Långfredagen – Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Jes 52:13-53:12 Heb 4:14-16;5:7-9 Joh 18:1-19:42

Ecce homo

Här är mannen – Se människan – ecce homo.

Det är Pilatus som säger det. När han för ut Jesus till översteprästerna och deras folk. Gud låter den romerske ståthållaren ge oss denna uppmaning: Se människan! Pilatus har låtit gissla honom. Knektarna fick gissla en fånge så länge de själva orkade och hade lust. Ibland ledde redan gisslandet till döden. Men Jesus står på benen och kan föras ut till allas beskådande. Se människan!

Gör vi det? Ser vi en verklig människa, eller har vi blivit blinda, eftersom vi har hört orden så många gånger? För att vi hör till en generation som steg för steg låtit oss beröva sig tron? Eller för att den egna fromheten lett till att vi har förlorat kontakten med verkligheten?

Ser vi den som profeten såg? ”En för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet?” En ömklig figur, ett socialfall, ett fall för nervläkare och polis. Ordet vill öppna våra ögon för den gisslade och cyniskt törnekrönte. Och i honom se min plågade broder. Antingen han torteras någonstans på jorden, eller bara hamnat mellan stolarna i vårt eget samhälle. Han kan stå alldeles bredvid mig, utan att jag någonsin har sett honom. För att se Kristus Konungen, måste vi se människan.

Gör jag inte det, ser jag inte heller mig själv. Enligt traditionen föll Jesus tre gånger under korset. Det var mina synder som fick honom att falla. Några egna hade han inte. Först det plötsliga och oväntade fallet. I ord eller handling. Det som förvånar mig, men som jag kan skaka av mig och skynda vidare. Det andra kommer senare, kanske långt senare. Då jag är trött, trött på allting och faller av fri vilja. Och kanske klagar över varför allt blivit så svårt. Det tredje är uppgivenheten. Förstadiet till förtvivlan. När jag fallit är det frestande att ligga kvar. Det är ju lättare att ligga än att stå. Då jag hellre vill dö än leva. Förtvivlans syndafall. Ser jag mig själv?

Ser jag att Jesus gjorde sig till ett med min synd? Han som var utan synd tog upp våra synder i sin egen kropp. Först allt det som drabbar och plågar vår broder, och som jag kanske upprörs av några korta minuter. Men också det jag är ansvarig för alldeles själv? Ser jag det som profeten såg: ”Han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull.”

Hur skall jag annars se att detta skedde för att vi skulle få frid? Hur skall jag annars kunna se att det är genom hans sår som vi kan helas?

Jag törstar” – det är Jesu näst sista ord på jorden. Herre, är det mig du talar till? Är det mig du törstar efter? För att du vill öppna mina ögon och väcka min törst efter dig?

Så att jag ser att det blod och vatten som rinner fram ur hans sida är det enda som kan fullborda mitt liv och göra mig till en levande människa.

Amen.