Påskvaka

Matt 28:1-10

Dramatik och förundrad eftertanke

Det saknades inte dramatik den första påskmorgonen. Ett kraftigt jordskalv. En ängel som rullar undan stenen och demonstrativt sätter sig på den. Ängelns utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna, de beväpnade och tuffa männen, skakar och blir liggande som döda. Till kvinnorna som vågat sig ut i gryningen säger ängeln: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, som han sade.”

Detta är evangelisten Matteus vittnesbörd om Kristi uppståndelse. Det är dramatiskt och kunde lätt avfärdas som överdrivet och svårt att tro på. Inte heller stämmer de olika evangelierna riktigt överens sinsemellan. Ändå tror vi att det är sant. Aposteln Paulus sätter allt på ett kort och säger i ett av sina tidigaste brev: ”Om Kristus inte har uppstått då är vår förkunnelse och tro tom”.

Vår påve Benedikts citerar detta ord i sin andra bok om Jesus av Nasaret. Men så tvingar han läsaren att tänka efter. Han frågar vad Kristi uppståndelse innebär. Är det bara som man ofta tänker sig idag, att han blivit levande igen, att han ”återuppstått”, som det ibland formuleras. Ungefär som Lasarus eller änkans son i Nain. De fick ju sitt jordiska liv förlängt. Men, frågar påven, vad skulle vi ha för nytta av att Jesus bara blivit levande igen? Det vore ett mirakel, men inte mera. Kanske kunde det ge en tillfällig kick. I övrigt skulle livet på jorden bara rulla på. Och döden ändå ta hem spelet.

Inte heller skulle det övergå vad judarna redan trodde, att efter döden väntar en uppståndelse till ett annat slags liv. Det som Marta vittnar om när hennes bror Lasarus har dött. Livet på jorden skulle ändå vara oförändrat.

Påven påminner om att det tog tid för de första kristna att förstå uppståndelsens innebörd. Först så småningom förstod de att den har förvandlat livet för mänskligheten, att den fört in historien på ett nytt spår. Han kallar den ett ”utvecklingssprång”, ”an evolutionary leap”, även om han reserverar sig för att uttrycket kan missförstås. Efter Kristi uppståndelse är tillvaron i grund förvandlad, trots att många inte har en aning om det. Med en ofattbar kraft har dess innebörd förmedlats till nya generationer och kulturer. Påven jämför uppståndelsen med senapskornet, det minsta av alla frön, som ändå blir ett träd, i vars grenar himlens fåglar kan bygga bo. Påven talar om det radikalt nya, om än för många fördolda. Samtidigt frågar vår påve om det inte är just detta som mänskligheten genom historien väntat och väntar på? Påsken får himlen att landa på jorden. Påsken förenar himmel och jord.

Denna påskens ofantliga innebörd hörde vi besjungas vid påskljuset i det s.k. Exsultet. Där sjunger kyrkan ut hela sin påsktro. Det talar ett annat språk än det vi hörda i Matteusevangeliet, men vi behöver båda språken. Evangeliet vittnar om att påsken är en historisk verklighet. Det vittnar om att graven var tom och om kvinnornas bävande möte med den uppståndne. Exsultet har vuxit fram ur kyrkans bön och eftertanke. Det vittnar om den första dramatikens innebörd, hur allt är förvandlat.

Exsultet vänder sig först till änglarna. ”Höj jubelrop, ni alla himmelens änglar!” Kristi uppståndelse har kosmisk innebörd. Inte ens änglarna kände påskens hemlighet. Planeterna dansar och stjärnorna bugar sig. Sedan uppmanas jorden att jubla av glädje. ”Hela världen må förnimma att mörkret har skingrats.” Påsken förändrar allt. För det tredje uppmanas vår moder kyrkan att glädja sig. Hon bär i sig gudomliga krafter. Hon är smyckad av det eviga ljusets strålar. De troende bär påskljus i sina händer och evigt liv i sina hjärtan.

Så följer en lång förundran över orsaken till detta jubel. Uttrycket ”denna natt” upprepas om och om igen. Allt har pekat fram mot den. Under natten i Egypten skyddades Israels barn från dödens hot genom blodet från påskalammet, som ströks på dörrposterna. Våra dörrposter är helgade av det sanna påskalammet. Ingen makt kan beröva oss det liv vi har genom Kristus. Att känna honom är det eviga livet. Denna natt har vi förts ut ur slaveriet under främmande makter. Vi går torrskodda genom Röda havet och våra andliga fiender ligger döda på stranden. Eldstoden, den helige Ande, leder vandringen i nattens mörker. Inget kan skilja oss från detta liv, om vi inte av fri vilja lämnar det ifrån oss.

Kulmen nås när Exsultet sjunger. ”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp ur dödsriket som segrare.” Tonen blir som vore den berusad. Gång på gång utropar texten ”O”. ”O, hur underbar är inte din omsorg om oss, o, hur ofattbar är icke din kärlek: för att friköpa tjänaren utgav du Sonen!” Till och med skulden prisas salig. ”O, du saliga skuld, felix culpa, som förtjänade en sådan Frälsare!” Människosläktets skuld drog till sig Kristi uppståndelse.

Så blir texten mera eftertänksam. ”O, du heliga natt, som ensam vet tiden och stunden då Kristus uppstod från de döda!” Inget människoöga kunde se vad som egentligen skedde i tillvarons mitt och djup. När ängeln rullar undan stenen har allt redan skett.

Så beskrivs frukterna av uppståndelsen. Ondskan fördrivs, synderna avtvås, de fallna upprättas. De bedrövade får glädjen tillbaka, hatet drivs på flykten, fred skapas och högmodet krossas (alla folk läggs under Kristi välde). Skeptikern undrar om detta ändå inte är överord? Trons svar är att Kristi uppståndelse rymmer kraften till allt detta. Helgonen visar det, gång på gång. Vad skulle inte kunna hända om vi levde ut den uppståndelse vi tror på? Kristi uppståndelse är som en Big Bang eller ”ett språng i utvecklingen” (påvens ord), för den nya och försonade skapelsen.

Spännvidden är stor mellan Exsultets hisnande budskap och det konkreta som hände vid graven. Evangeliet vittnar om att uppståndelsen är en histsorisk händelse, samtidigt som Exsultet besjunger att den övergår och förändrar hela historien. Exsultet är ofattbart. Det Matteus berättar kan vi åtminstone föreställa oss. Vi behöver både det stora och det lilla. Petrus kan vi också förstå. Förnekaren, som varken kände sig själv eller sin Herre, men som upprättades och gjordes till kyrkans herde och förste påve.

Vi behöver både Petrus och Exsultet. Petrus i all sin svaghet och Exsultet i all sin skönhet. Både Petrus och Exsultet förkunnar för oss denna natt: Var inte rädda, ty Kristus har uppstått från de döda.

Amen.