Fottvagningen som gåva och exempel

Skärtorsdagen

2 Mos 12:1-8,11-14  1 Kor 11:23-26  Joh 13:1-15

Fottvagningen som gåva och exempel

När Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter ser vi ett koncentrat av hela hans liv och gärning. ”Han kom inte för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Han som var ett med Fadern i det höga, steg ned så djupt. Guds son faller på knä för sin skapelse, för att betjäna den. Han kom för att söka upp det förlorade, för att ge liv åt de döende. Detta sker när han ger sitt liv för dem på korset. Ingen tar livet från honom. Han ger det. Han är själv både präst och offer. Korset är altaret, på vilket han frambär sig själv. Men det föregrips redan när han tvättar sina lärjungars fötter.

Lärjungarna förstår inte och Petrus reagerar häftigt. ”Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter”. Det är samma reaktion som när han vill hindra Jesus att lida och dö. Petrus har ännu inte förstått hur en människa blir ren inför Gud. Han tänker att människan själv måste rena sig själv för att få vara med. Det projekt som aldrig lyckas helt, och som krossades när modet sviker Petrus och han förnekar den Herre han lovat följa i döden. ”Ni är rena”, säger Jesus. Det är hans ord och gemenskapen med honom som gör människan ren. En renhet vi har fått i dopet och tagit emot i tron. Aposteln Paulus säger: ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare”. Jesus säger till den förvirrade Petrus: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.”

Något liknande gäller om eukaristin, vars instiftande kyrkan firar denna kväll. Evangelisten Johannes berättar om fottvagningen på det ställe där de andra evangelisterna berättar om eukaristin. De båda handlingarna belyser varandra. Också i eukaristin böjer sig Jesus ner och betjänar sina lärjungar. Han böjer sig så djupt att han ger sig själv som mat och dryck. Han ger sin kyrka den gåva och det offer som han skulle förvärva genom sin död och sin uppståndelse.

Det hela skedde ”strax före ”påskhögtiden”. Judarna firade påsk i åminnelse av befrielsen ur slaveriet i Egypten. Enligt evangelisten Johannes slaktades påskalammet samtidigt som Jesus dog på korset. Jesus blir därmed det nya och sanna påskalammet. Den måltid han firade med sina lärjungar denna kväll blir en fullbordan av Gamla Förbundets påsk, som därmed förvandlas den till det nya förbundets påskmåltid, den heliga eukaristin, firad i åminnelse av hans död och uppståndelse.

Men allt finns symboliskt redan i fottvagningen. Där får apostlarna ett uppdrag av Jesus, ”för att ni skall göra som jag har gjort för er”. När eukaristin instiftas får de också uppdrag att göra det Jesus gjorde, ”gör detta till min åminnelse”. Skärtorsdagen är därför också prästämbetets dag. I oljevigningsmässan, ofta tidigare på denna dag, har prästerna jorden runt förnyat sina löften som tjänare och förvaltare av dessa mysterier.

Men allt finns redan i fottvagningen. Där ges uppdraget att tvätta varandras fötter och bära varandras bördor. Den helige Benedictus hänvisar till detta i kapitlet om hur gäster skall tas emot i klostret, och hur bröderna skall bära varandras svagheter med största tålamod. Fottvagningen är både gåva och föredöme, sacramentum och exemplum, som påven Benedikt säger i sin nyutgivna bok, del II om Jesus av Nasaret.

Vi skall snart sjunga om det nya budet: ”Älska varandra så som jag har älskat er”. Det är både ett gammalt och ett nytt bud. Det finns redan i Gamla Testamentet och varje människas samvete anar det. Ändå blir det i Jesu mun något nytt. Det nya är att uppgiften fullgörs genom att ta emot gåvan. Ju mer vi är kallade att tjäna och visa tålamod, desto mera hämtar vi fram ur gåvan. Källan sinar aldrig. Den rann fram ur Jesu sida. ”Där barmhärtighet och kärlek finns, där är Gud”, sjunger vi som offertorium till denna mässa, efter fottvagningen. Jesus har förvandlat budet från en tyngande börda till ett milt ok. Benedictus talar om att överträffa och överbjuda varandra i inbördes lydnad och kärlek. Påven säger att kärleksbudet inte förvandlar kristendomen till en morallära. Exemplet framgår ur sakramentet, budet ges kraft av gåvan. Det är detta som Petrus ännu inte hade förstått och därför faller han. Han har ännu inte förstått att älska med den kärlek som hans Herre ville rena honom med. ”Jag har gett er ett exempel”, säger Jesus, ”för att ni skall göra som jag har gjort med er”. Exemplet hämtar sin kraft ur den kärlek som älskade oss intill slutet.

Amen.