var inte rädda.”

I responsoriepsalmen ur psaltaren 118, som vi också hörde i nattens gudstjänst, sjöng vi att ”den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten”. Det största onda, när människorna avvisade den Gud hade sänt, detta onda förvandlades av Gud till hörnsten i ett nytt tempel och begynnelsen i en ny skapelse. Sådan är den verkliga makten. Guds vidunderliga förmåga att förvandla ont till gott. En föraning får vi i berättelsen om Josef och hans bröder i Gamla Testamentet. Hans bröder utlämnade och sålde honom till främlingar. Efter prövningar i Egypten upphöjdes han och räddade folket från en hotande hungerkatastrof. När han återser sina förskräckta bröder säger han: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo.” Det är vad Jesus säger till sina lärjungar och särskilt till Petrus.

Påsksekvensen före evangeliet uttrycker både påskens dramatik, hur död och liv gick i närkamp, och de konkreta historiska spåren efter denna kamp, huvudduken och bindlarna som lämnats kvar i graven. Sekvensen förbereder påskevangeliet i evangelisten Johannes stillsamt genomtänkta variant, utan den dramatik som Matteus, Markus och Lukas förmedlar. Steg för steg beskriver han hur älsklingslärjungen, han själv, kommer till tro. När han och Petrus får höra att graven är tom ger de sig av på en märklig kapplöpning till graven. Det står uttryckligen att Johannes sprang fortare än Petrus. Fäderna förklarar denna dråpliga information med att Johannes hade större kärlek. Det är kärlekens iver, den goda iver som den helige Benedictus talar om i sin regel. Om portvakten säger han: ”Han skall ge besked i all vänlighet och gudsfruktan, snabbt och med kärlekens iver”. Hur skulle Petrus kunna springa snabbt? Dåligt samvete gör stegen tunga. Han har ännu inte förstått. Framkomna till graven är dock Petrus den modigare och vågar sig först in. Evangelisten berättar små men viktiga detaljer. De ser bindlarna och huvudduken, ordentligt hoprullad på ett ställe för sig. Om det varit ett gravrov, hade det sett annorlunda ut. Om Johannes står det: ”han såg och trodde”. Den tomma graven är ett tecken. Bindlarna har gjort sin tjänst och kan läggas till handlingarna.

Den kropp som inte längre finns kvar i graven är den mänskliga kropp, som Guds eviga Ord har antagit av Jungfrun Maria. Den kroppen, vår mänskliga kropp, har i Kristus övervunnit dödens bojor och uppstått med en förklarad kropp. Vi sjöng det vid påskljuset: ”O, du saliga natt, då jord och himmel möts, då Gud och människa förenas!”

Också Petrus skulle förstå det. Förstå att dagens viktigaste nyhet är ett glädjebud till alla människor: Var inte rädda! Kristus är sannerligen uppstånden från de döda!

Amen.