Annandag påsk

Vi har firat Kristi påsk. Vi har firat Stilla veckan. Veckan inleddes då Jesus red in i Jerusalem. Han red in i den vecka som i koncentrat innehåller hela mänsklighetens öde, hela hennes historia. Därmed gjorde han människans öde till sitt. De skaror som hyllade honom med Hosiannarop anade i förväg att han kom som en Konung. Vi har försökt följa honom in i hans lidande. Därmed fick vi också löftet att något skulle hända med vårt eget liv. Herren blir människans öde. Vi hör det i dagens responsoriepsalm: ”Herren är min arvslott och min bägare”. Men det gick inte så galant för hans efterföljare, åtminstone inte på en gång. Ändå var de med och de som firat denna vecka likaså.

På Skärtorsdagen faller Jesus på knä för sin skapelse. Han tvättar sina lärjungars fötter. Vår påve kallar denna symboliska gest för både gåva och exempel, sacramentum et exemplum. Vi hörde att den som tjänar sin nästa i tålamod kan göra det på ett nytt sätt, som ett utflöde av gåvan. Vi sjöng om kärleksbudet, som förvandlats. Fottvagningen var en symbolisk gest för eukaristin, Jesu testamente och arv till sin kyrka. ”Herren är min arvslott och min bägare. Men vi har, som Petrus, svårt att fatta: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.”

På Långfredagen såg vi den gisslade mannen, ecce homo. Hur Jesus gjort varje lidande människas öde till sitt. Bägare och kalk betyder i bibeln också smärta och lidande, ångest och övergivenhet. När vi ser att Jesu lidande är verkligt, i honom och i vår broder, och när det drabbar oss själva, då händer något. Våra ögon öppnas för det som händer i Jesu kropp. Ur denna kropp rinner det fram blod och vatten. I hans sår blir människan helad. Redan profetian om Herrens lidande tjänare hade sett det. Det var våra synder han bar, för att befria oss. Redan korset rymmer segern. Men lärjungarnas ögon var förblindade av sorg och förvirring.

Påsknatten är den dramatiska bekräftelsen på att det som hände i Jerusalem har förvandlat mänsklighetens öde. Påven kallade uppståndelsen ett ”evolutionärt språng”. Budskapet förmedlades av kvinnorna som vågat sig ut till graven. Men Exsultet, lovsången vid påskljuset, vittnade om påskens innebörd, dess oerhörda höjd, vidd och bredd.

Påskdagens högmässa var mera eftertänksam. Vi försöker förstå. Vår påve lärde oss att sabbatens förvandling till söndag är ett tecken på att något oerhört måste ha ägt rum. Sedan dess är söndagen en ständig påminnelse om tillvarons förvandling genom Kristi påsk. Men ännu behöver vi de historiska vittnesbörden, inklusive kapplöpningen mellan Johannes och Petrus till graven. Johannes såg de prydligt hoprullade bindlarna, han såg och trodde. Petrus fick en särskild påskhälsning. Han som gick ut och grät när han förnekat sin älskade Herre, men som fick lära sig att aldrig misströsta om Guds barmhärtighet. Herren blev hans arvslott och bägare. Och därmed blev Jesu bägare och öde och Petri bägare och öde.

Vårt sätt att fira stilla veckan avgör våra liv. Den veckan bestämmer mitt öde. Allt finns med i denna vecka. Både jublet: ”Jag vill lova Herren, ty han ger mig råd.” Och ångesten: ”Ännu om natten manar mig mitt innersta.”

Herrens är mitt eget öde: ”Du skall inte lämna min själ åt dödsriket eller låta din helige möta förgängelsen”. Vi lär oss att säga: ”Herren är min arvslott och min bägare”.

Amen.